Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hydrostatik - Hydrostatisk - Hydrostatiska paradoxen - Hydrostatisk logg - Hydrostatisk pistong - Hydrostatiskt tryck - Hydrostatisk våg - Hydrosulfider, sulfhydrat - Hydrosulfit - Hydrosvavelsyrlighet, undersvavelsyrlighet, hyposulfit - Hydrotaxis - Hydroteknik - Hydroterapi - Hydrotermal - Hydrothorax - Hydrotionsyra - Hydrotropism - Hydrotyp - Hydrous - Hydroxid - Hydroxoniumjoner (hydroniumjoner)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYDROXONIUMJONER
ringen till Pascals princip: ett tryck, som
utövas på en del av en vätskeyta, fortplantar sig
med oförminskad styrka till alla vätskans delar.
Den hydrauliska pressen är en direkt tillämpning
av denna princip. — En vätska utövar på gr. av
sin tyngd ett tryck mot en yta inuti vätskan. På
en yta inom vätskan av godtycklig storlek och
ställning blir detta tryck, det hydrostatiska
trycket, tyngden av en vätskepelare, som har
ytan till bas och dess tyngdpunkts djup under den
fria vätskeytan till höjd. Bottentrycket i ett kärl
blir alltså oberoende av kärlets form
(hydrostatiska paradoxen). Om en kropp
ned-sänkes i en vätska, kommer upptrycket på den
undre ytan att bli större än nedtrycket på den
övre. Kroppen erfar därför en uppdrift, som är
= tyngden av den undanträngda vätskemassan
(A r k i m e d e s’ princip). Denna uppdrift ger
sig tillkänna som en skenbar viktsförlust. Är
kroppens egen vikt mindre än uppdriften, flyter den
upp till ytan och kommer i jämvikt, då den
undanträngda vätskemassan väger lika mycket som
kroppen själv. — Uppdriften har sin
anbring-ningspunkt i den undanträngda vätskemassans
(deplacementets) tyngdpunkt, kroppens tyngd i
dess egen tyngdpunkt. Den simmande kroppens
stabilitet blir i hög grad beroende av dessa
punkters ömsesidiga läge. Betr, dessa frågor, som för
fartygskonstruktioner ha stor betydelse, se
Stabilitet. [A.B.L.lRe.
Hydrostatisk, som avser vätskors jämvikt.
Hydrostatiska paradoxen, se Hydrostatik.
Hydrostatisk logg, sjöv., trycklogg, se
Logg.
Hydrostatisk pistong, se Torped.
Hydrostatiskt tryck, se Hydrostatik.
Hydrostatisk våg, en balansvåg med ena
vågskålen upphängd i kortare kedjor, så att en kropp kan
fästas i en punkt under vågskålen. H.
användes för bestämning av en kropps viktförlust i en
vätska vid försök över spec. v. hos vätskor och
fasta kroppar enl. Arkimedes’ princip.
Hydrosulfi’der, sulfhydrat, sura salter av
svavelvätesyran H2S. Kalium bildar sålunda
jämte det neutrala saltet K2S, kaliumsulfid,
även ett surt, KSH, kaliumhydrosulfid. I
vattenlösning äro alkali- och jordalkalimetallernas
sulfider starkt hydroliserade, varvid h. och
hydroxider bildas.
Hydrosulfit, kem., i) dets. som b i sulfit; 2)
äldre benämning på hyposulfit.
Hydrosvavelsyrlighet,
undersvavelsyrlig-h e t, H2S2O4, är icke känd i fritt tillstånd. Dess
salter, hyposulfit, framställas genom att med
zink reducera en med överskott av svavelsyrlighet
försatt bisulfitlösning. Natriumhyposulfit användes
som reduktionsmedel, t.ex. vid färgning enl. det
s.k. kypförfarandet.
Hydrotax’is (till hydro-* och grek, taxis,
ställning), biol., riktningsrörelse hos fritt rörliga
organismer mot högre (positiv h.) el. lägre (n
e-g a t i v h-) fuktighet; förekommer t.ex. hos
slemsvampar, som i yngre stadier äro positivt hydrotaktiska.
Hydroteknik, läran om vattenbyggnader.
Hydroterapi, med., se Fysioterapi.
Hydroterma’l, miner., petrogr., om mineral,
bergarter el. malmer, som bildats ant. genom
avsätt
ning från varma källor el. genom ombildning av
annat mineral el. bergart under påverkan av
överhettad vattenånga i jordens inre, i båda fallen
en vulkanisk efterverkan. Begreppet avser såväl
de varma lösningarna som reaktionsprodukterna,
framkallade av dem.
Hydrotho’rax, med., bröstvattusot*.
Hydrotio’nsyra, dets. som vätesvavla, H,S.
Hydrotropism’ (till hydro-* och grek. trop’os,
vändning), biol., krökningsrörelse vid tillväxten
hos fastsittande organismer mot högre (positiv
h.) el. lägre (negativ h.) fuktighet.
Hydroty’p, bot., livsform med hänsyn till växtens
reaktion vid stark vattenförlust. Av h. kunna 3
huvudformer urskiljas: skleromorf, mesomorf och
hygromorf. Hos en skleromorf växt, t.ex.
vedväxter, bladvass och strandråg, är skottets
mekaniska vävnad så starkt utvecklad, att den
bibehåller sin styvhet och elasticitet även vid stark
turgorminskning, hos en hygromorf, t.ex.
springkorn, falla skotten samman, medan en m
e-s o m o r f, t.ex. smörblomma, intager en
mellanställning, d.v.s. förlorar en del av styvheten men
ej blir alldeles slak. — Växterna kunna indelas
i 4 huvudgrupper med hänsyn till sin anpassning
till vatten som medium: 1) terrifyter
(landväxter), vilka sakna särskild luftvävnad och ha de
assimilerande skotten utbildade för liv i
atmosfä-risk luft, 2) telmatofyter, lika föreg. men
med utpräglad luftvävnad, 3) amfifyter, som
kunna utbilda dels landformer med skotten
anpassade för liv i luften och dels vattenformer med
förstoring av de vegetativa och förminskning av
de florala delarna, samt 4) limnofyter
(vattenväxter), vilka, om de över huvud taget kunna
leva på land, i luften bli starkt reducerade. —
Terrifyterna uppträda i många skilda
anpass-ningsformer. Man kan där urskilja 5 olika
formgrupper: a) säsongxerofyter, t.ex.
fetknopp och kaktéer, vilka ha ett ytligt rotsystem
men äro i stånd att uthärda långvarig torka, b)
euxerofyter, t.ex. fältbynke och martorn,
som ha ett mycket kraftigt rotsystem men snart
vissna, om de avskäras från vattentillförsel, c)
hemixerofyter, t.ex. ljung, hedblomster och
glasört, vilka ha svagt rotsystem, xeromorfa skott
och hastigt vissna, d) mesofyter, t.ex.
smörblomma och knylhavre, lika föreg. men med
me-somorfa skott samt e) hygrofyter, vilka äro
hygromorfa. W.
Hydro’us, skalbaggsläkte av fam. vattenbaggar*.
Hydroxi’d, kem., metalloxidernas hydrat, t.ex.
natriumhydroxid (natriumoxidhydrat,
natronhyd-rat), NaOH, som i vattenlösning avspjälkar
hyd-roxyljoner, OH. Jfr Baser.
Hydroxoniumjoner [-å’ni-] (h y d r o n iu m j
o-n e r). I en lösning finnas eg. inga fria
vätejoner H+ (protoner), utan dessa draga till sig
en el. flera av lösningsmedlets molekyler. I
vatten bildas därvid joner HSO+, H5O2+, H7O3+
o.s.v., vilka man ofta brukar sammanfatta under
beteckningen h., ehuru detta namn strängt taget
endast tillkommer H3O+-jonerna. Oftast talar
och skriver man för enkelhets skull i stället
om vätejonen H+, ehuru fria sådana ej finnas
i lösningen. Dissociationen av en syra kan
alltså skrivas: HC1 H+ + Cl—, el. riktigare
— 1053 —
— 1054 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
