Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hymen (anatomi) - Hymenaea - Hymenaeus - Hymenium - Hymenocallis - Hymenofor - Hymenolichenes - Hymenomycetes - Hymenophyllaceae - Hymenophyllum - Hymenoptera - Hymenopterblommor - Hymenopteroidea - Hymer - Hymettos - Hymiskvida - Hymn - Hymnarium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYMENAEA
slemhinneveck å slidans bakre vägg vid dess
mynning. Det brister vanl. vid första samlaget och
kallas därför även mödomshinnan.
Hymenaea [-ne’a], släkte av fam. Caesalpinia’ceae
med 8 i tropiska Amerika inhemska arter, träd med
parbladiga, läderartade blad, stora, vita, i klase
anordnade blommor och läderartad, baljlik frukt.
H. Courbari’1, lokustträdet, lämnar ett brunt
till rött, hårt och tungt virke, courbarilträ,
samt, jämte flera andra arter, ur rötter och bark
ett gult till mörkgrönt harts (jfr Animéharts),
sydamerikansk el. brasiliansk kopal (huvudsaki. från
Brasilien, Guayana och Venezuela). De
garvämnerika frukterna kallas ofta algarrobilla*. G.
Hymen?.eus [-ne’-], grek, myt., se Hymen.
Hyme’nium, det skikt av basidier, som bekläder
hymenoforen hos hattsvamparna. Mellan
basidier-na träffas ofta sterila celler, parafyser, som anses
vara ombildade basidier, samt cystider.
Hymenocairis, släkte av fam. narcissväxter,
innefattande 38 i tropiska Amerika inhemska arter
med vita el. gula, trattlika blommor, stor,
tratt-formig bikrona och köttig kapsel. Flera arter
odlas för sina praktfulla blommor som
prydnadsväxter, t.ex. H. macrostepha’na.
Hymenofor [-å’r] (till hyme’nium och grek.
for os’, bärare), bot., det hymeniebärande skiktet
hos hattsvamparna (se Hymenium).
Hymenolichenes [-ke’-], en grupp lavar, se
Ba-sidiolichenes.
Hymenomyce’tes, se Hattsvampar.
Hymenophylla’ceae [-f-], ormbunksfam., som
omfattar 2, huvudsaki. tropiska släkten,
Hymeno-phylVum och Trichom’anes, med o. 230 arter i
varje. De äro mossliknande, späda ormbunkar med
en-skiktade blad utan klyvöppningar och i bladkanten
sittande, av ett bägar- el. läppformigt indusium
omgivna sporangiesamlingar. De växa ofta epifytiskt
i fuktiga skogar och bergstrakter. På norska
västkusten förekommer Hymenophyllum pelta’tum (H.
Wilso’nii).
Hymenophyll’um [-f-], bot., släkte av fam.
Hyme-nophyllaceae*.
Hymenop’tera, zool., se Steklar.
Hymenopte’rblommor, se Biblommor.
Hymenopteroi’dea, zool., se Steklar.
Hymer, nord, myt., se Hymiskvida.
Hymett’os (grek. Hymettos’), bergsträckning i
s. Grekland, ö. om Aten; högsta punkt 1,027 m ö.h.
H. var förr berömt för sin honung och sin blågrå
marmor.
Hym’iskvida, en av gudasångerna i den äldre
Eddan, handlar om Tors och Tyrs besök hos jätten
Hymer vid havet för att låna en ofantlig kittel,
som skulle användas vid ett av havsguden Ägir
för gudarna tillställt gästabud. Hymer blev icke
glad över att hos sig se Tor, jättarnas svurne
fiende. Till aftonmåltiden kokades tre oxar, av
vilka Tor ensam åt upp två. Detta syntes Hymer
väl mycket, och de foro nästa dag ut på en
fisketur långt till havs. Medan jätten fiskade, satte
Tor på kroken ett oxhuvud, och själva
Midgårds-ormen nappade på betet. Tor gav denna med sin
hammare ett kraftigt hugg i huvudet, men odjuret
sjönk tillbaka i havet. Efter återkomsten krävde
Hymer av Tor vissa kraftprov. Kitteln skulle de
båda gudarna få, om de kunde bära den bort, och
Tor lyckades äntligen lyfta den upp på sin rygg.
Då Hymer så med en mängd andra jättar var dem
i hälarna, satte Tor kitteln och slog ihjäl dem alla.
Med i huvudsak samma innehåll återfinnes
berättelsen i Snorres Edda. Vissa av de omtalade
sagomotiven påträffas även på andra håll. E.H.
Hymn (grek, hymnos), hos antikens greker
beteckning på festliga tempelsånger, vilken
övertogs av den kristna kyrkan för icke-bibliska
lovsånger till Guds ära och motsvarande ung.
vårt uttryck ”andlig visa”. Dylika diktningar
voro omtyckta redan på 100-talet och
begagnades för att utbreda kätterska
trosme-ningar, framför allt av arianerna. Den rättrogna
h:s skapare är Efraim syrern*. över huvud är det
inom grekisk-katolska kyrkan, som h. vunnit sin
starkaste utbredning på bekostnad av
bibeltexterna (se Bysantinsk musik). Inom latinsk kristenhet
är biskop Ambrosius* det första stora namnet, och
hans i antik meter avfattade, 4-radiga strofer
ble-vo förebildliga för en hel rad senare skalder, de
flesta till namnet okända. Vid sidan av
Ambrosius utvecklade P r u d e n t i u s (d. o. 405) och efter
honom skalder som Sedulius Fortunatus,
Hraba-nus, Fulbertus, Ratpertus och Bruno m.fl. en
kristen hymndiktning, som i sin tjänst tog hela
antikens poetiska formskatt. På 800—900-talen kom
h. under starkt medelgrekiskt inflytande och
utvecklades till en på textens accenter byggd dikt
(ss. Efraim) med assonerande versslut, varur
rimmet utbildades. Fulländaren av denna hymnart är
Adam av Saint Victor i Paris øfr Sekvens). H:s
liturgiska inordning går tillbaka på den helige
Be-nedikts av Nursia munkregler (o. 529), som
före-skrevo vissa ”ambrosianska” h. för tidegärdens
skilda gudstjänster. Detta s.k.
gammalbenediktins-ka hymnarium försvann emellertid (bortsett
från några få äkta h. av Ambrosius) och ersattes
i den liturgiska praxis från 800-talet av en helt
ny hymnlista (den s.k. iriska el. ny b e n e
dikti n s k a), vilken utgör stommen i de betydligt
utvidgade hymnarierna från 1200-talet, då
francis-kaner och dominikaner m.fl. berikade bruket av
h. med talrika särskilda dikter till en rad
ordens-helgon. H. hade en viktig plats i svenskt
gudstjänstliv ännu under 1600-talets början, men blott
få ha i översättning och med starkt omformade
melodier räddat sig över till nyare svenska
koralböcker. — Musiken till den äldsta kristna h. torde
ha varit folkliga, från de små landsortsteatrarna
härrörande, populära visor. Mycket tidigt antog
hymnmelodiken likväl de för gregoriansk sång
karakteristiska egenskaperna, varför det väl
snarast varit en reaktion mot utombibliska texter, som
förklarar den starka motviljan i Rom mot h.,
vilken först på noo-talet upptogs i den påvliga
liturgien. Melodiskt råkade h. under denna tid i
beroende av folklig europeisk tonkonst. — Numera
användes beteckningen h. för vokala verk av den
mest olikartade beskaffenhet, ej alltid av kyrklig
el. ens andlig art, vanl. för stycken, anlagda på en
pompös och högtidlig verkan. Jfr Hymnologi. C.A.M.
Hymna’rium, se Hymn. — I svensk kyrkomusik
användes ordet h. även som beteckning på saml.
av kompositioner för blandad kör, avsedda att
användas vid gudstjänsterna, s.k. körhymner. Som
— 1071 —
— 1072 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
