Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hyltén-Cavallius, 2. Gunnar - Hyltén-Cavallius, 3. Ragnar - Hyltén-Cavallius-stiftesen - Hyltenius - Hyltinge - Hymans, 1. Henr - Hymans, 2. Paul - Hymatomelansyra - Hymen (sång, rop) - Hymen (anatomi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYMEN
dir. för Kungl. teatern, vars affärer och
organisation han under stora svårigheter
ordnade. 1860 blev han svensk chargé d’affaires vid
brasilianska hovet men måste av hälsoskäl
återvända hem 1864. Han utgav då ”Wärend och
wirdarne” (2 bd, 1864—68, ny uppl. 1921—22),
ett i sitt slag epokgörande verk om svensk
allmogekultur. Sina saml. av allmogeföremål och
fornsaker skänkte han till Smålands fornsal i
Växjö och grundläde därmed vårt första
allmogemuseum, som gav Hazelius idén till Nordiska
museet. Sina handskrivna saml. av folkminnen
skänkte han till Kungl. bibi. H. har efterlämnat en
handskriven självbiogr., ”Ur mitt framfarna lif”,
som i något förkortad form utgivits (1929). En
resedagbok från ungdomsåren har utgivits under
titeln ”En student upptäcker sitt land 1835”
(1942). v.Sw.
3) Ragnar Gösta H., den föreg:s sonson,
regissör (f. 27/h 1885), jur. kand, i Uppsala 1909,
praktiserade 1912—15 som advokat. Efter studier
för Olga
Björkegren-Fåhræus och Signe
Hebbe samt
registudier hos Max
Rein-hardt har H. sedan
1916 helt ägnat sig åt
teatern och filmen. H.
kom först till Svenska
teatern i Helsingfors
och framträdde i en
rad roller ur både den
lyriska och den
dramatiska repertoaren.
Till det förstn.
slaget höra Edvin i
”Czardasfurstinnan”,
Bolo Baranski i ”Polskt blod” och Nicias i
”Thais”. Men snart drogs han över till
regiarbetet, där han sedermera stannat. — Hans första
arbeten vid Kungl. teatern, bl.a. en uppsättning
av Puccinis ”Manon Lescaut” 1929, visade honom
starkt påverkad av Max Reinhardt. Men snart
kom han över på andra vägar. En uppsättning
av Charpentiers ”Louise” (1930) visade en viss
frändskap med Gordon Craigs förenklade stil.
Sedan kom det ryska inflytandet, som på
1920-och i början av 1930-talet knappast någon
regissör i Europa kunde undandra sig. H. gjorde en
våldsamt förenklad, syntetisk och strängt
stiliserad uppsättning av Sjostakovitjs ”Katerina
Ismai-lova” (1935). Snart fann han sig emellertid
otillfredsställd med den ryska stilens abstraktioner
och vände i stället tillbaka till mera konkret
betonade uppgifter. Som en vinst av sina experiment
behöll han dock en nyvunnen blick för betydelsen
av den sceniska syntesen, som bevarat honom
från att fastna i detaljer och tillfälligheter.
Framför allt ha hans historiska iscensättningar haft
gagn av detta. Han har alltid riktat sig på det
väsentliga i den historiska bilden.
Helhetsintrycket dominerar, varigenom den sceniska effekten
vunnit i styrka. Denna nya stil manifesterades
bl.a. i uppsättningen av Gounods ”Faust” (1942).
— En omfattande filmverksamhet inledde H. med
sitt manuskriptarbete ”Vallfarten till Kevlaar”
(efter Heine), ”Gösta Berlings saga” och ”De
landsflyktige”, vilka senare följts av bl.a.
”Jerusalem” och ”Charlotte Löwensköld”. Åtskilliga
filmer har han själv regisserat: ”Flickorna
Gyur-kovics”, ”Kungen kommer”, ”Vingar kring
fyren” m.fl. A.L.
Hyltén-Cavallius-stiftelsen, se Folklivsarkivet.
Hylte’nius, se von Hylteen och Silfverskiöld.
Hyltinge, socken i Villåttinge hd i
Södermanland och församling i Helgesta och Hyltinge
pastorat i Villåttinge kontrakt av Strängnäs stift,
ö. om Flen och närmast n. om Båven; 80,90 km2,
därav 65,94 land; 1,469 inv. (1949). H. är en sjörik,
småbergig och skogrik trakt med åkern utgörande
21% av landarealen, skogsmarken 66%. I H.
ligga municipalsamhället Sparreholm* samt av
större egendomar Sparreholm* och Långdunker.
Nästan halva socknen tillhör Backa-Hosjö ab.
Flera järnåldersgravfält finnas samt rester av
bygdeborgar. Kyrkan är från 1200-talet el. möjl.
äldre; 1803 förlängdes skeppet med torn i v., och
nytt kor byggdes i ö. med gravvalv under för
general J. W. Sprengtporten. Av kyrkans tre
dopfuntar är den äldsta av granit trol. från
1100-talet, predikstolen med skickligt utförda
träsni-derier är från 1902. Vackra textilier. Kyrkan
restaurerades 1924. — Namnet skrevs o. 1314 De
Hyltinge. Det är en avledn. till hult,
skogsdunge (se C. I. Ståhle, ”Studier över de svenska
ortnamnen på -inge”, 1946, sid. 508). P.;Er.
Hymans [imatTs], 1) Henri H., belgisk
konstlärd och litograf (1836—1912), fick sin berömmelse
genom arbeten om Rubens och kopparstickarna av
hans skola, utgav en bok om ”Belgische Kunst
des 19. Jahrhunderts” (1906) samt en monogr. över
Antonio Moro (1910). Hans samlade skrifter
ut-kommo 1922.
2) Paul H., den föreg:s son, politiker (1865
—1941), advokat i Bryssel 1885, prof, i historia
vid univ. där 1898—1914, liberal deputerad 1900,
1914 minister utan portfölj, 1915—17 sändebud i
London och samtidigt inrikes-, resp,
reparations-minister, 1918—20 utrikesminister, Belgiens i:e
delegerade vid fredskonferensen 1919, 1920 president
i Nat. förb:s 1 :a församling. Under de följ,
konferenserna var han en av huvudpersonerna,
Belgiens delegat hos Nat. förb. 1920—25, flera gånger
medl. av dess råd. 1924—25 var han
utrikesminister, 1926—27 justitieminister och 1927—35 ånyo
utrikesminister. [Th.JB.
Hymatomela’nsyra, se Humusämnen.
Hymen (lat.; grek. HymPn, besläktat med hymn).
1) Bröllopssång i den klassiska forntiden, benämnd
efter det ofta använda (till sitt ursprung dunkla)
hälsnings- och lyckönskningsropet hymen. Bland
hymendiktare kunna nämnas Theokritos och
Ca-tullus.
2) Grek. myt. (även Hymenai os, grek.
Hymen’ai-os, lat. Hymena^us). Hyllningsropet vid de
grekiska bröllopsfesterna (O Hyme’n Hymenaie)
uppfattades som en åkallan av ett gudomligt
väsen, H., och om denne bröllopsgud diktades olika
myter. Enl. vissa sagor var H. en tidigt död son
till en av muserna, enl. andra var han en skön
yngling, som efter att ha räddat ett flertal unga
flickor ur rövarhänder blev lyckligt gift.
Hymen (av samma indoeur. rot som sv. sy; icke
besläktat med föreg.), anat., ett halvmånformigt
— 1069 —
— 1070 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
