Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hällebräken - Hälleflinta - Hälleflintgnejs - Hälleflintskiffer - Hälleflundra, helgeflundra - Hällefors (Västmanland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLLEFORS
Hällebräken.
Woodsia
ilven-sis (t.v.), W.
glabella (överst)
och W. alpina.
tets kalla och tempererade
trakter, lågväxta ormbunkar med
kort jordstam och tätt sittande
blad, vilkas skaft äro ledade.
Bladen falla av vid leden, så att
skaftresterna stå kvar som en
styv borste. Sporplättarna äro
något upphöjda och omgivas av
ett allsidigt, bägarlikt, i fina,
hårlika flikar delat svepefjäll. I
Sverige finnas 3 arter: W. ilve’nsis,
hällebräken, med starkt
håriga och fjälliga blad, utbredd i
större delen av landet; W. alpi’na,
som saknar fjäll på
bladundersidan och förekommer i n.
Sverige till Södermanland; W.
gla-bell’a, med glatt skiva och
inskränkt till kalkrika klippor i
Lapplands fjäll. W.
Hälleflinta, geol., kallas sedan
gammalt i Sverige för ögat täta
och massiva, ljusgrå—bruna el.
svarta, av ytterst små korn av
kvarts och fältspat (även något
klorit, hornblände och glimmer)
bestående bergarter med
flintar-tat, skåligt brott. Den kemiska
sammansättningen är vanl. kvartsporfyrernas,
och de visa ofta för ögat tydliga
reliktstrukturer, ss. fältspat- och kvartsströkorn
(por-fyrisk h.) el. tuffstruktur. H. anses vanl. som ett
mellanled vid omkristalliseringen av sura (och
intermediära) lavabergarter till leptit (ökad
kornstorlek), i vilken bergart den då i fält gradvis
övergår. H. är särsk. vanlig i Bergslagen, där den
även genom växellagring kan övergå i malmer och
urkalksten (”randig” el. ”bandad h.”). Stundom
har den massiva h. undergått en senare
tryckmetamorfos med utbildning av tydlig skiffrighet, s.k.
hälleflintskiffer (Fredriksbergs takskifferbrott i
Småland). G.Fn.
Hälleflintgnejs, se Leptit.
Hälleflintskiffer, se Hälleflinta.
Hälleflundra, helgeflundra (isl. heilagfiski,
ty. HeiRig)butt-, förra leden är adj. helig, syftande
på att fisken i stor utsträckning användes som föda
under fastan), Hippogloss’us vulga’ris, art av
underordn. flundrefiskar med jämförelsevis långsträckt
kropp, urringad stjärtfena, framtill starkt böjd
sidolinje, framskjutande underkäke, ögon på högra sidan.
H. förekommer i n. Atlanten och n. Stilla havet,
merendels på större djup, går dock ibland upp på
grunt vatten men leker på djupt vatten. H. som
når en längd av 2 m och däröver, är en
synnerligen värdefull matfisk. I de n.v. europeiska haven
fångades 1938 c:a 10 mill. kg med ett
förstahands-värde av c:a 13,2 mill. sh. N.Rn.
Hällefors. 1) Socken (fr.o.m. 1950 köping),
omfattande n. delen av Grythytte och Hällefors hd i
västligaste Västmanland, Örebro län, och
pastorat i Nora kontrakt av Västerås stift; 456,07 km2,
därav 406,33 land; 5,802 inv. (1949). H. är en
sjörik skogs- och bergsbygd, genomdragen av åsar
och dalgångar i n.—s. riktning. Svinhöjden i n.
når 434 m ö.h. Av sjöarna är den största Norr-
Hälleflundra.
älgen (189 m ö.h.), som norrifrån mottar Sävälven
och själv avrinner via Söderälgen till Svartälven.
Bland mossarna märkes den vidsträckta
Knut-höjdmossen. Aker och äng utgöra tillsammans
blott 3% av landarealen, skogsmarken 75%. Vid
statsbanan Kil—Falun ligga brukssamhällena H.2)
och Sikfors (314 inv. 1946), det sistn. mellan
Norr- och Söderälgen, varest Hellefors bruks ab.
äger anriknings- och sintringsverk, masugn och
kolningsverk; under bolaget lyder f.ö. största
delen av socknen med bl.a. Sirsjöbergs gruvfält
(järnmalm) samt kalkstensbrott. Sikfors järnbruk
privilegierades 1646. Kyrkan, belägen i H.2), är
av trä och uppförd 1644, med korsarmar tillfogade
1740—44; restaurering 1929. Klockorna hänga i
stapel. — Namnet är eg. ett naturnamn, ”forsen
med stenhällarna” (se J. Sahlgren i ”Årsb. för
hembygdsvård”, 1935, sid. 69). — Litt.: N. Helger,
”H. sn” (1945). P.;Er.
2) Brukssamhälle i H.i), vid fall i Svartälven;
3,649 inv. (1946; 2,624 1930). H. är ett betydande
såväl handels- som industrisamhälle och knutpunkt
på statsbanan Kil—Falun för järnvägen till
Fred-riksberg. Här finnas sjukstuga och
epidemisjukhus, apotek och provinsialläkare, kommunal
mel-lanskola, lärlings- och yrkesskola. På en holme
i älven ligger den vackra och under 1800-talet
berömda Krokbornsparken, anlagd i slutet av
1700-talet. Samhället har vuxit upp kring det 1639
grundade Hällefors bruk, vilket urspr.
tillhörde Kronan, som här till 1646 drev en silvergruva
med hytta, senare utarrenderad och 1686 överlåten
på ett bolag. Järnhanteringen började 1749 och
blev snart dominerande, då silverfyndigheterna
befunnos otillräckliga. Under 1800-talet tillhörde
bruket bl.a. ätterna Heijkenskjöld, Lewenhaupt
och slutl. v. Essen, som 1864 överlät det på ett
bolag (se Hellefors bruks ab.). Brukets
huvudbyggnad är från 1779. Nu äger bolaget här
järnbruk med martin-, elektrostål-, press- och
varmvalsverk, stålmanufakturverk, tråddrageri, gjuteri
och mekanisk verkstad, elkraftverk, sågverk och
hyvleri, låd- och byggnadssnickerifabrik. Bland
mindre företag i H. märkas bryggeri,
betongvaru-och snickerifabrik. 1940 levde 76% av befolk-
— 1177 —
— 1178 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
