Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hällristningar och hällmålningar - Hällsjö, Karl-Edvard - Hällstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLLSTAD
dens utförande, men på gr. av att
djuravbild-ningarna utförts en i sänder i uteslutande
jakt-magiskt syfte, saknas varje försök till
komposition av bildytan i dess helhet. H. av denna typ
finnas bevarade i Europa, Afrika, Asien och
Nordamerika. I Europa började naturhärmande h.
ristas el. målas under den senaste istiden inom
aurignacien- och magdalenienkulturerna i
Sydväst-europa och nådde där sin ojämförligt högsta
kvalitet (se t.ex. Altamira, med färgpl.), men även
Nordskandinaviens naturhärmande h. äro ofta
tecknade med stor skicklighet. Under det att de
västeuropeiska nästan genomgående äro knutna
till boplatsgrottorna, äro de skandinaviska vanl.
utförda på bergytor i det fria, ofta i anslutning
till ett vattendrag. I motivkretsen dominerar
alltid villebrådet, i Västeuropa framför allt
bison, uroxe, vildsvin, vildhäst och hjort, i
Skandinavien företrädesvis ren, älg, val och
säl. De västeuropeiska naturhärmande h. äro
senpaleolitiska; för dateringen av de nordiska,
liksom för de med dessa befryndade
Onega-grupperna, ha däremot ännu inga säkra belägg
kunnat förebringas.
De symboliska h. äro alltid knutna till en
jordbrukskultur. Även dessa ha en vidsträckt
spridning. Mest kända och debatterade äro
emellertid de skandinaviska, som förekomma i
Danmark, framför allt på Bornholm, i Skåne, ö.
Blekinge, Kalmar län, Gotland, runt Motala ström i
Östergötland, i Uppland, Bohuslän, östfold, på
Vestlandet och i Tröndelag. De talrikaste
förekomsterna föreligga i Bohuslän och östfold. De
nordiska symboliska h. äro utgångna ur de
nordiska bronsåldersböndernas kultutövning.
Motivkretsen är i stort sett täml. enahanda: skepp,
vagnar, vapen, hjulbilder, fotsulor och
skålgropar (”älvkvarnar”). Ristningsytorna sakna
komposition, bilderna synas vara inhuggna en och en,
sammanhängande scener saknas utom i två fall,
vilka båda falla utanför h:s egentliga ram: det
ena är graven Bredarör i Kivik, Skåne, med en
framställning av bronsålderns
begravningscere-moniel, det andra är en ryttardrabbning från
Tegneby, Tanum, Bohuslän, den enda h., som
med säkerhet kan dateras så sent som till keltisk
järnålder. I övrigt innehålla de symboliska h.
endast ett gytter av avbildningar av enstaka
kultföremål, symboler och riter. Därför synes den
tolkningen mest sannolik, att bilderna inhuggits
för att magiskt förstärka vissa moment av kulten.
Därvid har man icke eftersträvat att åstadkomma
en sammanhängande bildyta, och man synes ej
heller ha tillmätt den färdiga bilden något kultiskt
värde, ty vid utrymmesbrist låter man icke
sällan nya bilder överkorsa tidigare inhuggna.
Detta förfaringssätt synes böra tolkas så, att
häll-ristningsmagien legat i själva inhuggandet, icke i
den färdiga bildens förekomst på hällen. De
symboliska h., som i sitt äldsta stadium kunna
beläggas endast i Skåne och Danmark, började uppträda
i samband med det religionsskifte, som även ger
sig till känna genom likbränningssedens spridning
under äldre bronsålderns senare del (o. 1200—
1000 f.Kr.), och de upphörde att ristas, då en
ny religion med en antropomorf modergudinna
utbredde sig över Norden under bronsålderns
su 13. — 1185 —
38 — Red. avsl. e/io 49.
slutskede (500-talet f.Kr.). — Utanför Norden
förekomma symboliska h. bl.a. i Liguriska
alperna och i Bretagne under äldsta metalltid, i
bl.a. Norditalien (Val Camonica) och i Bulgarien
under hallstattid. Framför allt de senare äro i
princip besläktade med de nordiska. Detta gör
det antagandet troligt, att man även utanför de
områden, som haft tillgång till för h. lämpliga
berghällar, haft en symbolisk bildkonst (målning
på trä el. annat förgängligt material) med samma
magiska och kultiska innehåll och med i stort
sett samma motivkrets. En antydan därom lämna
bronsålderns figurornerade rakknivar, vilka även
visa, att bildgestaltningen till sin upprinnelse icke
är nordisk utan till största delen hör hemma i
hallstattkulturens krets. — Litt.: O. Almgren,
”H. och kultbruk” (1927); G. Hallström,
”Monumental art of Northern Europé from the Stone
Age”, I (1938); C. A. Althin, ”Studien zu den
bronzezeitlichen Felszeichnungen von Skåne” (2
bd, 1945). C.A.A.
Hällsjö, Kar 1-E d v a r d, läkare,
hembygds-vårdare (f. 3/io 1866), med. lic. 1900, gruv- och
bergslagsläkare i Domnarvet-Kvarnsveden 1900
—32; styrelseordf. sedan 1915 i Tunabygdens
fornminnes- och hembygdsförening. På H:s
initiativ uppfördes hembygdsmuseet
Gammelgården i St. Tuna. H. blev 1942 fil. hedersdr
i Uppsala.
Hällstad, socken i Ås hd i Västergötland, Älvs-
— 1186 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
