Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hälsingland - Geologi - Terrängformer - Sjöar och floder - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLSINGLAND
under kambrosilurtiden. — H:s yngsta, till fasta
berggrunden hörande bildningar anträffas på
näset mellan Dellensjöarna och utgöras av dellenit
och tuff, bildade på vulkanisk väg, sannolikt
under äldre tertiär tid. — H. är fattigt på
malmförekomster, och endast i s. ha smärre
fyndigheter bearbetats. I Losfältet brötos under
1700-talet sulfidmalmer, och en betydande del kobolt
erhölls även därifrån. I Kramsta i Järvsö anstår
en titanhaltig järnmalm, som innehåller 0,16—
0,30 °/o van a din.
Jordarter. Utom i bergbranter är
berggrunden i H:s v. del till största delen täckt av lösa
jordarter. Inom den ö. delen är däremot kalt
berg ett framträdande drag, beroende på den
svallning, som området varit utsatt för vid högre
vattenstånd i östersjöbäckenet. Moräntäckets
tjocklek är växlande, men c:a 5 m kan sägas vara
medeltal, och endast undantagsvis är det
mäktigare än 10 m. I allm. avspegla moränens
yt-former berggrundens ojämnheter, men i
kustlandet under 100 m ö.h. uppträda även blockrika
moränryggar, vilka tolkats som ändmoräner.
Moränens sammansättning varierar lokalt; som regel
är den moigare i det v., högre belägna området
än i det lägre kustlandet, där den är grusigare
i ytan på gr. av svallningen under landhöjningen.
Högsta stranden utformades under ancylustid och
ligger i Gnarp 256 m, i Färila 240 m och i Skog
222 m ö.h. Nedanför denna strandlinje ha de
finare jordbeståndsdelarna svämmats ned i
sänkorna, där jordarten oftast är sandig—mjälig.
Endast i de bredare och djupare dalgångarna,
som under senglacial tid voro stora fjärdar, finnas
mäktigare avlagringar av mjäla och lera. Dessa
ishavssediment, som äro varviga, ligga dock i
regel täckta av postglacialt avlagrad lera, mo el.
sand. Inom ett drygt milsbrett stråk längs kusten
mellan Ljusne och Harmånger har ishavsleran en
betydande kalkhalt, som i söderhamnstrakten
uppgår till 15 Vo. Inom detta område förekomma
ett stort antal skalgrusbankar, innehållande bl.a.
skal av blåmussla (My’tilus), som ge åt materialet
en violett färg. De ligga högst 60—65 m ö.h.,
d.v.s. betydligt under litorinagränsen, vilken i n.
H. ligger c:a 115 m och i s. H. 90 m ö.h. Ett
flertal rullstensåsar genomdraga H. från n.v. mot
s.ö., företrädesvis följande vattendragen. Den
största är Ljusnans ås, som kan följas från
San-darne till Kårböle. Flygsandsfält med fossila
dyner anträffas 15 km n.v. om Färila kyrka på
det delta, som uppbyggdes av Ljusnan under
senglacial tid vid inre ändan av den stora fjärden.
Då dräneringsförhållandena äro goda inom större
delen av H., uppta myrarna obetydlig areal (c:a
10% av landarealen); endast inom det
platåar-tade området längst i v. ha de någon större
utbredning. J.Ör.
Terrängformer. H. uppfylles nästan helt av det
nordsvenska höglandet, som inom landskapet
bildar en mot s.ö. långsamt sluttande, storkuperad
platå med de högsta höjderna i n.v., där även
H:s högsta berg, Garpkölen (671 m), ligger. S.
om Dellensjöarnas förkastningsfält reser sig en
av lägre partier omgiven bergkupol med flera
höjder över 400 m, ss. St. öråsen (458 m) och
Blacksås (428 m). Dit hör även Järvsö klacks
regelbundna kägla (391 m). Höglandet avgränsas
i ö. mot en 10—30 km bred, småkuperad kustslätt
genom , den s.k. norrlandsterrängens gräns, vilken
framträder som en stark sluttning. Skillnaden i
medelhöjd på bergshöjdernas krön vid
kustslättens inre rand och det vidliggande höglandet
uppgår till c:a 140 m i s. och 200 m i n. Den
långsamt sluttande kustslätten övergår i en flikig
kustlinje med en mindre skärgård s. om
Hudiksvall. Reliefens utveckling har påverkats av
spricklinjesystem, som tjänat som ledlinjer för
ero-sionen. Två dalsystem dominera i H. Det mest
framträdande systemet går i n.v.—s.ö. riktning,
vilken följes av H:s huvudvattendrag. Det andra
dalsystemet har huvudsaki. v.—ö. riktning och
uppvisar markerade dalstråk i Gnarp, mellan
Färila—Hudiksvall, Undersvik—Njutånger och
Vox-na—Söderhamn. Där det senare systemet skär
det förra, ha avlänkningar uppstått i
vattendragens huvudriktning, varvid även kvartär
anhopning av morän- el. grusmaterial medverkat. J.Ör.
Sjöar och floder. H:s huvudflod är Ljusnan,
som genomflyter landskapet från n.v. mot s.ö.
Under det 214 km långa loppet från
landskapsgränsen till havet sänker den sig i
terrassfor-made avsatser 338 m. Där Ljusnan i
Ytterhog-dal bryter sig genom den höga urbergsryggen
ö. om fjällzonen, är dalgången trång och
fallhöjden ej mindre än 108 m på 35 km. Ljusnans
största fall är Laforsen (21,4 m) i Färila.
Därifrån blir loppet lugnare, och den bredare dalen
upptas av långsträckta, sjöliknande utvidgningar,
varav de största äro Tevsjön och Örsjön (113
m, djup 60 m), Varpen, Bergviken och Marman.
Från n.v. mottar Ljusnan Hoån och Letån. Den
senare infaller vid Ljusdal och avvattnar en lång
rad sjöar, bland vilka märkas Hennan, Storsjön,
Letsjön och Växnan. Vid Bollnäs mottar
Ljusnan sitt största biflöde, Voxnan, som rinner upp
i Orsa finnmark. H:s största sjöar äro
Dellensjöarna (42 m ö.h., N. Dellen 48 m djup), vilka
motta Svåga älv från n.v. och avflyta mot s.ö.
genom Dellångersån. Den delar sig i två
utlopp, det ena vid Iggesund och det andra vid
Saltvik s.ö. om Hudiksvall. N.ö. H. avvattnas
av Harmångersån, som bl.a. flyter genom
Has-selasjön och Storsjön i Bergsjö. J.Ör.
Klimat. Klimatförhållandena vid kusten skilja
sig avsevärt från dem, som råda i de v. delarna,
vilka ha ett utpräglat fastlandsklimat (se tab. 1).
Tab. 1. Temperatur och nederbörd.
Ort [-Jan.-temp. Juli-temp. Års-medel-temp. Årsnederbörd-] {+Jan.- temp. Juli- temp. Års- medel- temp. Årsne- derbörd+} i mm
Storjungfrun ........... — 3?e I5?s 4?s 448
Bjuråker ............... — 6?s i5?s | 3?? 469
Ramsjö ................. — io?3 I4?7 l i°s 505
De stora skiljaktigheterna i temp.-förhållanden
mellan de v. och ö. delarna utjämnas under
april och maj, vilket har till följd, att
växtlighetens utveckling under våren ej uppvisar så stora
skillnader mellan landskapets ö. och v. delar,
som man eljest kunde ha väntat. Kustlandet har
vanl. snötäcke under 4 V2 mån., medan de v.
delarna ha snö c:a 6 mån. A.H.M.
— 1197 —
— 1198 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
