Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hälsingland - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning och bebyggelse - Ekonomisk geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLSINGLAND
Tab. 2. Åkerjordens användning 1946.
Växtslag Åkerjordens användning Skörd i dt pr ha
Kustlandet Inlandet Kustlandet Inlandet Hela riket
i ha i •/, av
åkerarealen i ha i % av
åkerarealen
Höstvete 88 0,1 6 0,0 18,7 14,0 24,7
Vårvete 375 0,6 28 0,2 13,2 10,4 l6,4 17,4
Höstråg 132 0,2 7 0,1 16,3 i8,s
Vårråg 113 0,2 3 0,0 I 1,8 12,0 11,9
Korn 4,092 6,2 951 8,1 11,8 14,1 20,4
Havre 10,389 15,9 1,297 11,0 10,1 12,4 14,7
Blandsäd 2,875 4.4 353 3,0 11,0 12,4 128,3 18,6
Potatis 2,3T9 3.5 498 4,2 131,7 135,5
Vall till slåtter 38,946 55,1 7,796 66,0 36,5 31,9 40,0
Annan vall 3.846 7,8 484 4,1 12,1 10,5 13,8
Spånadsväxter (lin) 352 0,6 5i 0,4
Växtvärld. Växttäcket består övervägande av
granskogar. I n. och n.v. finnas talrika nordliga
arter, ss. Oxyr’ia dig’yna, Saxif’raga niva’lis och
groenlan’dica, Astrag’alus alpi’nus, Pinguic’ula
al-pi’na och villo’sa, Petasi’tes fri’gidus. På skyddade
platser i dalgångarna och på sydbergen finnas
reliktlokaler från värmetiden för lind, lönn, alm
med undervegetation av bl.a. olvon, akleja och
vårärt.
Djurvärld. H:s högre fauna utgöres till största
delen av de barrskogsdjur, som karakterisera
nordsvenska skogslandet (se Sverige, djurvärld).
Intressant är emellertid, att svarta råttan, som
annars till största delen är utrotad i landet, ännu
under 1920-talet och sannolikt fortfarande
förekommer i H. Sedan björnen efter sekelskiftet
varit försvunnen från H., har en mindre stam
efter 1936 uppehållit sig i landskapets nordliga
skogar. Lax förekommer i Ljusnan, och siken är
en viktig insjöfisk. Vid kusten fångas rikligt med
strömming. H.
Befolkning och bebyggelse. H. hade 1948 en
folkmängd av 154,705 personer. 1805 var
befolkningen c:a 54,000, 1850 77,000, 1900 167,000 och
1929 168,138. En icke obetydlig minskning har
sålunda ägt rum under de senaste två
decennierna, särsk. beroende på den starka
utflyttningen från landskapet. Befolkningstätheten är
i medeltal 10,8 pr km2 men växlar högst
betydligt inom H:s olika delar. Den fasta
bosättningen är huvudsaki. koncentrerad till
dalgångarna nedanför högsta stranden, medan de stora
skogs- och moränområdena äro nästan obebodda.
Söderhamnsbygden har den största
befolkningstätheten på gr. av koncentrationen av de stora
skogsindustrierna till Ljusnans nedre lopp.
Sö-derala kommun hade (1948) 51 inv. pr km2,
medan skogskommunerna Los och Ramsjö
endast hade 2. — H. har 3 städer: Hudiksvall
(8,283 inv. 1948), Söderhamn (10,603) och
Bollnäs (5,021). Hudiksvall, som näst Gävle är
Norrlands äldsta stad, erhöll stadsprivilegier 1582
och Söderhamn 1620. De båda städernas
folkmängd började växa i snabbare takt först i
samband med trävarurörelsens uppsving efter
1800-talets mitt. Ännu 1840 hade Hudiksvall
blott 1,926 inv., och Söderhamn hade 1850 1,690.
Bollnäs blev stad först 1942 och tillhör den grupp
av tätorter, som uppkommo i samband med
järnvägarnas tillkomst och den moderna
industriens utveckling. Dit höra även Ljusdals
kö
ping (3,578 inv.), Arbrå municipalsamhälle (1,138)
och flertalet av de 42 icke administrativa
tätorterna. Ljusne och Iggesund äro gamla
brukssamhällen, vardera med över 3,000 inv.
En särskild bebyggelsetyp bilda kustsocknarnas
fisklägen. Flera av dem ligga på de yttre
skären, dit befolkningen flyttar ut under
sommartiden, medförande sin boskap, varigenom de bilda
en motsvarighet till skogsbygdens fäbodar. De
tätt liggande sjöbodarna, fiskredskapens
torkställningar, strömmingskaggarna,
böcklingsröke-rierna och de små stugorna, ofta mot en
bakgrund av lågvuxen granskog, ge åt dessa
fisklägen en egenartad stämningsbild. Några av de
mera kända äro Hölick, Bålsön, Kråkön och
Agön i Hudiksvalls skärgård; de äga alla
kapell. Det största fiskläget är Mellanfjärden i
Jättendal, där bebyggelsen dock är fast.
H:s bebyggelsehistoria är intimt förknippad
med den postglaciala landhöjningen. Från
stenålderns bebyggelsecentrum vid stränderna kring
den fjärd, som utbredde sig i Voxnans och
Ljusnans nuv. dalgångar och där Ovanåker,
Alfta och Bollnäs nu ligga, har småningom en
migration ägt rum till kustslätten. Det är
särsk. påfallande, hur starkt bygden under
romersk järnålder och äldre folkvandringstid
koncentrerat sig till n.ö. H., varom icke minst de
talrika gravfynden vittna. Även ortnamnen på
-säter och -sta visa en stark koncentration till
socknarna v. och n. om Hudiksvall. J.Ör
Ekonomisk geografi. Folkmängden fördelade sig
1940 på de olika yrkesgrupperna sålunda:
jordbruk med binäringar 46,5% (51 °/o om städerna
frånräknas), industri och hantverk 28,4%,
samfärdsel och handel 14,2%, allmän tjänst och fria
yrken 4,2 %, husligt arbete och ospecificerad
verksamhet 6,7 %.
Jordbruk. 1947 hade H. 77,334 ha (5,5%
av landarealen) åker, 8,632 ha (0,6%) slåtteräng,
399 ha (0,03 %) kultiverad betesäng, 14,867 ha
(i,i°/o) annan betesäng, 1,089,338 ha (77,6%)
skogsmark och 210,960 ha (15,1%) övrig mark.
Sveriges jordbruksstatistik uppdelar H. i
kustlandet och inlandet. I det förra utgjorde åker
7,9 % av landarealen och skog 75,9 %, i det
senare voro 2,1 % åker och 80,4 % skog. Inom
Bollnäsbygden finnas socknarna med den högsta
relativa åkerarealen, där Mo har 17% och
Se-gersta 16%. Därnäst följer Dellenbygden med
15% i Hälsingtuna och 13% i Forsa och Ilsbo.
— 1199 —
— 1200 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
