Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hälsingland - Litteraturanvisningar - Hälsingtuna - Hälsning - Hälsobrunn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLSINGTUNA
pen” (i ”Gefle vapen”, 1936); A. Forsbom,
”Litteratur om H.” (1940).
Hälsingtuna, socken i N. Hälsinglands domsaga,
Gävleborgs län, och församling i Hälsingtuna,
Högs och Ilsbo pastorat i Sundhede kontrakt av
Uppsala ärkestift, belägen huvudsaki. n. men även
v. och ö. om Hudiksvall och Hudiksvallsfjärden;
129,86 km2, därav 125,33 land; 2,343 inv. (1949).
H. är i allm. en småkuperad kusttrakt med
huvudbygden söderut kring Hudiksvallsåsen. Åkern
utgör 15% av landarealen, skogsmarken 66%.
Strax n.ö. om Hudiksvall ligger villaförorten
östanbräck med 285 inv. (1946). Fiskläget
O1 men har 19 yrkesfiskare och fångsten ett
totalvärde av 102,030 kr (1945). H. är landskapets
på fornminnen rikaste socken, med bl.a. 500—600
järnåldersgravhögar, samlade i flera stora fält;
en bygdeborg och två runstenar finnas. Kyrkan
har urspr. uppförts under äldre medeltiden, varom
ännu v. partiet med det breda tornets nedre del
vittnar; östpartiet och de tre valven ha
tillkommit under senare medeltiden. Gamla
väggmålningar finnas; klockorna hänga i stapel. Kyrkan
restaurerades ingående 1946—47, varvid en rymlig
gammal gravkammare upptäcktes under golvet. —
Namnet, övertaget från kyrkbyn, skrevs 1314 De
tunum (dat), 1302—19 tunir (båda avskrifter från
1344). Det är plur. av tun, inhägnad, trol.
avseende en gammal befästningsanläggning.
Hälsing-har tillagts genom k.br. av 1885, för att
orten skall kunna skiljas från andra med samma
namn. P.;E.W.;Er.
Hälsning. Hälsningsceremonier av ett el.
annat slag förekomma praktiskt taget hos alla
folk. Vissa hälsningsord finnas hos de primitiva
liksom hos kulturfolken, och dessa stå ofta i
relation till parternas inbördes rang. Det är
mycket viktigt, att en person får just den h., som
tillkommer hans ställning. Ofta måste parterna
genomgå ett långt hälsningsformulär med frågor
och svar. Mötande bjuda varandra på tobak, koka,
betel el. andra njutningsmedel el. utbyta gåvor.
Besökande erhålla och giva också gåvor samt hälsas
med narkotiska el. alkoholhaltiga drycker el. vissa
slags födoämnen. H. genom kroppslig beröring
är ävenledes vanlig. Man omfamnar varandra,
gnider näsorna mot varandra, för varandras
händer till munnen e.d. Man luktar alltså på
varandra. Seden att kyssas är däremot okänd hos
andra folk än de, som tillhöra den civiliserade
världen. En i rang högre hälsas genom att den
hälsande faller till marken, rullar sig framför honom,
för hans fot till sin panna, knäfaller e.d. Saliven är
en magisk saft. Därför spottar man på marken
framför sig el. i sin hand och berör motparten som
h. För att skydda sig och neutralisera andra
inflytelser möter man gästerna med höjda vapen, hälsar
dem med stridsdanser, ja, ger dem örfilar el. slår
dem. På vissa personer får man icke alls hälsa. Hos
en del negerstammar får ingen hälsa på sin
svärmor utan måste helt undvika henne. G.Br.
Mil. H. inom svenska krigsmakten skedde urspr.
genom att man lyfte på hatten. Under mitten
av 1790-talet infördes h. med honnör, vilken
hälsningsform ej synes ha trängt igenom helt
förrän på 1820-talet. Honnör utfördes under vissa
perioder i början och mitten av 1800-talet med
högra handens pek- och långfingrar sträckta mot
mösskärmen och de övriga fingrarna ledigt böjda,
under andra perioder med samtliga fingrar sträckta
och handflatan vänd uppåt. Icke förrän i mitten
på 1870-talet synes den nuv. formen för honnör
med samtliga fingrar sträckta och handflatan
vänd nedåt, ha blivit införd. I övrigt hälsar
inom svenska försvaret den som bär gevär, kör el.
bär börda genom att vända huvudet mot den
hälsningsberättigade. Den som bär dragen sabel
hälsar med stor el. liten salut*. Post verkställer
h. genom att intaga poststället, vakt genom att
träda under gevär. Trupp verkställer h. med ”giv
akt!” och personlig h. av vederbörande befäl. —
Bestämmelserna rörande skyldighet att hälsa inom
svenska försvaret äro 1949 i huvudsak följ. Var
och en, som är klädd i uniform, hälsar på
konungen, drottningen, kronprinsen och
kronprinsessan, blottad fana samt örlogsflagga, som hissas
el. nedhalas. Sådan hälsningsskyldighet föreligger
alltid. Krigsmän i uniform hälsa på varandra,
varvid den som har lägre tjänstegrad hälsar först.
Meniga och korpraler behöva dock ej hälsa på
varandra, ej heller behöver h. ske i mässar,
matsalar, på idrottsplatser m.fl. ställen. Nu nämnd
hälsningsskyldighet föreligger ej på fritid, dock
bjuder hövligheten envar att, även civilklädd,
hälsa på de personer han lärt känna. — På
örlogsfartyg hälsas som regel på morgonen samt
för flaggan, då fallrepet passeras. Vid flaggans
hissande och nedhalande göres honnör och
spelar musiken paradmarsch och nationalsången.
Besökes örlogsfartyg av konungen, äger stor
flaggning (se Flagga, sp. 911) och
relingsman-ning* rum samt ges salut*. Även för chefen för
Försvarsdep. och amiraler ges i vissa fall salut
och blåsas appeller. H. mellan fartyg, utom
mellan örlogsfartyg inbördes, göres genom flaggans
sänkande, då fartygen passera varandra. Då
örlogsfartyg passera varandra, saluteras i vissa fall
blåsande befälstecken. [E.O.B.;H.Sk]S.E.B.;Bg.
Hälsobrunn. Redan i äldre tid ansågs vattnet
i vissa källor och floder hälsobringande, och man
samlades till sådana platser ofta långväga ifrån
för att bli befriad från sina krämpor. Vattnet
använde man dels till tvagningar och bad, dels
till dryck. De krafter, genom vilka vattnet
verkade, ansågos härröra från någon gudom, och
vattnet självt ansågs heligt. Man medförde också
ofta till sådana platser offer- och votivgåvor. Som
ex. kan anföras ”den heliga brunnen” vid
Askle-piostemplet i Pergamon (jfr även Betesda och
Ganges). Först under romerska kejsartiden
började man använda h. från mera medicinsk
synpunkt. Varma källor, svavel-, järn- och
kolsyre-haltiga h. besöktes flitigt, och man valde ofta h.
efter sjukdomens art. Det dröjde dock ända till
1500-talets början, innan man närmare sökte
utröna olika h:s kemiska beskaffenhet och utforska
de olika vattnens kurativa betydelse. I Sverige
var det Urban Hiärne, som i slutet av 1600-talet
först verkställde analyser av våra h. och samtidigt
väckte ett stort intresse för upptäckandet av nya
sådana. Våra äldsta bad- och brunnsorter stamma
därför från denna tid (se Badort). De h., som nu
besökas, äro till sin beskaffenhet mycket noga
utforskade och deras terapeutiska verkan väl ut-
— 1211 —
— 1212 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
