Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härjedalen - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRJEDALEN
Härjedalen, landskap i s.v. Norrland, har en
areal av 12,849,3 km2, varav 12,498 (97,3 °/o) land
och 350,5 (2,7%) vatten. Det ligger mellan 6i°34’
och Ö2O58’ n.br. och mellan 3°8’ och 6°o’ v.lgd
från Stockholm. Med en största längd i n.v.—
s.ö. av 191 km och en medelbredd i n.ö.—s.v.
av 75 km gränsar H. i n. till Jämtland, i n.ö.
till Medelpad, i ö. till Hälsingland, i s. till
Dalarne och i v. till Norge. H. tillhör i sin helhet
Jämtlands län. — Namnets förled är ett ånamn
(nuv. Härjån), trol. fvnord. ’Hér, gen. ’Hèrjar,
vilka två former föreligga i de båda huvudformer
(antagl. använda i olika trakter), som namnet
uppvisar på 1200-talet, Herdalir, resp. Heriardall.
Den namngivande bygden (nu socknen)
Lillhär-dal, som genomflytes av Härjån, bevarar i sitt
namn den förra huvudformen, medan
landskaps-namnet H. i sin nuv. form visar tillbaka på den
senare. Ånamnet i sin tur torde vara avlett av
sv. dial. har, stengrund, skär i vattenytan, med
syftning på åns nedre lopp. J.Ör;C.Lg.
Innehåll:
Sp.
Geologi ..............1235
Terrängformer .........1238
Sjöar och floder ...1238
Klimat ...............1239
Växtvärld .......1239
Djurvärld .......1239
Befolkning och
bebyggelse ...............1239
Ekonomisk geografi ....1241
Sp.
Fornlämningar ..........1242
Historia ...............1243
Vapen ..................1243
Ortnamn ................1243
Dialekt ................1244
Folkkultur .............1245
Konsthistoria ..........1245
H. i litteraturen ......1245
Litteraturanvisningar ..1245
Geologi. Berggrunden i H. är mycket växlande
och består av bergarter från såväl jordens urtid
som dess forntid (se karta vid Sverige). Det äldre
urberget anträffas i n.ö. delen av överhogdal och
utgöres av den gnejsgranit av sedimentärt
ursprung, som utbreder sig i Medelpad och n.
Hälsingland under namn av migmatit. I omedelbar
anslutning till denna bergart utbreder sig mot v.
yngre urberg, vilket även går i dagen i Ljungans
och Ljusnans dalfören, där det blottats genom
denudationen och gett upphov till s.k.
urbergs-fönster. Detta urberg utgöres av en täml.
grovkornig, ljust röd, vanl. något porfyrisk granit,
rätangranit, vilken tillhör den yngsta
urbergsse-riens graniter. Från sitt utbredningsområde i
Dalarne skjuter den subjotniska dalaporfyren in
i s. H. upp till trakten av Härjån, fortsätter sedan
i ett smalt stråk längs Låddan upp till Lofsen,
där den bildar ett fält kring Glöte i Linsäll. Dess
färg kan vara grå—röd—brun, och i petrografiskt
hänseende överensstämmer den med
älvdalspor-fyrerna. Längs övre Härjån och i H:s s.ö. spets
genomsättes porfyren av en yngre granit av
ra-pakivityp. Från det stora fältet av dalasandsten
i övre Dalarne når en utlöpare in i v. Linsäll
mellan Härjån och Lofsen. Bergarten är av
jot-nisk ålder, och färgen kan vara gulgrå—brun—röd.
Såväl porfyren som sandstenen genomsättas av
diabaser av olika ålder (jfr Dalaporfyr och
Dalasandsten). Fjällrandbildningar, bestående av
yngre sandstenar än dalasandstenen och tillhörande
den s.k. sparagmitformationen, uppta ett c:a 80
km brett bälte från Oviksfjällen och Storsjön i
Jämtland i n.ö. till n. Dalarne i s.v. De utgöras
dels av grå—röda fältspathaltiga sandstenar,
spa-ragmiter, dels av grå—blå kvartssandstenar, kvart-
sitef. De senare utgöra huvudmassan i den rad
lågfjäll, som begränsa urberget, porfyren och
dalasandstenen i v. (se även Vemdalskvartsit).
Denudationen har försiggått lättare i den lösare
sparagmiten än i den hårdare kvartsiten; därför
dominera kvartsitfjällen över omgivningen. I v.
är sparagmiten starkt förskiffrad och genomsatt
av svärmar av diabasgångar, bl.a. ottfjällsdiabas.
Högfjällen i H:s n.v. hörn uppbyggas av
kristallina, starkt veckade och överskjutna fjällskiffrar,
ss. granatglimmerskiffrar, amfiboliter och gnejser,
vilka sammanfattas under namnen seve- el.
åre-skiffrar. Autoktona kambrosiluravlagringar inta
obetydliga arealer i H. och bestå blott av
fossilförande alunskiffer från kambrisk tid och
orto-cerkalk från undre ordovicium. De ligga som
denudationsrester under överskjutna skollor av
vemdalskvartsit, t.ex. i Råndalen och Glöte. —
Med undantag av urbergsområdet i s.ö. är H:s
berggrund påverkad av den kaledoniska
bergs-kedjeveckningen. Under prekambrisk tid rådde
en lång denudationsperiod, varunder äldre
formationer nedbrötos, bortfördes och omlagrades,
så att landytan utjämnades till den s.k.
subkamb-riska landytan, över denna yta transgrederade
havet, på vars botten sediment avsattes. Genom
Skandinaviska halvön sträckte sig från Oslofältet
till Kolahalvön en kontinentrygg med lutning
dels mot n.v., dels mot s.ö. I den geosynklinal,
som fanns på v. sidan om denna rygg, började
redan under prekambrisk tid sediment avsättas,
men nivåförändringar åstadkommo luckor och
diskordanser i lagerserien. Från urbergsområdet
i ö. transporterades denudationsprodukterna
västerut och bildade först den grå, sedan den röda
sparagmiten med bankar av konglomerat och
do-lomitisk kalksten (hedekalk). Vid övergången
till paleozoisk tid, eokambrium, blevo sedimenten
grovklastiska och kvartsrikare och gåvo upphov
till kvartsitformationen. Under kambrisk tid
transgrederade havet till sin högsta nivå, och de
fossilförande sedimenten avsattes. Silurtidens hav
synes däremot föga ha berört H., sannolikt på
gr. av en då begynnande landhöjning, som stod
i samband med bergskedjans uppkomst. De olika
sedimentpackorna blevo genom
bergskedjebild-ningen veckade, uppkrossade och förskiffrade samt
överskjutna, så att s.k. taktegelarkitektur
uppkommit. I sprickor intruderade magma, vilken
gav upphov till diabaserna. Men icke blott de
yngre bergarterna utsattes för denna metamorfos.
Även delar av det närmast underliggande
urberget ha omvandlats genom starkt tryck,
förskiff-rats, och bilda den ögongnejs, som bl.a. i Tännäs
äger en praktfull utformning.
Jordarter och g 1 a c i a 1 m o r f o 1 o g i. De
lösa jordarterna bilda i H. ett så gott som
sammanhängande täcke över den fasta berggrunden.
Utom i vemdalskvartsitområdet är det endast
inom fjällmassiven och i bergbranter, som kalt
berg uppträder i större utsträckning (0,3 °/o av
landarealen). Moränmarkerna dominera, men
ingenstädes i Sverige har som i H. den glaciala
och glacifluviala verksamheten satt sin prägel
på de lösa jordslagen och de mindre
terrängformerna. H. ligger också helt över högsta stranden.
I n.v. H. var isens huvudrörelseriktning ö.—v.;
— 1235 —
— 1236 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
