Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härdning - Härdningsprov - Härdskatt - Härdslagg, färskslagg - Härdsmide - Härdsprickor - Härd-ställning, -virke - Härene - Härfader - Härfåglar - Häring, Georg Wilhelm Heinrich (Willibald Alexis) - Häringe - Härja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRJA
5) Ordet h. användes även i fråga om t.ex.
gelatin och lim, som göras olösliga genom
att behandlas med formalinlösning; vidare inom
p 1 a s t-tekniken för att ange ökning i
polymerise-ringsgraden (h. av bakelit) och slutl. som
synonym till snabbåldring, t.ex. av lättbetong, som
för detta ändamål utsättes för ånga under tryck.
Härdningsprov, metall., se Stålprovning.
Härdskatt utgick i äldre tid mångenstädes med
viss avgift för varje eldstad.
Härdslagg, färskslagg, se Färskning, sp.
1003.
Härdsmide, tillverkning av välljärn (se d.o. och
Smide).
Härdsprickor, se Härdning, sp. 1232.
Härd-ställning, -virke, se Välljärn.
Härene, socknar i Västergötland, se Norra
Hä-rene, resp. Södra Härene.
Härfader (efter isl. Herjafaör), nord, myt., eg.:
härarnas el. människornas fader, binamn på Oden.
Härfåglar. 1) Ordn. Up’upae bland fåglarna,
omfattande fam. egentliga h. och näshornsfåglar, båda
representerade endast i Gamla världen.
2) Fam. Upup’idae, egentliga h., av ordn.
härfåglar, utmärkes av lång, tunn, svagt böjd näbb
och av en uppresbar tofs på hjässan. Fam.
omfattar 6 arter, utbredda över Europa, Asien och
Afrika. Den traststora härfågeln, Up’upa
epops, är på huvud, hals och framrygg rödaktigt
brungrå, på bakrygg och vingar svart med vita
tvärband, på undersidan vit. Hjässans tofsfjädrar
äro rödbruna med svarta spetsar. Härfågeln
förekom förr i s. Sverige men är nu känd som
tillfälligt häckande blott från ett par lokaler i Kalmar
län och Blekinge. Den håller mest till på marken
och lever av fluglarver, som den hämtar ur
krea-tursspillning. Boet lägges i ihåliga träd el.
murar. Dess om hundskall påminnande läte ansågs
förr båda krig och dyrtid. Flyttfågel. Bland
övriga släkten märkes
skratthärfågelsläk-t e t*. H.Bn.
Häring, Georg Wilhelm Heinrich, tysk
författare, pseud. W i 11 i b a 1 d Alexis (1798—
1871). H. debuterade med de historiska romanerna
”Walladmor” (3 bd, 1823; sv. övers. 1826) och
”Schloss Avalon” (3 bd, 1827), i vilka han så
skickligt imiterade W. Scotts maner, att han kunde
utge dem för övers, från denne. Från 1832 gav
han i en rad romaner med motiv ur preussisk
historia sitt folk en livligt uppskattad läsning. H:s
bästa arbeten äro ”Der Roland von Berlin” (3 bd,
1840), ”Der falsche Woldemar” (3 bd, 1842; sv.
övers. 1843) och ”Der Wärwolf” (3 bd, 1848). H:s
”Gesammelte Werke” utkommo 1874 (20 bd), hans
”Erinnerungen” 1900. — Litt.: H. A. Korff, ”Scott
und Alexis” (1907). A.Bd.
Häringe, gods i Västerhaninge sn i
Södermanland, på ö. Södertörn invid den lilla Landfjärden,
omfattar 500 ha, därav 155 åker, med ett
taxeringsvärde av 1,103,500 kr. Delar av en
1500-tals-byggnad ingå i det nuv. slottet av tegel i två
våningar, som uppfördes 1654—55 av
fältmarskalken G. Horn. Under sitt nutida namn är
godset känt sedan 1278 och har tillhört bl.a.
Strängnäs’ biskopsstol, Sten Sture d.ä., ätterna
Vasa, Horn och Cruus af Edeby; 1773—1929 var
Härfågel, hanne.
Ur ”Våra fåglar i Norden”.
det fideikommiss inom ätten Löwen. Nuv. ägare
är dir. A. Wenner-Gren. — Namnet skrevs 1278
(iuxta) Hæringe. Det är kanske en mg^-avledn.
till det dialektala har, hare el. hara, stengrund,
klippgrund av uppstående stenar o.d. Det nuv.
Häringenäset måste förr ha varit uppdelat i flera
mindre holmar. Se C. L Ståhle, ”Studier över
de svenska ortnamnen på -inge” (1946), sid.
199 f. P.;Er.
Härja, socken i Vartofta hd i Västergötland,
Skaraborgs län, och församling i Sandhems, Härja,
Utvängstorps och Nykyrka pastorat i Redvägs
kontrakt av Skara stift, s. om Tidaholm; 59,34
km2, därav 58,84 land; 484 inv. (1949; 8 inv. pr
km2). H. är mestadels skogs- och mossmarker
med spridd bygd och sträcker sig i ö. upp på
Hökensås. I n.—s. riktning går genom H. ett
betydande grus- och sandstråk (Härjaplatån).
Åkern utgör 12% av landarealen, skogsmarken
64%. Av fornlämningar finnas kummel
flerstädes, rösen och domarringar. Kyrkan, urspr. från
förra delen av noo-talet, med ålderdomligt torn,
ombyggdes 1767 och restaurerades 1926. En del
skulpturdetaljer från medeltidskyrkan ha infogats
i s. muren. — Namnet skrevs 1397 i Hargh sokn,
1403 i Hargha sokn. Den äldsta formen är
identisk med subst. harg, stenhög, stenaltare (jfr
Harg), de yngre på -a utgöras kanske av gen.
plur. av inbyggarnamnet. Skrivningen med ä
torde böra uppfattas som hyperkorrekt, en reaktion
mot dialektens övergång av ä till a i vissa
ljudförbindelser. I.Mg;Er.
— 1233 —
— 1234 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
