Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härjedalen - Geologi - Terrängformer - Sjöar och floder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRJEDALEN
i s.ö. H. var den dels v.—ö., dels n.v.—s.ö. Den
sista isdelaren synes ha legat kring linjen
Bört-nen (i Jämtland)—Långå—Fjätsjön. Under
av-smältningstiden frilädes först de högre
fjälltopparna, och när isens rörelser upphörde, lågo
dalgångarna och platåerna täckta av stora, orörliga
ismassor, dödisar. Egentliga ändmoräner saknas
därför, och i stället ha ablationsmoräner stor
utbredning. Det utmärkande för dem är ett
nät-formigt virrvarr av vindlande ryggar, mellan vilka
sänkorna intas av myrar el. avloppslösa små sjöar.
Det mest bekanta området med moräner av denna
typ ligger kring sjön Rogen i H:s s.v. hörn; det
har tidigare tolkats som ett ändmoränlandskap.
Andra trakter med liknande moräntopografi
anträffas på vattendelaren mellan Ljungan och
Ljusnan n.v. om Särvfjället och ö. om Axhögen,
kring Ljungsjöarna och på fjällterrassen nedanför
Storåfjället. Moränens sammansättning är lokalt
starkt växlande och i första hand beroende på
den anstående bergarten. I dalbottnarna är den
grusig, rik- och ofta storblockig men på höjderna
moig och blockfattig. När isen avsmälte,
uppdämdes smältvattnet mellan isen i ö. och
dalsidorna i v., så att smärre issjöar uppstodo. Där
passpunkter smälte fram, sökte sig vattnet ned
till lägre nivåer och skar ut s.k. sadelskåror.
Dylika kunna iakttas på vattendelaren mellan
Ljungan—Ljusnan, Ljusnan—Glömma och
Ljungan—Nean. Emedan istäcket lutade från isdelaren,
rann smältvattnet mellan isen och fjällsidorna,
utformande laterala skvalrännor, vilka bilda svagt
lutande terrasser el. rännor. I den mån som
ismassan genom avsmältningen sjönk samman,
avtappades vattnet. Skedde detta subglacialt
utefter dalsidorna, uppstodo konsekventa, djupa
fåror, slukrännor. Dylika finnas t.ex. n. om
Särv-sjö, på Flatruets sydbrant och s. om Storådörren.
De äga stundom kanjonkaraktär. Även ö. om
isdelaren uppstodo liknande
avsmältningsförete-elser på sluttningarna av Klövsjö- och
Skorvdals-fjällen. Framför allt finnas dylika på Sånfjället,
där särsk. C. M:son Mannerfelt studerat dem och
betecknar dem som de märkligaste
avsmältnings-fenomenen i hela Sverige. På gr. av den starka
lutningen fingo smältvattensflödena stor
strömstyrka och transportförmåga. Några större
ackumulationer anträffas därför ej förrän i större
dalgångar med mindre lutning. Rullstensåsarna
äro få och föga uthålliga. V. om isdelaren
anträffas större subakvatiska avlagringar, delvis
bestående av finkorniga issjösediment i Ljungans
och Ljusnans övre dalar. I dalbottnarna ö. om
isdelaren finnas supraakvatiskt avsatta
isälvsdel-tan, s.k. sandur, vilka kännetecknas av mer el.
mindre plana grus- och sandfält, genomdragna av
torra strömfåror. Dylika förekomma särsk. s. om
Sånfjället, bevuxna med steril tallskog. Större
glacifluviala ackumulationer uppträda även kring
nedre Härjån, vilka uppkommit vid avtappningen
av lokalt isdämda sjöar i s.ö. Lillhärdal.
Post-glaciala, fluviatila grus-, sand- och mojordarter
förekomma lokalt i dalgångarna. — Myrmarker
uppta 2,235, km2 (22,2 °/o) av landarealen (inom
länsdelen). För fjälltrakterna äro hängmyrar
karakteristiska. Myrarna ovanför skogsgränsen
erbjuda ett speciellt intresse därigenom, att de
allmänt innehålla lämningar efter tall långt
utanför tallens nutida höjdgräns. De till arealen
största torvmarkerna utbreda sig i ö. H. och
särsk. i Svegs sn. J.Ör.
Terrängformer. Berggrundens byggnad sätter
sin prägel på H:s terrängformer. H. kan
därför indelas i fyra i n.ö.—s.v. utdragna zoner.
1) Området mellan landskapsgränsen i ö. och
en ungefärlig linje Råberget—Linsäll—Lövhögen
uppvisar en täml. enformigt flack topografi. De
glest liggande och mjukt avrundade granitbergen
höja sig i allm. c:a 200—300 m över omgivningens
dalar, och deras topphöjder ligga mellan 600 och
700 m ö.h. Inom porfyrområdet mot s.v. stiger
däremot topphöjden till 700—800 m.
Sandstens-området i v. Lillhärdal har en mera monoton
yta och färre framträdande berg. 2) N.v. om
föreg. mellan Klövsjö och Städjan utbreder sig
det 10—30 km breda bältet av topografiskt starkt
framträdande lågfjäll, t.ex. Oxsjövålen (1,022 m),
Skorvdalsfjället (1,008 m), Sånfjället (1,249 m),
Hoverken (1,130 m) och Sömlinghågna (1,200
m). De bestå av överskjutna kvartsitskollor och
äro vanl. avgränsade genom en tvär brant mot
urbergsområdet i ö., över vilket de höja sig
100-tals m. Mot v. slutta de långsammare. Inom
denna höjdrygg ha vattendragen gett upphov
till trånga och branta genombrottsdalar. 3) Den
tredje zonen har en bredd av c:a 50 km och
sammanfaller till sin utsträckning med
sparag-mitformationen. Den är starkt bruten och har
mycket växlande topografi. Dalarna äro vida,
och här finnas H:s största sjöar. Vattendelarna
äro breda, rundade massiv, som på sina ryggar
bära flacka lågfjäll av restbergsnatur, t.ex.
Särvfjället (1,169 m), Anåfjället (1,347 m), Lillfjället
(1,100 m) och Storstöten (1,023 m). 4)
Hög-fiällszonen upptar H:s n.v. hörn. Även här har
denudationen satt djupa spår i topografien, men
dalarna äro trängre och sluttningarna brantare.
På gr. av höjden ö.h. är fjällpeneplanet skoglöst
och upptas av vidsträckta fjällhedar. Sin största
bredd når det s. om Helagsfjället, och
medelhöjden ligger mellan 800 och 1,000 m ö.h. Särsk.
markant är det nästan golvplana Flatruet, över
vilket den nybyggda landsvägen mellan
Ljusne-dal och Ljungdalen går fram, över fjällslätten
reser sig i n.v. Helagsfjällets knotiga massiv
(1,796 m) med landets sydligaste glaciär i en
halvcirkelformad nisch vänd mot n.ö. S. därom
märkas Skarsfjället (1,593 m), Mittåkläppen (1,212
m) och Skarvarna (1,254 m). Vid gränsen till
Jämtland ö. om Helagsfjället förekommer en
säregen högfjällsform (Dunsjöfjället 1,462 m,
Blåfjället 1,492 m, Storåfjället 1,495 rn) med s.k.
dörrtopografi (Storådörren, L:a och St. Lundörren),
kännetecknad av breda, flata dalbottnar och
tvärbranta, höga dalsidor. Dessa dalar äro hängande
i förh. till sin omgivning och representera därför
rester av ett äldre dalsystem. J.Ör.
Sjöar och floder. H. är ett sjöfattigt landskap.
De största sjöarna äro Storsjön (565 m ö.h., 24
km2) i n., som genomflytes av Ljungan, och Rogen
(757 m ö.h., 37 km2) i s.v., vilken avrinner genom
Femunden i Norge till Klarälven. Med undantag
av ett litet område i n.v., som avvattnas till
Atlanten genom Nean, ligger landskapet f.ö. väl
— 1237 —
— 1238 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
