Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härjedalen - Sjöar och floder - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning och bebyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRJEDALEN
samlat kring Ljusnans flodsystem. Ljusnan
rinner upp i närheten av norska gränsen och mottar
som viktigaste tillflöden Tännån, Mittån, den
ansenliga Vemån och Hoan från n., Rånden från v.
och Härjån från s. Sjöarna äro fåtaliga och som
regel smala dalsjöar. De viktigaste äro Lossnen
och sjökedjan Vikarsjön, Orten och Randsjön. J.Ör.
Klimat. H. tillhör det mest fastlandsbetonade
klimatområdet i hela Skandinavien. Det avstänges
från Atlanten av de norska fjällen, och avståndet
till Bottenhavet är för stort, för att dettas
inflytande i nämnvärd grad skall göra sig gällande.
Vintrarna äro därför mycket kalla och somrarna
relativt varma. En jämförelse med Jämtland, som
ej så effektivt avskärmas från Atlanten, ger klart
besked härom. Ljusnedal, som ligger på ung.
samma höjd ö.h. och samma longitud som Storlien,
har 4° kallare jan.-temp. och nära 2° varmare
julitemp. än Storlien. Den årliga nederbörden
är i större delen av landskapet 450—550 mm.
Tab. 1. Temperatur och nederbörd.
Ort [-Jan.-temp. Julitemp. Års-medel-temp. Årsnederbörd-] {+Jan.- temp. Juli- temp. Års- medel- temp. Års- neder- börd+} i mm
Sveg — 9?» I4?5 I?7
Ljusnedal II?0 12^9 O?2 465
Marken är vanl. snötäckt i mer än 6 mån. I
Sveg har snötäcket en tjocklek av 30 cm el. mera
under c:a 3 V2 mån., i Bruksvallarna under c:a
5 V2 mån. A.H.M.
Växtvärld. En stor del av H:s n.v. och v.
delar och även gränstrakterna mot Dalarne intagas
av fjällregionen. Även kvartsitfjällen i centrala
och n.ö. H. tillhöra delvis denna. Hela ö. och s.
H. ligga inom barrskogsregionen. Egendomligt
är, att björkregionen är dåligt utbildad el. nästan
helt saknas på alla fjäll utom i det fuktigaste
området i v. och n.v. T.o.m. så nära
jämtlands-gränsen som i Ljungdalen bildar den blott en
helt smal remsa i fjällgränsen. Skogsgränsen
ligger i s.v. och mell. H. 800—850 m ö.h. Den stiger
i v. och n.v. H. till 900—950 m och når här på
enstaka gynnade lokaler 1,000 m. I
barrskogsområdet består vegetationen på sandmarkerna kring
nedre Ljusnan av lavtallhed, på de fuktigare
moränmarkerna däremot av mossig granskog. Där
dräneringen är bristfällig, ersättes denna av
hjortron- och rismyrar. I fjällregionen dominera
fjäll-rishedar, särsk. på kvartsitfjällen; längre i v.
ersättas de delvis av fjällängen. J.F.
Djurvärlden är arktisk el. subarktisk. I fjällen
och översta skogsområdet finns en fast stam av
björn, vidare varg, järv och sällsynt lo. Bland
fiskarna märkas röding, harr och sik.
Befolkning och bebyggelse. H. hade 1948 14,431
inv. 1800 var invånarantalet c:a 5,000, 1850 7,500
och 1900 10,000. Landskapet är mycket glest
bebott, och befolkningstätheten är 1,2 inv. pr km2
land. Lägsta folktätheten har Storsjö med
endast 0,4 inv. pr km2; Älvros och överhogdal ha
den högsta med 2,4, resp. 2,3 inv. pr km2.
Tät-ortsbildningen är svag, och den enda
administrativa tätorten är Svegs köping med 1,621 inv.
(1948). Den fasta bebyggelsen är ojämnt
för
delad och huvudsaki. knuten till dalgångarna,
medan områdena på vattendelarna i allm. äro
öde. Byarna i H. äro i regel ganska stora men
åtskilda av vida skogsbälten, i vilka endast små
bolagsbyar och fäbodar spränga in rutor av
odlad mark. Byformerna äro beroende av det
tillgängliga utrymmet. Långsmala byar äro
Ljungdalen, Tännäs, Ljusnedal, Långå, Älvros
och överhogdal, medan Hede, Vemdalens och
Lillhärdals kyrkbyar, som ligga i breda dalfören,
äro vida till omfånget. I nedre H. och särsk. i
Sveg finns en utpräglad höjd- el. lidbebyggelse
(t.ex. Ytterberg, överberg, Härrö), framkallad
av bristen på odlingsbara sediment i de flacka,
myrtäckta dalbottnarna. I stället ha de mjukt
välvda granitbergen, täckta av moig morän,
dragit bebyggelsen till sig. Höjdläget medför också
minskad frostrisk. Även i övre H. finns
höjd-bebyggelse men i gynnsamma sydlägen på
fjällsluttningar. Högvålens by i Tännäs ligger 830
m ö.h. och är landets högst belägna fasta
bebyggelse. I n. Storsjö ligger Tossåsen 775 m ö.h.
Nomadiserande lappar, idkande fjällrenskötsel,
uppehålla sig inom fjällbygden i H:s v. och n.
delar. 1940 funnos i H. 151 renskötande lappar
och 88 ej renskötande. De tillhöra Tännäs,
Mittådalens och Tossåsens lappbyar med
nomadskola i Storvallen. De tre lappbyarnas
ren-betesfjäll, som delvis avsattes vid avvittringen
och sortera under Domänstyrelsen, omfattade
(1946) 19,634 ha skogsmark och 63,620 ha
ut-marksareal, kalfjäll ej medräknade.
Tossåslap-parnas sommarbetesland ligger emellertid till
större delen inom Jämtland.
Fynd från yngre stenåldern visa, att
stenålderns jägare och fiskare trots det avskilda läget
sökte sig in i H. längs vattendragen. Minnen av
gammal jägarkult äro hällmålningarna på
Flat-ruets östspets och vid Särvsjön. Efter en längre
fyndlös period uppträda gravfält från
vikingatiden. Som materiellt underlag för denna tids
kultur torde man få räkna med en högt
uppdriven järnframställning ur myrmalm, varom bl.a.
ett fynd från Tännäs, bestående av en smeds
olika redskap, vittnar. Hülphers säger även
(1775), att myrjärnsmide fordom har varit Svegs
största hantering. Såväl sockensigill som
land-skapsvapnet ge en antydan om smidets
betydelse. Plogbillar, yxor, hästskor m.m. och i sht
saltkittlar till Norge voro de viktigaste
produkterna. I Ljusnedal anlades 1686 ett kopparverk,
baserat på den lokala förekomsten av kismalm.
1762 ersattes det av ett järnverk, som drevs i
ringa omfattning till 1870-talet. Smidet,
krea-tursskötseln och jakten gåvo
överskottsprodukterna, varmed invånarna bytte till sig andra
livsförnödenheter, ss. salt, fisk och spannmål,
från grannlandskapen. Före 1645 voro
förbindelserna västerut de viktigaste, därefter fingo de
mot ö. och s.ö. ökad betydelse. Den s.k.
avvittringen ingrep på ett mycket betydelsefullt
sätt i jordbruksutvecklingen i Norrland och icke
minst i H., där den ägde rum under 1800-talets
första hälft. Genom denna åtgärd avskildes
Kronans ägor från de enskildas och byalagens.
Den frikostiga skogsmarkstilldelningen kom att
få en djupt ingripande verkan, emedan de stora
— 1239 —
— 1240 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
