Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästantiloper - Hästar - Hästraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTAR
ha bågformigt böjda horn och starkt utbildad man
(se bild vid Antiloper). Den vanliga h., H.
equi’nus, blir 2,2 m lång med en mankhöjd av
1,6 m. Den är gråbrun med vit buk. Till h. höra
även spetsbockar, blåbock, svartantilop och
men-desantilop (se dessa ord).
Hästar, släktet Eqfuus (hästsläktet*) i inskränkt
bemärkelse, äro utmärkta genom breda hovar,
”kastanjer” på både fram- och bakbenen och en
ända till roten långhårig svans. Numera finnes
endast en vild art, den i Dsungariet levande
mongolhästen, Przjevalskijs häst, E.
ca-ball’us przewaVskii, som är en kraftigt byggd,
små-vuxen häst med en mankhöjd av 1,35 m, en täml.
smal panna och jämförelsevis lång nos. Manen är
kort, och pannlugg saknas, kroppsfärgen är gul med
man, rygglinje, svans och ben mörka. Möjl. är
mongolhästen nu utrotad, då inga iakttagelser av
den gjorts sedan 1931, och de exemplar, som finnas
i zoologiska trädgårdar, äro mycket gamla. Ännu
på 1870-talet förekom på de sydryska stäpperna
en europeisk vildhäst, tarpanen, E. caballus
gmeli’ni, som var av samma storlek som föreg. men
hade en lätt byggnad med relativt bred panna
och kort nos, till färgen grå med svart rygglinje,
ljusare undersida och mörka ben. — Från senare
delen av istiden har man anträffat talrika, ofta vid
de äldre stenåldersmänniskornas boplatser
massvis anhopade lämningar av vildhästar, något som
visar, att h. voro ett av den tidens människor
eftersökt villebråd. Bland dessa lämningar
förekomma två hästtyper, en lättare, tarpanliknande
och en tyngre, som ansluter sig till mongolhästens
formserie. Även bland de konstnärliga
djurritningar, som istidsmänniskorna utfört på väggarna
till de av dem bebodda grottorna, återfinnas
samma två typer. Dessa förhållanden kunna möjl.
tala för att såväl mongolhästen som tarpanen
under prehistorisk tid haft en större utbredning, ända
bort till Västeuropa. Förutom dessa båda
hästformer fanns även en annan vildhäst, den stora,
tunga, grovt byggda istidshästen, E.
ro-buPtus, varav lämningar anträffats i hela n. och
mellersta Tyskland och i England. Den nådde
en boghöjd av 1,55—i,so m. Kraniet hade en smal,
platt panna och långt käkparti. Även denna h.
återfinnes bland grottbilderna i Sydfrankrike och
Spanien. Från dessa tre hästformer anses t a
m-hästen leda sitt ursprung. Istidshästen utgör
stamform för den västerländska rasgruppen;
tarpanen och dess formserie bilda utgångsformen för
den österländska och mongolhästen för de talrika
i Asien och Ryssland samt på öarna n. om
England och i Medelhavet förekommande raserna. —
Beträffande h:s domestikation kan man antaga 3
olika centra, ett mongoliskt för mongolhästen, ett
indogermanskt för h. av tarpantypen och ett
västeuropeiskt för de västerländska raserna. Frågan,
när h. domesticerats, kan visserligen icke med
säkerhet besvaras, men säkerligen har detta ägt rum
tidigast inom det mongoliska och indogermanska
området och torde kunna förläggas till början av
el. strax före 2:a årtusendet f.Kr. I Skandinavien
har h. använts som husdjur möjligen redan från
yngre stenåldern. V.Mr;H.W.
Hästraser. Inom hästsläktet finnas en mängd
raser, vilka dels äro primitiva och dels kultur-
Mongolhästen.
raser, de förra med kännetecken betingade
av naturliga miljöförhållanden och utan att i
historisk tid ha undergått någon förändring, de
senare återigen kulturprodukter, danade under
människans förädlingsarbete och för ett bestämt
ändamål. Kulturraserna uppdelas med hänsyn
till sitt geografiska ursprung och sina i viss
mån därav betingade egenskaper och
användningssätt i orientaliska el.
varmblodiga, occidentaliska el. kallblodiga
samt dvärgraser. Begreppen varmblodig och
kallblodig ha naturligtvis endast en överförd
betydelse och avse skillnad i temperament och
kroppsform, vilket i sin tur betingar
arbetsprestation av helt olika art, de varmblodiga
rasernas lämplighet för rid- och körbruk i
hastigare takter och de kallblodigas till dragbruk i
långsammare tempo. Varmblodets främsta
representant är den ädla och mycket berömda
arabiska hästen med dess olika varianter: den
syriska hästen och den armeniska
hästen, berberhästen*, hemmahörande vid
Afrikas nordkust, i Marocko, Tunisien och
Algeriet, perserhästen, mongoliska hästen,
tatariska (a risk a) hästen samt nubiska
el. egyptiska hästen med dess varianter
gallahästen och dongolahästen. När
och varifrån den arabiska hästen kom till Arabien
är obekant; någon större betydelse fick den först
efter Muhammeds tid, då den spelade stor roll i
krigen vid islams utbredning. Från Orienten har
den arabiska hästen i stor utsträckning spritts över
s. Ryssland och där bidragit till bildandet av
nya raser. Så t.ex. är orlovhästen en
produkt av orientaliska och holländska hästar.
Or-lovaren är en täml. stor häst av utpräglad
travartyp, högbent med kraftiga ledgångar,
stupande bogar och muskelfyllt bakparti med för
travaktion synnerligen gynnsamma benvinklar.
Orientaliskt ursprung ha även k i r g i s- och
kalmuckhästen, tjerkess- och
kosackhästen, som visserligen i exteriörhänseende
ganska mycket avvika från araben, men som
bibehållit dennas energi och uthållighet. Ganska
lik dessa ryska hästar är den polska
hästen, en synnerligen uthållig, dock icke vacker
häst av tatariskt ursprung. Den turkiska
— 1267 —
— 1268 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
