Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Höffding, 1. Harald - Höffindg, 2. Finn - Höffner, Klara - Höfjärilar - Höfler, Alois - Höflich, Lucie - Höft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖFT
hade redan då — efter starka religiösa brytningar,
särsk. föranledda av studiet av S. Kierkegaard
— övergivit sin ursprungliga plan att bli präst
och såg allt klarare filosofien som sitt framtida
arbetsfält. 1870 blev H. fil. dr (”Den antike
Op-fattelse af Menneskets Villie”), 1880 anställd vid
Köpenhamns univ. som doc., 1883 som prof., på
vilken plats han verkade till 1915- Sitt egentliga
författarskap inledde H. med ”Psykologi i Omrids
paa Grundlag af Erfaring” (1882), vars
grundsynpunkt är uppfattningen av medvetenhetslivet som
en ”syntes” el.
sammanfattande verksamhet. 1887 utkom hans
”Etik”, som till grund
lägger
”välfärdsprinci-pen” el. grundsatsen,
att de mänskliga
handlingarna skola leda
till ”så stor välfärd
och framgång för så
många medvetna
väsen som möjligt”, och
i enskildheter
tillämpar den på de
viktigaste livsförhållandena.
Därefter ägnade sig
H. särsk. åt filosofihistoriska studier, utgav
monografier om S. Kierkegaard (1892) och Kant (1893)
och slutl. det stora verket ”Den nyere Filosofis
Historie” (2 bd, 1894—95, 3 uppl. 1921—22), där
han mot bakgrund av den allmänna
bildningshis-torien och särsk. erfarenhetsvetenskapens
utveckling fylligt, klart och objektivt har framställt de
filosofiska problemens historia från renässansens
slut till o. 1880. Den med hans eget författarskap
samtidiga filosofien skildrade han senare i
”Möderne Filosofer” (1904); av hans talrika andra
större och mindre arbeten inom filosofiens
historia må ytterligare nämnas ”Danske Filosofer”
(1909) och de två Platon-avh. (1920, 1924). Efter
det stora historieverket ägnade sig H.
företrädesvis åt religionsfilosofiska och särsk.
religionspsykologiska undersökningar och fördes därigenom
fram till den i hans ”Religionsfilosofi” (1901)
centrala hypotes, som bestämmer den innersta
tendensen och bärande kraften i all religion som ”en
tro på värdenas bestånd ut över erfarenhetens
gränser”. H:s personliga livsinställning, som till
sin tendens närmast kan karakteriseras som en
gentemot livets ljusa och mörka, komiska och
tragiska sidor hävdad stämning av försonande
humor, kommer fylligast och renast till uttryck i
”Den store Humor” (1916). Medelpunkten i H:s
sista produktion blev kunskapsteorien,
sammanfattande framställd i huvudarbetet ”Den
mennes-kelige Tanke, dens Former og dens Opgaver”
(1910), vilket efterföljdes av en rad
specialundersökningar, däribland det ”filosofiska testamentet”:
”Erkendelsesteori og Livsopfattelse” (1925), och
de av den nyaste fysiken föranledda
”Bemærk-ninger om Erkendelsesteoriens nuværende
Stil-ling” (1930). — För detta i sällsynt grad
verksamma och vittspännande tänkar- och forskarliv,
som blivit föremål för såväl hans hemlands som
den vidare kulturvärldens beundran och vördnad,
har H. själv intressant och lärorikt redogjort i
sina ”Erindringer” (1928). — Litt.: E. Rindom,
”Samtaler med H. H.” (1918); A. Nyman,
”Nutidstänkande” (1927); A. Herrlin, ”H. H:s filosofi
såsom enhetlig tankebyggnad” (i ”Ord och bild”,
1931); A. Bjarnason, ”H:s psykologiske Teori”
(1933); ”H. H. in memoriam” (1932; med
bib-liogr. av K. Sandelin); K. Sorainen, ”Kultur- och
bildningsidealet som filosofiskt problem och
pedagogisk uppgift hos H. H.” (1941). V.Kr.
2) Finn H., tonsättare och musikpedagog (f.
1899), fick sin utbildning i Köpenhamn och Wien,
lärare i musikteori vid konservatoriet i
Köpenhamn 1932, en av de mest betydande moderna
danska tonsättarna (symfonier, kammarmusik,
sånger, 2 operor); särsk. bekant genom sitt
musikpedagogiska arbete (ordf, i Musikpædagogisk
Förening från 1929), icke minst på den folkliga
musikundervisningens område; i detta syfte har
han komponerat musik för amatörbruk, utg.
skol-sångböcker och en harmonilära. E.A.
Höffner, Klara, författarinna, se Hofer, K.
Höfjärilar, Eu’rymus, dagfjärilsläkte av fam.
vitfjärilar med 5 svenska, vita, gula el. gulröda arter,
av vilka 2 tillhöra fjällen och 2 sydliga arter
tillfälligt visa sig i s. Sverige, över hela landet flyger
på myrar E. palaPno, svavelgula h., vars
vingar, som ha en spännvidd av 45—50 mm, hos
hannen äro gula, hos honan vita, hos båda med
svart kantband och röda vingfransar. Larven lever
på odon.
Hö’fler, A 1 o i s, österrikisk filosof och
psykolog (1853—1922), har inlagt stora förtjänster om
skolväsendet i Österrike. Han var under sina sista
år ord. prof, i filosofi i Wien. H. stod huvudsaki.
under A. Meinongs inflytande och utbildade i
samma riktning som denne F. Brentanos
psykologi, så framför allt i sin ”Psychologie” (1897,
ny uppl. av A. Wenzl, 1, 1930) och i sin
omfångsrika ”Logik” (1890, 2 Aufl. 1922). Av H:s övriga
skrifter märkas ”Zur gegenwärtigen
Naturphilo-sophie” (1904) och ”Drei Vorträge zur
Mittel-schulreform” (1908). E.v.A.
Hö’flich [-%], L u c i e, tysk skådespelerska (f.
1883). H. gjorde sig bemärkt som en
förstarangs-kraft vid Max Reinhardts teatrar 1903—19 och
har även senare behållit en god position vid olika
Berlin-scener. Hennes register är ovanligt
omfattande, och hon har med äktkvinnlig känsla
tolkat huvudroller såväl i nyare dramatik som hos
de tyska klassikerna. En av hennes finaste
rollgestaltningar, Rose Bernd (Hauptmann), är känd
för svensk publik genom Deutsches Theaters
gästspel i Stockholm 1917. H.Ge.
Höft (lat. coxa), övergångspartiet mellan bålen
och nedre extremiteten. H:s skelettstomme
ut-göres å ena sidan av höftbenet (se Bäcken), å
andra sidan av lårbenet, vars huvud ledar mot
höftbenets panna i höftleden. Denna är en kulled,
vars kapsel förstärkes av kraftiga ligament,
däribland människokroppens kraftigaste, som på
höftledens framsida bildar en motkraft mot bålens
bakom höftledaxelns fallande tyngdlinje.
Höft-ledskapseln omsluter på framsidan hela, men på
baksidan endast inre hälften av lårbenshalsen.
Brott på denna, hos äldre personer synnerligen
vanliga (halka, fall på sidan), komma sålunda, om
de träffa inre hälften, att i sin helhet vara
be
— 1301 —
— 1302 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
