Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högsäter - Högsättning - Högtalare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HÖGTALARE
skrevs vid slutet av 1200-talet a Hafua sætre,
1382 j Höghäsätär. Förleden är bestämd form av
adj. hög, i det äldsta belägget, som är norskt, i
biformen hā, bestämd form hēve; efterleden är
säter, fäbodplats (se ”Ortnamnen i Älvsborgs län”,
18, 1915, sid. 30 f.). I.Mg;Er.
Högsättning, förhistorisk begravningssed, som
innebär att över själva graven uppkastas en
monumental gravhög.
Högtalare, apparat för akustisk återgivning
inför ett auditorium av tal- och musiksvängningar
från en förstärkare. H. är en produkt av
telefontekniken; experiment med primitiva,
högtalande telefoner utfördes redan 1879 av W. v.
Siemens samt Th. A. Edison. H:s utveckling
har gått hand i hand med grammofon-,
radio-och ljudfilmtekniken, varvid det väsentliga
nydaningsarbetet kan hänföras till 1920-talets första
hälft. Härvid fann man snart, att det för
hörtelefonen karakteristiska telefonmembranet av
järn ej lämpar sig som ljudalstrande organ i h.,
enär erforderlig rörelseamplitud förutsätter så
stora magnetiska krafter, att distorsionsalstrande
mättningseffekter uppstå el. eljest att apparatens
frekvensomfång blir otillräckligt litet. I sistn.
avseende erhålles en tydlig förbättring, om
membranet inbygges i en trång ljuddosa, försedd
med ett långsträckt ljudhorn (Western Electric
m.fl. 1920). Dosan och hornet bilda tillsammans
en akustisk transformator på samma sätt som
vid grammofoner. En mindre skrymmande
anordning utan ljudhorn, vid vilken ett koniskt
format pappmembran fick tjänstgöra som
ljud-avgivande organ, framkom 1924 och är populärt
känd som den ”elektromagnetiska” h.
Kännetecknande för denna är ett ”vickande ankare” av
järn, fungerande som ett polariserat relä och
mekaniskt kopplat till membranet. Anordningen
i fråga dominerade radiotekniken fram till o.
1928 trots brister av samma natur som vid
järnmembranet. — En h., offentliggjord av
danskarna A. Johnsen och K. Rahbek (1923), var av
elektrostatisk typ och baserad på egenskaper hos
halvledare: över en roterande vals av ett
halvledande material var spänt ett stationärt
metallband, i sin fria ände fästat vid ett h.-membran.
När en likspänning med överlagrade talströmmar
anbringas mellan bandet och valsens metalliska
axel, uppträda i friktionsytan elektrostatiska
krafter, som förmedlas till membranet. Nämnda
uppfinning kom, trots vissa förtjänster, ej till
nämnvärd praktisk användning. — Från mitten
av 1920-talet härstammar också en annan, på
elektrostatisk verkan baserad h.-princip, analog
med den, som ligger till grund för
kondensator-mikrofonen (E. C. Wente, 1922). — På sin tid,
1924 och ett antal år framåt, väckte Siemens’
bandhögtalare* stor uppmärksamhet för sin
klangrenhet och stora ljudstyrka. Anordningen
kännetecknas av ett el. flera strömförande,
tunna metallband (vanl. veckade som en tvättbräda).
Banden äro inpassade mellan polerna på
långsträckta fältmagneter och komma sålunda i
svängning enl. principen för
vibrationsgalvanometern. Tack vare bandens låga egenfrekvens
erhålles utmärkt ljudåtergivning, ehuru
anordningens verkningsgrad är förhållandevis låg.
— 29 —
Den princip, på vilken
numera praktiskt taget
alla h. äro byggda,
benämnes den
”elektrodynamiska”. Ehuru band-h.
även är av
elektrodynamisk typ, d.v.s. saknar
järn i de motoriska
delarna, räknar man f.n.
till denna grupp endast
sådana h., vid vilka
drivorganet utgöres av
en rörlig spole,
anordnad i ett
(cirkulärcylindriskt) magnetiserat
luftgap (fig. 1).
Talspolen T är förbunden
med ett i axiell riktning
rörligt, uppstyvat membran D (av t.ex.
impregnerad väv el.
kartong). Spolen hålles svävande i luftgapet medelst en
fjädrande styrskiva 5. När spolen genomflytes av
växelström, kommer densamma att oscillera i axiell
riktning, varvid rörelseenergien fortplantas till
membranet och omsättes i ljudenergi. Vanl.
använder man numera ej likströmsmatning för
magnetfältet utan alstrar detta medelst en
permanentmagnet av alnico el. liknande material
(”permanentdynamisk h.”). — Principen för den
dynamiska h. angavs redan 1885 av W. v.
Siemens och, oberoende av denne, av O. Lodge
(1893). Som en av dess pionjärer under
1920-talets vidareutveckling räknas amerikanen C. W.
Rice (1925).
Fig. 1. Dynamisk högtalare med fältmatning.
Bland förutsättningarna för att en h. skall
erhålla ett för örat acceptabelt frekvensomfång
gäller, dels att det rörliga systemets massa är
liten i förh. till den effektiva luftmassa, som
belastar membranet, dels att grundsvängningstalet
är lågt, helst under 100 hz. — Fig. 2 visar en
typisk återgivningskurva för en 8" h., anpassad för
ett h.-skåp med sluten baksida. Anordningen
motsvarar en baffel* med oändlig utsträckning. Den
prickade linjen anger, hur återgivningen förändras,
om lådans bakvägg borttages. Härvid bortskäras
alla toner, som ligga nedanför den frekvens,
vilken motsvaras av kortaste luftvägen mellan
membranets fram- och baksida. Kurvans olika toppar
återspegla den serie egenfrekvenser, som bl.a.
bestämmes av att membranet ej svänger som en
stel kropp utan likt en sträng uppdelas i zoner
med olika rörelsefas. — Då avsevärd ljudstyrka
Fig. 2. Karakteristiska ljudstyrkekurvor för dynamisk
högtalare vid två olika inbyggnadssätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
