Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönsarvsläktet - Hönsavel - Hönsbär - Hönsduvor - Hönseri, hönsgård - Hönsfot - Hönsfåglar - Hönsfästning - Hönsgamar - Hönsgikt - Hönsgäss el. kappgäss - Hönshirs - Hönshundar - Hönshus - Hönshylte—Kvarnamåla järnväg - Hönshök - Höns-kolera, -lamhet, -leukos - Hönsloppa - Hönspest - Hönsraser - Hönssjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖNSAVEL
Hönsgås, Cereopsis novae-hollandiae.
på stenpartier, kyrkogårdar o.s.v. är s i 1 v e r a r v,
C. Colum’nae, som är tätt vitluden och har stora
blommor, W.
Hönsavel, se Hönsskötsel.
Hönsbär, bot., art av kornellsläktet*.
Hönsduvor, rasgrupp av duvsläktet*.
Hönseri’, hönsgård, anstalt för uppfödning
av höns, se Hönsskötsel.
Hönsfot, gräsart av släktet Andropo’gon*.
Hönsfåglar, Galli, ordn. bland fåglarna,
utmärkas av satt kroppsform, litet huvud, kort, välvd näbb
och kraftiga, ofta befjädrade ben. Baktån är liten,
upplyftad och klorna korta, trubbiga. Hos hannen,
som vanl. har livligare färgad, metallglänsande
fjäderdräkt, förekomma sporrar. Vingarna äro
korta, kupiga och flykten dålig. De flesta h. leva
huvudsaki. på marken och trycka sig tätt intill
denna vid annalkande fara. Boet utgöres av ett
enkelt rede, äggen äro talrika, och de dunklädda
ungarna följa redan efter några timmar modern.
Födan utgöres av växtämnen och insekter. Ordn.,
som är utbredd över hela jorden och saknas blott
i de antarktiska områdena, omfattar över 500 arter,
fördelade på fam. trädhöns, storfothöns och
egentliga höns (se dessa ord). H.Bn.
Hönsfästing, zool., art av fam. fästingar*.
Hönsgamar, släkte av fam. Nya världens
gamar (se Gamar).
Hönsgikt, se Hönssjukdomar.
Hönsgäss el. k a p p g ä s s, Cereopsi’nae,
under-fam. av fam. andfåglar, omfatta släktet Cereop’sis
med 2 till Australien, Tasmanien och Nya Zeeland
inskränkta, gåsstora arter, utmärkta av kort hals,
litet huvud och kort, vid basen mycket hög och
nästan helt med vaxhud beklädd näbb. Benen äro
höga, klorna kraftiga och simhuden svagt utbildad.
Hönsgåsen, C. nov’ae-hollan’diae, är askgrå
med mörka fläckar på vingarna och ljusare
huvud och hals; vaxhuden är gröngul.
Hönshirs, bot., art av släktet Echinoch’loa*.
Hönshundar, hundraser, se Hundar, sp. 943.
Hönshus, se Hönsskötsel.
Hönshylte—Kvarnamåla järnväg, 20 km, i,067
m spårvidd, genomlöper den för sin fruktodling
bekanta Urshultsbygden och förenar Norraryd på
järnvägen Karlshamn—Vislanda med Kvarnamåla
på järnvägen Ronneby—Växjö. H. öppnades för
trafik 1900 och förstatligades 1943.
Hönshök, se Duvhök.
Höns-kolera, -lamhet, -leukos, se Hönssjukdomar.
Hönsloppa, Ceratophyll’us galli’nae. H. är mera
långsträckt än den vanliga loppan och obetydligt
mindre. Den är mycket vanlig på tamhöns men
förekommer också på annat tamt fjäderfä samt
hos sparvar, trastar och ett flertal vilda fåglar;
larverna leva i redena; utvecklingen från ägg till
loppa sker på 10—20 dygn. Noggrann rengöring
samt kalkning av fjäderfähusen, i synnerhet
redena, är ett bra medel att bekämpa h.
Hönspest, se Hönssjukdomar.
Hönsraser, se Hönssläktet.
Hönssjukdomar. Hönsskötseln i Sverige är av
betydande omfattning, och en avsevärd del av de
mindre jordbrukens totala inkomster kan
hänföras till denna. Tyvärr äro infektions- och
bristsjukdomar ganska vanligt förekommande i
hönsbesättningarna och orsaka tills, med parasit- o.a.
sjukdomar årl. stora förluster. — Den f.n.
vanligaste sjukdomen på vuxna höns synes vara
vitblodsjukan el. leukosen, som oftast
uppträder med vaga symtom. Ant. dö djuren
plötsligt utan att ha visat sig sjuka, el. också
tyna de bort, magra och bleka. Vissa inre organ
bli förstorade och liksom svulstvandlade.
Orsakerna till leukosen äro icke helt utredda. Möjl.
orsakas den av ett virus, men en ärftlig
disposition fordras, för att smittämnet skall slå an. —
I hönsbesättningar, där leukos förekommer, bruka
kycklingarna, redan från 3-veckorsåldern, drabbas
av hönslamhet el. neurolymfomatos.
Det är möjligt, att de båda nu nämnda
sjukdomarna orsakas av samma smittämne. Även i
senare fallet synes en nedärvd disposition fordras,
för att viruset skall slå an. Vid hönslamhet
infiltreras vissa nerver med lymfoidceller, som ge
anledning till hälta, lamhet, släpande vingar,
blodbrist och avmagring. I hönslamhet sjuka unghöns
bruka oftast dö, trots att många
behandlingsmetoder försökts. — En annan mycket vanlig
sjukdom i hönsbesättningarna är
äggledarin-fl amma tion, som anses bero på en
överansträngning i äggläggande apparaten. Tecken på
denna sjukdom är, att hönsen lägga sig i redena
för att värpa men inga ägg läggas. Från kloaken
uttömmas slemmiga, illaluktande flytningar. Ej
sällan sprider sig en sådan inflammation till
bukhålan. — En spec. på vintern uppträdande
sjukdom är hönssnuvan. Till denna hänför man
numera en rad olika sjukdomar, som ge
inflammation i andningsapparaten och ögonen. Drag,
kyla och fukt gynna uppkomsten av snuvan.
Föreligger brist på A-vitamin, drabbas djuren
lättare. Smittämnen kunna i detta fall vara
svampar, bakterier el. vira. Genom höjande av
stallhygienen samt med hjälp av vissa
desinfektions-ämnen kan sjukdomen hållas tillbaka. —
Hönsgikt är resultatet av en störd äggviteomsättning,
varvid urinsyra avlagras i och utanpå en del
— 55 —
— 56 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
