Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönefoss - Höner - Hönigschmid, Otto - Hönigswald, Richard - Höns - Hönsa - Hönsarvsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖNSARVSLÄKTET
Hönefoss.
Oslo och Bergen. H. är centrum för det väl
uppodlade landskapet Ringerike. F.I.
Höner, nord, myt., en av asagudarna, som dock
spelar en rätt undanskymd och ofta dunkel roll.
Jämte Oden och Lodur skapade han enl. Voluspa
de första människorna och gav dem ”60”
(omdöme? viljekraft?); efter Ragnarök återvände han
till den nyfödda jorden och satte åter
offerhandlingarna i gång. Efter kriget mellan asar och
vaner lämnades han enl. Snorre som gisslan till
de senare i utbyte mot Njord och Frej. Han var
storväxt och vacker. Till sällskap hade han av
asarna fått den vise Mimer. Då vanerna gjort H.
till hövding, kunde han icke reda sig utan Mimers
hjälp. I tro att de blivit svikna, halshöggo då
vanerna Mimer och sände hans huvud till asarna.
I Snorres Edda kallas han Odens kamrat,
”långfot” och den ”snabbe asen”. I vissa källor
uppträder han tillsamman med Oden och Loke. — H.
har av flera forskare tolkats som en fågelgud,
stork, trana el. tupp. I alla händelser torde hans
namn vara besläktat med hane, tupp, och till sin
bildning förhålla sig till detta ord ung. som höna
till hane. Jfr E. Hellquist i ”Namn och bygd”,
1916. E.H.
Hönigschmid [hö’nix.fmit], Otto, tysk kemist
(1878—1945), prof, i Prag 1911, i München 1918,
är känd för sina precisionsbestämningar av
atomvikter.
Hönigswald [hö’nixsvalt], Richard, tysk
filosof (1875—1947), doc. 1906, e.o. prof. 1916, prof.
1919, allt i Breslau, prof, i München 1930—33.
H. utgick från den av A. Riehl utformade
kri-ticismen. Filosofiens uppgift är att undersöka
objektivitetsproblemet. Objektiva omdömen
förutsätta, att den ena människan kan förstå, vad
den andra upplever och åsyftar (yerständigung).
Filosofien måste därför analysera innebörden av
och relationerna mellan begreppen ”det givna”,
”upplevelse”, ”mening” och ”tänkande”. H. kom
därvid att lägga allt större vikt vid sambandet
mellan språket och tänkandet. Bland H:s talrika
kunskapsteoretiska arbeten märkas ”Zum Streit
über die Grundlagen der Mathematik” (1912),
”Die Grundlagen der Denkpsychologie” (1921,
2 Aufl. 1925), ”Vom Problem des Rhythmus”
(1926), ”Grundfragen der Erkenntnistheorie”
(1931), ”Geschichte der Erkenntnistheorie” (1933),
”Kausalität und Physik” (i ”Sitzungsberichte der
Preussischen Akad. der Wissenschaften.
Phys.-mathemat. Klasse”, s.å.) och ”Philosophie und
Sprache” (1937). H. var även en självständig
och uppslagsrik problemhistoriker, som bl.a.
skrivit ”Philosophie des Altertums” (1917), ”Die
Philosophie von der Renaissance bis Kant” (1923),
”Hobbes und die Staatsphilosophie” (1924),
”Leib-niz” (1928) och ”Denker der italienischen
Renaissance” (1938). H. ägnade också stort intresse åt
pedagogiska och psykiatriska problem. Han utgav
serien ”Wissenschaftliche Grundfragen”, 1—12
(1924—33). Sin kunskapsteoretiska systematik har
H. framställt i ”Deutsche systematische
Philosophie nach ihren Gestaltern”, 1 (1931). E.An.
Höns. 1) Egentliga h., GalVidae, en mycket
artrik fam. av ordn. hönsfåglar, omfattande
under-fam. orrfåglar, tandvaktlar, kalkoner, pärlhöns och
fasanfåglar (se dessa ord).
2) Med benämningen egentliga h. avses
även släktet Gallus, se Hönssläktet.
Hönsa (eg. bjuda, traktera, av Ity. hänsen,
betala avgift för att bli upptagen i ett sällskap,
av-ledn. av hansa, förening av köpmän m.m.; jfr
Hönsung), sjöv., ett gammalt bruk, att den, som
f.f.g. passerar ekvatorn (”hönsa för linjen”) e.d.
el. f.f.g. är uppe i riggen, skall förpläga de mera
befarna skeppskamraterna; han är då samtidigt
utsatt för dessas stundom rätt grova skämt (jfr
Linjen).
Hönsarvsläktet, Ceras’tium, av fam. nejlikväxter,
omfattar o. 100 arter, utbredda huvudsaki. i n.
halvklotets tempererade områden samt på
tropikernas berg. De äro
1—fleråriga arter, med motsatta, hela
blad och vita blommor i
knippen. Kronbladen äro i
mots. till det närstående
stjärnblomsläktet hela el.
vanl. grunt kluvna och
kapseln böjd, långt utskjutande
ur fodret. De vanligaste av
Sveriges 13 arter äro
fältarv, C. arve’nse,
storblom-mig och vanlig på åkrar,
f j ä 11 a r v, C. alpVnum,
allmän i fjälltrakterna,
hönsarv, C. holosteoi’des (C.
caespito’sum, C. vulga’tum),
en mycket mångformig art
med såväl inhemska former :
som införda ogrästyper,
v å r a r v, C. semidecan’drum,
i-årig, lågväxt och allmän
på torr mark i större delen
av landet. — Mycket odlad
Vårarv (t.v.) och
fältarv.
— 53 —
— 54 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
