Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönsskötsel - Hönssläktet, kamhöns - Hönsraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖNSSLÄKTET
strölager (torvströ och agnar bäst), vilket bör
förnyas, så snart det icke är torrt och luckert. Temp.
i hönshuset bör helst icke få understiga +5°C.
Under den mörka årstiden hålles artificiell
belysning, så att hönsens sammanlagda verksamhetstid
blir 12—14 tim pr dygn. Ljus, frisk luft och sträng
renlighet äro viktiga faktorer vid h. Vidare bör
stor vikt läggas vid utfodringen, som bör noga
anpassas efter ras, ålder och årstid m.m. Härav
framgår, att man i samma flock icke bör blanda
höns, som med hänsyn härtill ha olika krav. Av
stor vikt för h:s ekonomi är, att man bland
bruks-djuren verkställer gallring, d.v.s. slaktar
mindervärdiga individer, efter hand som sådana iakttagas,
och vidare att hönsen icke hållas längre än till
högst 2 V2 års ålder, med undantag för goda
avels-djur. — Slaktdjursproduktionen omfattar
slaktkycklingar, kapuner, unghöns och äldre s.k.
ut-slagshöns. Slaktkycklingar uppfödas numera i stor
utsträckning under våren och i mindre skala hela
året om. Av kapuner (kastrerade tuppar) har
produktionen varit obetydlig. Produkten unghöns
utgöres huvudsaki. av ungtuppar, som blivit
uppfödda till full storlek, och utslagshönsen äro de
värphöns, som på gr. av hög ålder el. dålig
värp-ning utgallrats i besättningen. — H. är
jordbrukets viktigaste binäring; hela fjäderfäproduktionen
beräknas i Sverige årl. representera ett värde av
c:a 65 mkr; den fyller under normala
förhållanden vårt behov av dylika produkter och lämnar
dessutom ett mindre överskott för export. — Litt:
N. Olsson, ”Lärobok i h.” (1930); S. Träskman,
”Fjäderfäskötsel” (1948). [N.O.]Eo.
Hönssläktet, k a m h ö n s, Gallus, av underfam.
fasanfåglar, kännetecknas av korta vingar och
tak-formig, från sidorna hoptryckt stjärt. Huvudet är
försett med en köttig kam, kinderna äro nakna,
och från undernäbben nedhänga ett par köttiga
haklappar, ”slör”. Hos hannen, tuppen, äro
stjärt-täckarna förlängda, bågböjda och tarsen försedd
med sporre. Släktet omfattar 4 över Indiens och
de Ostindiska öarnas skogsområden utbredda
arter. Av dessa är b a n k
i-vahönset, G. gallus
(se Bankivahöns), ensamt
stamform för tamhönsen
(se sp. 62 ff.). När och var
domesticeringen ägt rum,
vet man ej. Till Kina
infördes dock tamhönsen
från v., sannolikt från
Indien, redan på
1500—1400-talen f.Kr., och till
Europa inkommo de o. 600
f.Kr. Av Columbus
infördes de till Amerika. Av
de övriga arterna bebor
djungelhönan, G.
lafayetfi, Ceylon,
sonne-r a t h ö n a n, G. sonnera’ti,
s. och mell. Indien och
gangegaren, G.
var’-ius, Java och Lombok.
Även dessa låta lätt
tämja sig, och
tuppbastarderna med tamhöns
överträffa dessa i stridslystnad.
Hönsraser. Av de från bankivahönset
härstammande tamhönsen har ett mycket stort antal
raser framdrivits; dessa, av vilka här endast de för
oss viktigaste kunna omnämnas, grupperas vanl.
av praktiska skäl efter de länder, i vilka de
uppkommit. — Bland de asiatiska raserna finnas
flera mycket gamla. Kochinkina- el.
ko-c h i n h ö n s, en mycket gammal kinesisk ras,
äro stora och tunga med grov, bred kropp,
kort hals och enkel, upprättstående kam.
Vingar och stjärt äro korta, fjäderdräkten rik och
tar-serna samt ytter- och mellantån beklädda med
långa fjädrar. Ett flertal färgvarieteter finnas.
Brahma el. brahmaputra, hos vilken
tuppen kan ha en vikt av 6 kg, är den största
kända rasen. Den liknar föreg. men har längre hals,
mera rundat huvud och låg, trebladig kam,
ärtkam. Ljus brahma är vit med svart stjärt och
smaragdgröna, vitbrämade halsfjädrar. Även en
mörk varietet finnes. Langshan äro stora,
relativt tunga höns med hög resning, kort kropp,
högt buren hals och stjärt, enkel, upprättstående
kam och tät fjäderdräkt. Tarsens yttersida och
yttertån äro fjäderklädda. Svart langshan är
vanligast, men även vita, gula och blå förekomma.
— Medelhavsraserna ha på gr. av högt
uppdriven äggproduktion fått stor ekonomisk
betydelse och vunnit stor spridning. L e g h o r n, den
i Sverige vanligaste hönsrasen, härstammar från
Livorno (eng. Leghorn) men har förädlats i
England och Nordamerika. De äro livliga, smäckert
byggda höns med långsträckt kropp, lång hals
med rik krage, ganska höga, kraftiga, gula ben
och täml. tunn fjäderdräkt. Kammen är enkel,
upprättstående, hos hönan lutande åt ena sidan,
öronskivorna vita. Vanligast är vit leghorn, men
även brun, gul och svart leghorn förekomma. A
n-dalusiska höns av skifferblå färg utgöra en
korsning mellan vit och svart leghorn. A n k o n a
är en svart leghornsvarietet, kännetecknad av att
c:a 20% av fjädrarna ha vita spetsar. M i n o rk a,
en gammal spansk ras, har långsträckt, framtill
Hönsens yttre delar.
1 näbb, 2 näsborr, 3 kam, 4 hjässa, 5 ansikte, 6 cga, 7 öra, 8 öronskiva, 9 haklapp, 10 och
ii halskrage, 12 bröst, 13 ryggkrage, 14 skuldra, 15 vingbåge, 16 vingens främre kant, 17
vingband, 18 vingspegel, 19 yttre flygfjädrar, 20 yttre flygfjädertäckare, 21 rygg, 22 sadel,
(hos hönan ryggsväng), 23 sadelbehäng (höftparti), 24 bågfjädrar (övre stjärttäckare), 25
mindre bågfjädrar el. större stjärttäckare, 26 mindre stjärttäckare, 27 styrfjädrar, 28
kroppsfjädrar (sida), 29 gump, 30 underben el. tibia, 31 has, 32 ben el. tars, 33 sporre, 34 fotled,
35 tå, 36 klo.
— 6l —
— 62 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
