Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibn Challikan, Ahmad - Ibn Esra, Moses ben Jakob - Ibn Esra, Abraham ben Meir - Ibn Fadlan, Ahmad - Ibn Gabirol, Salomo ben Jehuda - Ibn Hischam, Abd-al-Malik - Ibn Ishak, Muhammad - Ibn Junus, Ibj Junis - Ibn Kutaiba, Abdallah - Ibn Raschid - Ibn Ruschd, Muhammad - Ibn Sad, Abu Abdallah Muhammad - Ibn Saud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBN ESRA
nadslopp”, som ofta omarbetats och tillökats och
bl.a. översatts till engelska av M. G. de Slane
(4 bd, 1843—71).
Ibn Esra, Moses ben Jakob,
spansk-ju-disk diktare (o. 1100), skrev på hebreiska lyriska
dikter, dels om sin olyckliga kärlek till en
brordotter, dels levnadsglada, humoristiska sånger, dels
bildrika, patetiska religiösa botdikter, som
upptagits i synagogans högtidsritual.
Ibn Esra, Abraham ben Meir,
spanskjudisk lärd och diktare (uoo-talet), författade
hebreiska kommentarer till Moseböckerna och
profeterna samt grammatiska, astronomiska och
matematiska arbeten och skrev religiös tankelyrik av
didaktiskt-filosofiskt innehåll.
Ibn Fadla’n (Ibn Fadlän), A h m a d, medföljde,
trol. i missionssyfte, den ambassad, som kalifen
al-Muktadir 921 e.Kr. sände till volgabulgarernas
furste för att i en för kalifatet kritisk tid vinna
hans bistånd. Ambassadens väg gick över Buchara
och Chwarizm till Volga. Om dess resultat och om
återfärden veta vi intet. I. nedtecknade sina
iakttagelser i en avhandling (Risäla), som lämnar
viktiga bidrag till kännedomen om Östeuropas och
turkfolkens förhållanden. Vid Volga träffade han
även företrädare för det folk han liksom
islamiska författare kallar Rüs, varmed de nordiska
varjagerna måste åsyftas. Han lämnar notiser
om deras seder och bruk och beskriver utförligt en
episod han själv bevittnat, en hövdings
eldbe-gängelse i ett ”dödsskepp” på Volga. Detta parti
har ett utomordentligt värde som ett samtida,
opartiskt vittnesbörd om de hedniska nordbornas
liv, låt vara i slavisk-turkisk miljö. — I:s
berättelse är ej bevarad i den arabiska originaltexten
men kan rekonstrueras genom de utförliga
utdragen hos senare islamiska geografer. De viktigaste
äro Jakuts, på svenska hos J. Nihlén, ”Under
rutat segel” (1928), och den något avvikande
versionen i Meschhed-handskriften (upptäckt 1923),
publicerad med rysk övers, (anonymt,
”Putesest-vie Ibn Fadlana”, 1939) och med tysk övers, och
kommentar av A. Z. V. Togan (”Ibn Fadlan’s
Rei-sebericht”, 1939). Dessa två utdrag äro på
arabiska. Amin Razi’s persiska version av avsnittet
om Rüs (delvis citerat i övers, av Togan) avviker
väsentligt från de arabiska texterna. St.W.
Ibn Gabirol, Salomo ben Jehuda, skald
och filosof, se Gabirol.
Ibn Hischa’m (Ibn Hischäm), A b d-a 1-M a 1 i k,
arabisk historiker (d. 834), mest bekant för sin
bearbetning av Ibn Ishaks biografi över
Muhammed: Kitäb Sirat an-Nabi, utg. av F. Wüstenfeld
(2 bd, 1858—60; nytr. 1901), tysk övers, av G. Weil
(1864).
Ibn Isha’k (Ibn Ishäk), M u h a m m a d, arabisk
historiker (d. 766), författade den äldsta kända
biografien över profeten Muhammed, som
emellertid ej bevarats i ursprungligt skick utan endast
i en bearbetning av Ibn Hischam*.
Ibn Ju’nus, Ibn Junis Q Ali ibn ’Abd
ar-Rahmän ibn Ahmad ibn Jünus), arabisk astronom
(d. 1009), hovastronom hos kalifen al-Hakim, som
åt honom byggde ett stort observatorium på berget
Mukattam vid Kairo, där I. utförde för sin tid
mycket noggranna observationer av solen, månen
och planeterna. I:s astronomiska tabellverk, de
hakimitiska tabellerna, är väl den arabiska
astronomiens mest betydande verk: delar av
manuskriptet finnas bl.a. i Leiden och Oxford. I. förbättrade
de astronomiska instrumenten, i sht gnomon, samt
bidrog till trigonometriens utveckling. Han räknas
som den arabiska astronomiens största namn efter
al-Battani. M.
Ibn Kutaiba [-aiz-] (Ibn KutSi’ba), A b d a 11 a h,
arabisk författare (d. 889), lärare i Bagdad. Hans
arbeten äro spec. avsedda för blivande hovmän och
sekreterare med uppgift att meddela en viss
allmänbildning på olika områden. Hans förnämsta
verk är en dylik encyklopedi i 10 böcker, ’Ujün
al-achbär, av vilken 4 d. utgivits av C. Brockelmann
(1900—08).
Ibn Raschi’d (Ibn Raschid), beteckning för de
wahhabitiska furstarna i Djabal Schammar i
Nadjd, härstammande från Abdallah ibn
Ali ar-Raschid, som 1835 bemäktigade sig
Hail och av wahhabiternas överhuvud, emir Faisal
i Rijad, erkändes som emir över Djabal
Schammar. Fördriven av egypterna 1838 återvände han
vid deras avtåg 1841 och regerade till sin död
1847. Hans son Tal al regerade 1847—67 över
ett betydligt utvidgat område, i allt mindre
beroende av Rijad. Dennes broder Muhammad
gjorde sig med turkarnas hjälp 1872—97
fullständigt oberoende av Rijad och erövrade 1891 detta
rike. Brorsonen A b d-a 1-A z i z (1897—1906)
råkade i strid med Mubarak av Kuwait, som
understödde Abd-al-Aziz III* av dynastien Ibn Saud*,
vilken 1902 bemäktigade sig Rijad och sedan mer
och mer minskade I:s makt, till dess att, efter
i:a världskriget, varunder Saud, en son till
A b d-a 1-A z i z ibn Raschid (1908—20),
ståndaktigt stod på turkarnas sida, han 1921 intog
Hail och förde de överlevande av släkten I. i
fångenskap till Rijad. O.
Ibn Ruschd, Muhammad, arabisk filosof, se
Averroès.
Ibn Sad (Ibn Sa’d), Abu Abdallah
Muhammad, arabisk skriftställare från Bagdad (d.
845). Hans stora arbete Kitäb at-tabakät al-kabir,
”Den stora klassboken”, innehåller biografier över
profeten, hans följeslagare och efterföljare fram
till förf:s egen tid. Det har utgivits under ledning
av E. Sachau (9 bd, 1904—40).
Ibn Saud [-o’d] (Ibn Salüd), beteckning för den
wahhabitiska dynastien i Darija och Rijad,
grundad av Muhammad ibn Saud, som o.
1735—66 regerade i Darija och blev den
kraftigaste främjaren av den då framträdande sekten
wahhabiterna*. Hans son och efterträdare, A b
d-a 1-A z i z (1766—1803), utvidgade riket, och
sonsonen Saud (1803—14) erövrade 1803 Mekka
och Medina samt avsåg att underlägga sig hela
det turkiska riket. 1811 uppdrog emellertid
sultanen åt vicekonungen i Egypten Muhammed Ali
att kuva wahhabiterna, vilket efter heta strider
1818 slutade med att Sauds son och
efterträdare Abdallah tillfångotogs, sändes till
Kon-stantinopel och avrättades. Under den tid, till
1840, som egypterna höllo landet besatt, lyckades
en annan gren, härstammande från en yngre son
till Muhammad ibn Saud, i ar-Rijad upprätthålla
ett välde, som efter egypternas avtåg fick en ny
rival i emiratet Djabal Schammar, där furstarna
— 103 —
— 104 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
