Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibn Saud - Ibn Sina, Abu-l-Hasan - Ibn Taimija, Ahmad - Ibn Tufail, Muhammad - Ibn Tumart, Muhammad - Ibn Zuhr, familj - Ibo - Ibrahim I - Ibrahim pascha - Ibscher, Hugo - Ibsen, Ib - Ibsen, 1. Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN
Ibn Raschid* gjorde sig oberoende och slutl. 1891
intogo Rijad, som varit skådeplatsen för bittra
fejder inom släkten Ibn Saud. En son till
den då fördrivne A b d-a r-R a h m a n, A b d-a
1-A z i z, återtog emellertid Rijad 1902 och har
sedan efter hand underlagt sig större delen av
Arabien (se Arabien, historia, och Abd-al-Aziz III). O.
Ibn Sina (Ibn Si’na), A b u-l-H a s a n, arabisk
filosof, se Avicenna.
Ibn Taimi’ja (Ibn Taimija), A h m a d, arabisk
teolog (1263—1328), prof, i hanbalitisk teologi i
Damaskus, avsatt för kätteri. I. har drivit till sin
spets den hanbalitiska skolans princip att endast
rätta sig efter profetens sunna och angrep all form
av helgonkult och vallfärder till profetens o.a:s
gravar. Hans talrika skrifter ha förberett den
wahhabitiska rörelsen.
Ibn Tufail [-ai’l] (Ibn Tufai’1), Muhammad,
arabisk filosof och författare från Spanien (d. 1185).
I sin filosofiska roman Hajj ibn Jaqzän (utg. med
latinsk övers, av E. Pocock, ”Philosophus
autodi-dactus”, 1671) skildrar han, huru ett barn, som
levde på en obebodd ö, spontant utvecklades till
högsta filosofiska stadium och uppnådde det
gudomliga skådandet.
Ibn Tumart (Ibn Tümartj, Muhammad,
muhammedansk teolog (d. 1130), av berberstammen
Masmuda i Marocko, uppträdde 1121 som mahdi
i öppen kamp mot almoraviderna och grundade en
sekt, al-muwahhidün, enhetsbekännarna,
almohader-na*, som senare underlade sig almoravidernas rike.
Hans lära överensstämde på de flesta punkter med
al-Ascharis ortodoxa system men hade från
mu-taziliterna upptagit bl.a. förnekandet av de
gudomliga attributen och förband härmed även
schii-ternas lära om den ofelbare imamen, med vilken
han identifierade sig själv. O.
Ibn Zuhr, en arabisk läkarfamilj från Spanien,
i Västerlandet kallad Avenzohar. Ab u-l-A 1 a
ibn Zuhr (d. 1131) var i almoravidernas tjänst
vid hovet i Sevilla. Där verkade även hans son
Abd-al-Malik (d. 1162), den mest betydande av
dem, vars medicinska arbete, tillägnat almoraviden
Ibrahim ibn Jusuf, trycktes i Basel 1618, ”De
re-gimine sanitatis”. Senare gick han i almohadernas
tjänst liksom sonen Muhammad (d. 1199), som
var livmedikus åt Jakob al-Mansur och åtföljde
denne till Marocko. O.
Ibo, stort sudannegerfolk i s. Nigeria strax n.
om Nigerdeltat och ö. om denna flod. I:s land är
tätt befolkat och först under de sista årtiondena
helt pacificerat. I. äro därför ännu till stor del
föga påverkade av den europeiska civilisationen.
Jordbruk och insamling av palmolja äro de
viktigaste näringarna. De bebo byar, omgivna av
ler-murar. I. förrätta alltjämt offer i de talrika
templen. Husdjuren, höns och getter, hållas blott för
detta ändamål. Människooffer i förening med
rituell kannibalism ha varit vanliga ända in i vår tid.
Inom i:s skogklädda omiåde har befolkningen
varit splittrad i smärre grupper, styi la av präster
och betitlade män (en invecklad rangskala
finnes). G.Br.
Ibrahi’m I, turkisk sultan 1640—48, bror till
Murad IV. Svag och vek men intresserad av
krigiska företag, började I. 1645 krig mot Venedig,
varvid Candia erövrades. För att täcka
krigs
kostnaderna utskrev han nya skatter, blev på
grund härav 1648 avsatt och senare mördad.
Ibrahi’m pascha, egyptisk fältherre (1789—1848),
son till Muhammed Ali. Under sin faders
regeringstid var I. den framgångsrike
överbefälhavaren för den egyptiska armé, som nu uppsattes
och utbildades efter europeiska principer. 1818
kuvade han wahhabiterna i Centralarabien och
deltog med utmärkelse med sin armé 1824—27 på
turkisk sida i grekiska frihetskriget, huvudsaki.
för att öva den för större uppgifter. 1832 ryckte
han så mot turkarna, erövrade Syrien, inträngde i
Mindre Asien och framtvingade freden i Kutahja.
I ett nytt krig besegrade han turkarna 1839 vid
Nisib, och endast stormakternas ingripande
räddade Syrien åt Turkiet. På faderns ålderdom
uppdrogs regeringen över Egypten åt L, som
emellertid dog kort tid därefter. Hans son Ismail
pascha blev Egyptens förste kediv. O.
Ibscher [ip’Jar], Hugo, papyruskonservator
(1874—1943), anställd vid Staatl. Museum,
Berlin; hedersdr i Hamburg 1926. I. blev 1891
bok-bindarlärling i egyptiska museets
handskriftsav-delning och fick från 1894 självständigt utveckla
sin talang som konservator, särsk. av papyrer,
samt vann snart världsrykte. Tack vare eminent
formsinne lärde I. läsa bl.a. latinsk, grekisk,
de-motisk och arameisk skrift — utan att förstå
språken. Han bemästrade med skarp blick för
skriftens och materialets karaktär
sammansättningen av de mest fragmentariska texter och
begick sällan misstag. I. arbetade vid el. för en
mängd inst. inom och utom Tyskland, t.ex. i
Vatikanen, Paris, London, Kairo, New York,
Köpenhamn och Uppsala. Mest berömda äro I:s
konserveringar av de manikeiska skrifterna i Berlin och
London samt Bach-handskrifterna i Berlin. EJ.K.
Ibsen, I b Pedersen, dansk anatom (1801—62),
prosektor och konservator 1827, lektor 1846 och
prof, i anatomi i Köpenhamn 1861, blev
världsberömd för sina injektions- och korrosionspreparat
av inre organ. Särsk. kända äro hans
preparering-ar av innerörat, bevarade i Anatomisk Museum,
Köpenhamn. I:s ”Anatomiske Undersögelser over
örets Labyrinth” utgåvos 1881.
Ibsen. 1) Henrik L, norsk författare (20/s
1828—23/5 1906), född i Skien. När I. var 8 år, gjorde
fadern, som var köpman, konkurs. Efter skolgång
i Skien fick I. 15 år gammal själv sörja för
uppehället. Han blev apotekarelev i Grimstad, där han
stannade till 1850. Dessa år voro en
förnedrings-tid, som länge blev ett plågsamt minne för L, som
från barndomen hade starka sociala ambitioner.
Med okuvlig energi studerade han emellertid på
egen hand för att bli student och läkare. Han
läste också skönlitteratur och började i vers ge
uttryck åt sin dystra stämning el. sin opposition
mot omgivningen. Under intryck av
Oehlenschlä-ger, Paludan-Müller, Wergeland och Shakespeare
skrev han 1848 sitt första skådespel ”Catilina”,
vars form var opersonlig, men vars ämne skulle
bli grundtemat för hans kommande diktning:
motsatsen mellan strävan och förmåga. Det trycktes
1850 under sign. Brynjolf B j arme. I april
s.å. flyttade I. till Kristiania för att avlägga
studentexamen, vilket dock misslyckades. Studierna
fingo stå tillbaka för diktarplaner och kamratliv.
— 105 —
— 106 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
