Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibsen, 1. Henrik - Ibsen, 2. Sigurd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN
ningar, som blivit ”lögner” och farliga makter.
Europa seglade med ”et lig i lasten”, som det
heter i ”Et rimbrev”, tr. i Brändes’ tidskr. ”Det
nit-tende aarhundrede” 1875. Denna uppfattning blev
bakgrunden till I:s nya diktning, hans
samhälls-dramatik, som ville visa, hur den gamla
samhälls-moralen har kommit i direkt motsättning till de
moralkrav, som den nya tidens fria och sanna
människor måste resa. Det är hans gamla etiska
indignation, som åter tar sig uttryck, nu i en
till det yttre starkt aktuell form. Han blev
samtids-kritikern, som hade till uppgift ”at vække til
frihed og selvstændighed den enkelte”. Dessa
dramers syfte och innebörd ha varit omtvistade.
Samtiden fattade dem som inlägg i 1870- och 80-talens
idédiskussion. Man sökte i varje nytt skådespel
det problem, som var satt under debatt, för att
använda Brändes’ uttryck. I. har själv gjort
motsägande uttalanden om dem. De ha ofrånkomligen
sitt urspr. i tidens diskussion av skilda spörsmål,
vilket icke hindrar, att de, som I. stundom hävdade,
i främsta rummet åsyftat en tendensfri
människoskildring. Även i formellt avseende inneburo dessa
skådespel något nytt. I. förkastade nu versen,
vilken han handhaft så ypperligt, som oförenlig med
sitt nya dramas intentioner. Hans prosa kom snart
att på ett mästerligt sätt spegla samtidsspråket.
Den dramatiska tekniken förändrades också.
Dramat blev, som i den grekiska tragedien, en serie
avslöjanden av äldre förbrytelser och förseelser,
som mynna ut i en katastrof. ”Samfundets
stöt-ter” (1877) riktar sig närmast mot oärligheten på
det ekonomiska området. Under intryck av den
samtida diskussionen om kvinnans ställning
försvarade I. i ”Et dukkehjem” (1879; sv. övers. 1880)
kvinnans rätt att hävda sin person i familj och
samhälle. Tidens ärftlighetsdiskussion, framkallad
av Darwins läror, återljuder i ”Gengangere” (1881),
en äktenskapsskildring, som visar den vedertagna
samhällsmoralens förnedrande inflytande på
individen. Dramat väckte långt in i vänsterkretsar
indignation som samhällsupplösande och osedligt.
Detta mottagande inspirerade ”En folkefiende”
(1882; sv. övers. 1906), en munter och kvick satir
över majoriteten, de vedertagna åsikternas
företrädare och motståndare till det nya och äktas
bärare, den radikala minoriteten. I:s diktning
ändrade nu åter småningom karaktär. Den aktuella
problemdiskussionen fick mer och mer vika för
personskildringen, som fördjupades. I den
naturalistiska formen infördes symbolism. I ”Vildanden”
(1884) hävdas ”livslögnens” betydelse för
mänsklig lycka. ”Rosmersholm” (1886) visar faran av en
oinskränkt individualism och pekar liksom
”Kej-ser og galilæer” mot ett tredje rike, där gammalt
och nytt försonats. ”Fruen fra havet” (1888; sv.
övers, s.å.) och ”Hedda Gabler” (1890) ge
djupgående kvinnostudier, som förebåda moderna
psykologer som Freud och Adler. — 1891 återvände
I. till Norge, där han bosatte sig i Kristiania. Hans
sista skådespel (”Bygmester Solness”, 1892, ”Lille
Eyolf”, 1894, ”John Gabriel Borkman”, 1896, och
”Når vi döde vågner”, 1899) äro närmast
självbekännelser i dramatisk form. Trots sin stora
framgång som diktare kände L inför sitt verk en viss
tomhet; han anklagade sig för att för sitt verk ha
offrat egen och andras lycka. Motsättningen
mel
lan handling och dikt, dåd och dröm varieras gång
på gång. De sista åren av sitt liv var han svårt
sjuklig.
I. är en av världslitteraturens största
dramatiker, och han har övat djupgående inflytande på
kulturlivet i de nordiska länderna, Tyskland,
Frankrike och England. Dikten var för honom en
djupt personlig angelägenhet: ”at digte er at
holde dommedag over sig selv”. Han hämtade ofta
uppslag från sin närmaste omgivning, i något läst
el. berättat, som gällde honom närliggande
förhållanden, och arbetade gärna efter bestämd
modell. Han levde helt för sin diktning och nedlade
stor omsorg på utarbetandet av sina dramer,
varvid han drog nytta av sina stora teatertekniska
insikter. Hans skådespel innehålla en lång rad
tacksamma roller, framför allt kvinnliga. I:s verk ha
under tidernas lopp blivit olika tolkade och
uppskattade. Detta gäller särsk. hans
samhällskritiska och symboliska dramer, som icke sällan anses
”dunkla”. De ge ej det klara besked, publiken vill
ha. I. har själv sagt: ”Jeg spörger helst, mit kald
er ej at svare”. Av intresse äro de tolkningar, som
senast lämnats av företrädare för psykolanalys och
individualpsykologi (I. Nissen, ”Sjelelige kriser i
menneskets liv”, 1931). — I:s samlade verk
utgå-vos 1898—1902 i 10 bd jämte ”Efterladte skrifter”,
3 bd, 1909; 1919 av D. A. Seip i 7 bd; 1928 ff. i 20
bd. ”Breve”, 2 bd, utkommo 1904. På svenska
utkom ”Tio dramer” i 4 bd 1935. — Litt.:
Mo-nogr. av V. Vasenius (1882), H. Jæger (1888 och
1892), G. Brändes (1898, ny uppl. 1916), G. Gran
(2 bd, 1918), R. Wörner (2 bd, 3 uppl. 1923),
E. Reich (14 uppl. 1925), S. Höst (1927), H. Koht
(2 bd, 1928—29) och Gerda Rydell (1932); bibliogr.
av F. Meyen (1928); H. W. Freikow, ”H. I:s
’Brand”’ (1936); O. Olsson, ’T:s dramer” (1937);
H. Brenel, ”Etiska motiv i H. I:s dramatiska
diktning” (1941); J. Faaland, ”H. I. og antikken”
(1943); E. Sigmund, ”L-studier” (s.å.); A. Duve,
”Symbolikken i H. I:s skuespill” (1945); B. W.
Downs, ”1. The intellectual background” (1946);
F. Bull, ”H. I:s Peer Gynt” (1947); Bergliot Ibsen,
”De tre” (1948); P. V. Rubow, ”Two essays”
(1949); P. F. D. Tennant, ”I:s dramatic technique”
(s.å.). E.
2) S i g u r d L, den föreg:s son, skriftställare,
politiker, ämbetsman (1859—1930), jur. dr i Rom
1882, i diplomattjänst 1885—89, var därefter
verksam som publicist och utgav 1898—99 tidskr.
”Ringeren”, var exp.-chef i inrikesdep. 1899
—1902, led. av statsrådsavd. i Stockholm
under Blehr 1902—03,
dess chef 1903—05
under Hagerup, led. av
Internationella
skiljedomstolen i Haag
från 1906. I. var den,
som 1899 från norsk
sida tog upp frågan
om egna norska
konsuler, och blev 1902
medl. av andra
konsulatkommittén. Han
spelade en
framträdande roll i
unionspolitikens avveckling.
— 109 —
— no —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
