Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indianer - Kulturprovinser och språkområden - Litt. - Indian hemp - Indiankrasse - Indian oak - Indian red wood - Indianreservat - Indianska fikon - Indiansk hampa - Indiansk krasse - Indianskt ris, tuscaroris, vattenhavre - Indiansommar - Indianterritoriet - Indianäpplen - India Office - Indicatoridae - Indicera - Indices - Indiciebevisning - Indicium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIAN HEMP
svårframkomlig), blandat sig med varandra till
ett verkligt virrvarr, medan andra folk trängt upp
från slätterna i s. De viktigaste språkstammarna
äro: med n.ö. utbredning arovaker och karaiber;
med huvudsaki. ö. utbredning guarani-tupi; med
uteslutande ö. utbredning i mellersta Sydamerika
gés; med v. utbredning (Anderna) araukaner,
qui-chua och aymara och med n.v. utbredning chibcha.
De tre sistn. folken voro bärare av de andinska
högkulturerna. Arowakiska stammar ha varit
viktiga kulturbärare och sannolikt urspr. kommit från
trakter i n. Sydamerika, dit impulser nått från
Mellanamerika. Karaiberna höllo vid Amerikas
upptäckt på att erövra Västindien från
arowaker-na. Deras urhem torde ha legat i Guayana. Tupi
kom på gr. av missionsinflytande att bli
universalspråk i Amazonas, liksom guarani i Paraguay.
Gés-språken talas av den ålderdomliga
jägarfolks-gruppen i ö. Brasilien. — Bilder se art. om resp,
stammar och länder.
Litt.: ”Annual Report of the Bureau of
American Ethnology” (1881 ff.); D. G. Brinton, ”The
American race” (1891); ”Handbook of American
Indians north of Mexico”, utg. av F. W. Hodge
(i ”Bulletin of the Bureau of American
Ethnology”, 30, 1907—10); E. Nordenskiöld, ”De
sydamerikanska i:s kulturhistoria” (1912),
”Compa-rative ethnographical studies” (10 bd, 1919—38);
W. Krickeberg, ”Amerika” (i ”Illustrierte
Völ-kerkunde”, utg. av G. Buschan, 1, 1922, samt i
”Grosse Völkerkunde”, utg. av H. A. Bernatzik,
3, 1939); C. Wissler, ”The American Indian” (2
ed. 1922), ”Indians of the United States. Four
centuries of their history and culture” (1946);
R. Karsten, ”The civilisation of the South
American Indians” (1926); I. Sefve, ”Sydamerika”,
1 (1927); G. Tessmann, ”Die Indianer
Nordost-Perus” (1930); M. Gusinde, ”Die Feuerland
Indianer” (2 bd, 1931—37); ”The American
abori-gines, their origin and antiquity”, utg. av D.
Jenness (1933); J. E. Thompson, ”Mexico
be-fore Cortez” (s.å.); T. L. McKenney & J. Hall,
”The Indian tribes of North America” (new
ed., 3 bd, 1933—34); L. Schultze, ”Indiana” (3
bd, 1933—38), behandlar olika sydamerikanska
stammar; R. N. Wegner, ”Indianer-Rassen und
vergangenc Kulturen” (1934), från Syd- och
Mellanamerika; J. H. Steward, ”Handbook of
South American Indians”, 1 ff. (i ”Bulletin of
the Bureau of American Ethnology”, 143, 1946
ff.); P. S. Martin, G. I. Quimby & D. Collier,
”Indians before Columbus. 20000 years of North
American history by archaeology” (1947); T. F.
Mcllwraith, ”The Bella Coola Indians” (2 bd,
1948). — Mission: N. Jacobsson, ”Svenskar och
i.” (1922). [G.Br]S.Rn.
Indian hemp [in’djan], indiansk hampa, se
Apo-cynum.
Indiankrasse, bot., se Tropaeolum.
Indian oak [in’djan åu’k], indisk ek, se
Barring-tonia.
Indian red wood [in’djon redd’ Qodd’], indiskt
rödträ, se Bastardceder och Soymida.
Indianreservat, se Förenta staterna, sp. 1113.
Indianska fikon, se Fikonkaktus.
Indiansk hampa, v i 1 d h a m p a, se Apocynum.
Indiansk krasse, art av släktet Tropaè’olum*.
Indianskt ris, tuscaroraris,
vattenhav-r e, Zizania aqua’tica, ett ståtligt, släktet Ory’za
närstående gräs, som förekommer viltväxande i
Nordamerika och n.ö. Asien. Tidigare odlades
gräset allmänt av en del indianstammar, för vilka
frukterna utgjorde ett viktigt näringsmedel;
användes numera mest som grönfoderväxt el. i
fiskdammar.
Indiansommar (amer. Indian summer), en period
av hösten med solsken och hög, klar luft, under
vilken indianerna brukade draga på jakt. Jfr
Brittsommar.
Indianterritoriet, ett område i USA, vilket 1837
anvisades en del indianstammar till ständig
vistelseort. Indianerna skulle äga jorden och de vita ej
få bosätta sig där. I. omfattade urspr. Oklahoma
och Kansas jämte delar av North och South Dakota
samt Nebraska men förminskades tid efter annan;
I. var alltför rikt, för att de vita skulle kunna
utestängas, och förbudet mot vit bosättning
upphävdes 1880, varefter I:s upphävande blott var
en tidsfråga; vad som kvarstod 1907, införlivades
då med Oklahoma. Indianerna leva nu i
reservat. G.Br.
Indianäpplen, se Cyttaria.
India Office [in’dja åffis], tidigare ministerium
i London för indiska ärenden under statssekr.
för Indien, som var medl. av engelska
kabinettet och som rådgivande myndighet hade vid sin
sida Council of India, av vars led. minst
hälften voro indier. I. inrättades 1858 som
ersättning både för East India Company’s
London-kontor och den statliga Board of Control, som
dittills övervakat den indiska politiken. Det
upphörde 15/s 1947 med Indiens politiska frigörelse,
och dess befogenheter övergingo delvis på det
nyinrättade Commonwealth Relations Office (se
Colonial Office). [J.É.N.]St.W.
Indicator’idae, se Honungsgökar.
Indice’ra (lat. indica’re), indikera, angiva,
antyda, tyda på. — Med., se Indikation.
In’dices (lat.), plur. till index.
Indi’ciebevisning. Indi’cier, se Indicium.
Indic’ium (lat; i sv. med plur. indicier),
(känne)tecken, (anledning till) misstankar; jur.,
omständighet, som indirekt ger upplysningar
om det faktum, som skall bevisas i en rättegång,
och från vilken slutsatser därom kunna dragas
men som icke i likhet med övriga bevismedel
omedelbart hänför sig till detta faktum. Domarens
genom i. bildade uppfattning i målet är icke lika
viss och säker som vid direkt bevisning. Enl.
äldre rätt —- den s.k. legala bevisteorien — voro
därför i. icke tillräckliga för åstadkommande av
full visshet; det fordrades ytterligare bevisning,
och i. räknas också i 1734 års lag endast för halvt
bevis. I nutida praxis och i synnerhet efter
ikraftträdandet fr.o.m. 1948 av den nya
rättegångsre-formen med dess fria bevisprövning har man i
Sverige, liksom i den övriga kulturvärlden,
frångått denna uppfattning, och i. anses, om
sammanhanget mellan dessa och det ifrågasatta faktum
är klart, nu utgöra tillräcklig grund för ett
avgörande, även fällande dom i svårare brottmål.
Jfr Bevis. — Litt.: J. H. Wigmore, ”The
princip-les of judicial proof” (1931); F. Gorphe,
”L’appré-I ciation des preuves en justice” (1947). [K.]A.W.
— 251 —
— 252 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
