Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
denna skrift icke är tolkad, kan man ej hänföra
Induskulturen till något bestämt folk. Av de
tre språk- och folkstammar, som i historisk tid
bebott L, dravider, munda- el. kolariska folk och
indoarier, komma de sistn. icke i fråga. Deras
äldsta litteratur, den vediska (se sp. 293), visar
inga spår av den kultur, som de äldsta jordfynden
företräda. Däremot har man i n.v. I. funnit vapen
och redskap av brons och koppar, som
överensstämma med typer, som äro företrädda i v. Iran,
Syrien och Kaukasus från tiden c:a 1200—1000
f.Kr. Kilskriftstexter betyga också förekomsten av
ariska (indoiranska) stammar i Främre Asien från
1400-talet f.Kr. och senare tid, och dessas
personnamn och gudar stämma väl överens med de äldsta
indoariska i den vediska litteraturen. Detta måste
betyda, att detta slags fornfynd från I. härröra
från ariska stammar, som vid mitten och under
senare delen av 2:a årtusendet f.Kr. hade sin stora
folkvandringstid och då även trängde ned i I.
Denna tidsbegränsning passar väl till de
visserligen mycket hypotetiska data man brukar antaga
för den vediska litteraturens vidkommande: dess
äldsta del, ”Rigveda”s hymner, torde härstamma
från o. 1500 f.Kr. — När de andra folken
kommit till I. el. om de äro inhemska sedan äldsta
tid, är omöjligt att avgöra. Möjligen tyder
förekomsten av en dravidisk stam i Beluchistan (se
Brahui) på att också draviderna kommit in från
v. till I.; de skulle i så fall kunna vara besläktade
med Induskulturens bärare.
Den inhemska indiska traditionen innehåller
talrika, mestadels rätt fantastiska uppgifter om
forntidens kungar och riken; därur lär man dock icke
kunna skala fram någon pålitlig historia. Den
vediska litteraturen omfattar rituella texter och
därtill knutna spekulationer; ur detta material kan
man få vissa upplysningar om kultur- och
samhällsförhållanden men inga kronologiskt säkra
uppgifter. Först med 500-talet ha vi vissa
trovärdiga uppgifter om politiska förhållanden i n. 1.,
som synes ha varit uppdelat i flera småstater, av
vilka K o s a 1 a i centrum och M a g a d h a i
ö. varit de viktigaste. I det senare landet regerade
S a i s u n a g a-d y n a s t i e n; under konungarna
B i m b i s a r a (582—554 f.Kr.) och
Ajataqat-r u (554—-527) av denna dynasti verkade i
Ma-gadha religionsstiftarna Mahavira (jainismens
stiftare) och Buddha. Vid slutet av 500-talet
införlivade Dareios I Indus-dalen med det persiska
riket. Vid tiden för Alexander den stores indiska
fälttåg (327—325 f.Kr.) var I. splittrat i talrika
småriken. Trots sina lysande segrar fullföljde
Alexander icke erövringen av I. Kort efteråt
skapade Candragupta (322—298), den förste
härskaren av M a u r y a-d y n a s t i e n, ett stort
nordindiskt välde och var i stånd att 305 segerrikt
avvärja Seleukos Nikators försök att erövra I.
Maurya-dynastiens och över huvud I:s störste
härskare var Aqoka (o. 269—227 f.Kr.), som
lade största delen av I. utom sydspetsen jämte
nuv. Beluchistan och Afghanistan under sin spira.
För första gången i historisk tid hade en indisk
statsenhet realiserats. Aqoka övergick till
buddismen och proklamerade i en rad bevarade
märkliga inskrifter grundsatserna för sin nya
religions-politik. Efter hans bortgång sönderföll I. åter
i småstater. N.v. I. kom upprepade gånger i
beroende av de grekiska härskarna i Baktrien
(Demetrios o. 200—190) och Kabul (Menander o.
160—140); i ö. Nordindien dödade P u s h y
a-mitra den siste Maurya-konungen och grundade
den bramanskt sinnade S u n g a-d y n a s t i e n
(184—72). Från 2:a årh. f.Kr. stod I:s historia i
de iranska invasionernas tecken. Omkr. 138
erövrade partherna Taxila, och kort därefter
trängde sakiska stammar in i Punjab och
etablerade sig under furstar med satrap-titel i Gujarat
och Maharashtra (maratt-landet), där de höllo
sig till o. 400 e.Kr. — En ännu större roll spelade
de iranska Yüe-chi el. indoskyterna, som under
K u s h a n a-konungarna dominerade n.v. I. under
de första fyra årh. e.Kr. Mest känd är 2:a
Kushana-dynastien, grundad av Kanishka (144—172).
I början av 300-talet e.Kr. skapade en ny
Candragupta i ö. ett rent indiskt rike, som
i ett par århundraden lyckades samla n. I. ö. om
Indus under G u p t a-d ynastiens spira. S
a-mudragupta (o. 330—380) är I:s störste
erövrare efter Aqoka, och Candragupta II
med tillnamnet Vikramaditya (380—413)
torde gå igen i folktraditionens vise och tappre
”kung Vikrama”, skaldernas beskyddare.
Gupta-epoken var också den klassiska indiska kulturens
och sanskritlitteraturens guldålder. Från mitten
av 400-talet hemsöktes I. liksom Europa av
hun-nerna, i I. mest kända som de vita hunnerna
el. heftaliterna. F örst 528 fördrevs M i h
i-r a gul a, I:s Attila, av en koalition av indiska
furstar. Ett nytt nordindiskt rike skapades av den
även i litterärt och religiöst avseende märklige
Harsha el. Harshadeva (606—647) men
sönderföll genast efter hans död.
Dekkan och Sydindien hade under antiken sin
egen historia, om vilken man emellertid intet vet
från tiden före Aqoka. Den första kända
dravi-diska statsbildningen, A n d h r a-riket, uppstod på
300-talet f.Kr. bland de telugu-talande stammarna
i ö. Dekkan. Konungarna av
Satavahana-dynastien förde lyckliga krig mot satraperna
i v. och gjorde riket till en dekkansk
stormakt, som varade till o. 225 e.Kr. Sydindien var
sedan gammalt (o. 300 f.Kr.) delat i tre stater,
C o 1 a i ö. (varav namnet Koromandelkusten),
P an dy a på sydspetsen och Cera (el.
Ke-r a 1 a) i v. (Malabarkusten). Efter talrika krig
mellan dessa stater med Ceylon som ofta
ingripande part blev P a 1 1 a v a-riket den ledande
makten o. 550—750 e.Kr. Samtidigt med
Pallava-riket framträdde den första C a 1 u k y a-d y n
a-stien i v. Dekkan. Pulakeqin II förde ett
segerrikt krig mot sin samtida Harsha men
dukade under för pallavakonungen Narasimhavarman
642.
600-talet, närmast Harshas död 647, kan för I:s
vidkommande betraktas som gränsen mellan antik
och medeltid. Nordindien frambringade efter
denna tid inga större indiska statsbildningar men
väl en rad nya småstater, av vilka Nepal och
Kashmir in. bestått intill våra dagar. Andra
riken voro K a n a u j och Bundelkhand i
centrum och Bengalen i ö., som under P a 1
a-cch S en a-d y n a s t i e r n a (0.750—1200) spelade
en stor kulturell roll. I v. gåvo de många
invasio
— 265 —
— 266 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
