Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
nerna och krigen upphov till en ny samhällelig
struktur, dominerad av r a j pu t e r n a s krigiska
feodaladel (jfr namnet Rajputana). — Den
politiska utvecklingen i Dekkan och s. I. förlöpte efter
klarare linjer. 6oo-talet var Pallava-rikets
storhetstid, och även i kulturellt avseende en
blomstrings-tid. Omkr. 750 störtades det emellertid genom
förenade ansträngningar av de gamla
Calukya-och Cola-dynastierna. Den senare höll sig under
århundraden som den ledande makten i s. I. och,
tack vare sina handels- och krigsflottor, vid nästan
alla Bengaliska vikens stränder och i dess övärld.
Rajarajadeva (985—1016) och hans delvis
samregerande son Rajendra Coladeva I
(1016—35) förde med framgång krig från Ceylon
till Burma. Den siste betydande härskaren i detta
väl administrerade och materiellt blomstrande välde
var Kulottunga III (1178—1216). Sedankom
en hastig dekadans, och det gamla P a n d y
a-riket återvann sin makt och en kort tid (o. 1250—
1310) en dominerande ställning i s. I. — I Dekkan
profiterade Calukya-dynastien icke omedelbart av
Pallava-rikets fall. Den trängdes i bakgrunden av
R a s h t r a k u t a-väldet (o. 750—973), som
under Amoghavarsha (815—877) upplevde en
storhetstid. På 900-talet återvann
Calukya-dynastien sin dominerande ställning, som den trots
långvariga krig med Cola-väldet lyckades hävda
till noo-talets slut. Sedan splittrades Dekkan i
flera statsbildningar: Y a d a v a- el. S e u n a-riket
i v., K a k a t i y a-väldet i telugulandet och i s.
H o y s a 1 a-väldet i nuv. Mysore. Den politiska
splittringen med ty åtföljande krig staterna
emellan underlättade här liksom i n. I. den
muhammedanska erövringen, den viktigaste vändpunkten
i I:s historia efter den ariska invandringen.
Det antika I. hade haft en enhetlig prägel, i det
att även de i språkligt avseende dravidiska
delarna i stort sett antagit indoarisk kultur och
religion. De främmande erövrare, som kommit in
i landet, hade efter hand assimilerats av denna
kultur. Under medeltiden skedde härutinnan en
förändring, när turkiska och afghanska stammar
införde islams religion och persiska kulturelement.
Då uppkom den motsättning mellan islam och
hinduism, som ännu präglar även det sociala och
politiska livet i I. Redan 711 hade det första
islamiska infallet ägt rum, då araberna erövrade
Sind och nedre Punjab, som till 871 gällde som en
provins inom kalifatet. En verklig islamisk
infiltration började först mot slutet av 900-talet,
när Sabuktagin (977—997) och hans son
Mahmud av Ghazna (998—1030), turkiska
härskare i Afghanistan, trängde ned genom passen i
n.v. och underlade sig Punjab.
Ghaznavider-nas dynasti höll sig här till 1187, men
ledningen av den muhammedanska expansionen hade
då övergått i kraftfullare händer. Muhammed
G h o r i (1173—1206) kämpade med växlande
framgång mot de nordindiska furstarna och besegrade
dem i grund 1192. Hans förnämste fältherre,
Qutbuddin Aibak (1206—10), blev den
förste sultanen av den s.k. ”slavdynastien”, som
till 1290 härskade över n. I. Huvudstad blev nu
Delhi. Dess härskare gynnade islamisk arkitektur
och persisk litteratur men förföljde oftast med
fanatism hinduismen. De kunde icke avvärja en
rad infall av mongolerna, som under 1200-talet
dominerade den asiatiska politiken (Djingis-kans
infall 1221—22, plundringen av Lahore 1241—42).
Även under Khalj i-dynastiens (1290—1320)
första tid företogo mongolerna en serie raider
mot Delhi (särsk. 1297—1305). Den kraftfulle
sultan Alauddin (1296—1316) inledde emellertid
en framgångsrik erövringspolitik mot den
splittrade södern, som på några få år ledde till hela
I:s underkuvande. Men det första Delhi-sultanatets
förfall kom lika hastigt under Muhammed
bin Tughlaks svaga regering (1325—51). 1338
gjorde sig Bengalen och 1340 Koromandelkusten
självständiga under islamiska härskare. I Dekkan
uppstod en muhammedansk stat under B a h m
a-n i-dynastien (1347—1518); genom dess
upplösning bildades här fem islamiska furstendömen,
Berar, Ahmednagar, Bidar, Bijapur
och G o 1 c o n d a, som sedermera alla dukade
under för mogulväldet, sist Golconda 1687. Längst
i s. uppstod i riket Vijayanagar (1336—1565)
uppkallat efter huvudstaden, dåtidens enda
hinduiska statsbildning, som länge med framgång bjöd
islam spetsen och gav rum åt en ny blomstring
av den klassiskt-hinduiska kulturen. Dess
historia är uppfylld av krig först med bahmaniväldet
och sedan mot de smärre islamiska staterna i s.,
vilka 1565 bildade en koalition och helt
krossade Vijayanagar. — I n. I. fortskred under
1300-talet Delhi-sultanatets förfall, som Firuz
schah (1351—88) förgäves sökte hejda. Timur
Lenks segerrika fälttåg 1398—99 drev förödelsen
och anarkien till sin höjdpunkt. Han lät kröna
sig i Delhi men lämnade kort därefter I. åt sitt
öde. N. I. sönderföll i flera oberoende stater;
makthavarna i Delhi, av vilka de sista tillhörde
den afghanska Lodi-dynastien (1450—1526),
sökte förgäves hålla riket samman.
En ny invasion av turkomongoliska stammar
från n.v. ledde i början av 1500-talet till
grundandet av ”Stora Moguls rike”, den dittills
starkaste och långvarigaste all-indiska statsbildningen.
B abur, konung i Kabul från 1504, krossade
Delhi-sultanatet i ett snabbt fälttåg; den siste
Lodi-sultanen besegrades i slaget vid Panipat
1526, de förenade rajputfurstarna 1527. Baburs
son Humayun (1530—56) fick under en
växlingsrik levnad utan definitiv framgång kämpa för
sin ställning. Hans son Akbar den store
(1556—1605) är det stormogulska väldets
egentlige skapare. Vid sitt trontillträde härskade han
endast över ett begränsat område i n.v. L, och
även huvudstäderna Agra och Delhi voro i fientlig
hand, men i talrika framgångsrika krig
underkuvade han hela I. utom sydspetsen och
Afghanistan. Han förde i mots. till de flesta
muhammedanska furstar före honom en mot hinduerna
tolerant religionspolitik och lyckades i stor
utsträckning sammanföra de olika konfessionernas
anhängare till samarbete. Hans efterföljare D j
a-hangir (1605—27) och Schah Djahan (1627
—57) skördade frukterna av denna kloka politik,
och den indo-islamiska kulturen upplevde en
blomstringstid. Aurangzeb (1658—1707), som
härskare kallad A 1 a m g i r, är den siste store
mogulkejsaren. Han förde framgångsrika fälttåg,
särsk. i s. I., men hemföll åt en intolerant reli-
— 267 —
— 268 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
