Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Författning och förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
sammankalla det minst 2 gånger om året och att
upplösa den folkvalda kammaren efter 5 år,
såvida han icke proklamerat nödläge, i vilket fall
han kan utsträcka parlamentets tillvaro
ytterligare 1 år. Hans lagstiftningsmakt är betydande.
Alla lagförslag måste erhålla hans gillande för
att införas i författningssamlingen, och han är
uttryckligen bemyndigad att neka sådant
samtycke. Han kan också återförvisa en bill, dock
ej en money-bill, för förnyat övervägande och
förbättring. När en bill sålunda åter har behandlats
och med el. utan ändring antagits av bägge
-kamrarna, skall presidenten icke vägra sitt samtycke.
Om presidenten anser omständigheterna kräva
omedelbar handling, kan han alltid, när
parlamentet icke är i session, utfärda sådana
förordningar (ordinances), som han finner påkallade.
De skola ha samma kraft och verkan som
parlamentsakter men måste föreläggas bägge husen
för godkännande, så snart parlamentet åter
samlas. Alla sina befogenheter utövar
presidenten i ett ministerråd el. kabinett, som är
gemensamt ansvarigt inför det folkvalda huset.
Premiärministern utses av presidenten, varefter den
förre låter den senare veta, vilka han ytterligare
vill se som medl. av kabinettet. En minister
behöver icke nödvändigt vara medl. av parlamentet,
när han utnämnes, men han måste bli det inom
6 mån., i annat fall måste han avgå.
Unionsparlamentet består av presidenten och
en lagstiftande församling på två kamrar,
staternas råd och folkets hus. Det senare, som
består av högst 500 medl., utses direkt genom
allmän rösträtt; bakom varje medl. stå 500,000 till
750,000 medborgare. Det förra, som består av högst
250 medl., utses med undantag av de 12, som
presidenten med hänsyn till särsk. ådagalagda
förtjänster själv utnämner, av statslegislaturerna.
Vartannat år avgår V3 av dess medl. Upplösas
kan det icke. Lika litet som det engelska
överhuset har det makt över en bill, som av
kammaren betecknats som en money-bill. I andra
lagstiftningsfrågor äro husen jämställda. Varje bill
måste passera icke blott den kammare, där den
framlagts, utan också medkammaren, innan den
kan presenteras presidenten för godkännande. I
händelse kamrarna stanna i olika beslut, har
presidenten att sammankalla dem till gemensamt
sammanträde, vid vilket frågan avgöres med
enkel majoritet. Då den folkvalda kammaren har
det större medlemsantalet, måste det också i
regel bli den, som hembär segern.
Med hänsyn till Indiska unionens karaktär av
förbundsstat innehåller författningen detaljerade
listor över vilka frågor som höra till unionen,
vilka till delstaterna och vilka som kunna
handläggas lika väl av den ena som av de andra. Vad
som icke särsk. omnämnts, tillhör unionen. I
händelse av kompetenstvister är presumtionen, i mots.
till vad förhållandet är i USA, för unionen.
Unionen är också i stånd att lagstifta i ärenden, som
i författningen förbehållits delstaterna, om sådant
medgives av staternas råd med 2 A majoritet el.
om nödläge proklamerats.
Den konstitutionella garantien mot missbruk av
denna vidsträckta, unionen tillerkända
lagstiftningsmakt ligger i inrättandet av en högsta
dom
stol efter amerikanskt mönster. Den består av en
högsta domare och minst 7 andra domare, alla
utsedda av presidenten. De kunna icke avsättas
utan att detta begäres i en adress, som biträtts
med 2/s majoritet av båda kamrarna. Domstolen
dömer i första och sista instans i varje
konstitutionell tvist mellan union och stater såväl som
mellan staterna själva. Den utgör också
appella-tionsdomstol, så snart en viktig lagfråga är före,
som står i samband med frågan om hur
författningen skall tolkas. Till en ändring av denna
kan presidenten först ge sitt samtycke, sedan den
godtagits med absolut majoritet av husens
fastställda medlemsantal och 2/s majoritet av dem,
som deltagit i voteringen. Gäller det förändring
av någon av ovannämnda listor över
lagstiftningsärenden, staternas representation i parlamentet
el. högsta domstolens makt, kräves därutöver
godkännande av staternas majoritet.
Författningen innehåller också en förklaring om
mänskliga och medborgerliga rättigheter, ss.
likhet inför lagen, yttrande- och församlingsfrihet,
barns skydd mot exploatering samt
religionsfrihet. Alla särrättigheter på gr. av ras, religion
el. kön avskaffas. Undervisningen i statens
skolor skall vara konfessionslös. Därjämte
proklamerar författningen vissa sociala principer till
ledning för lagstiftaren. Diskriminering av de
kastlösa (parias) förbjudes uttryckligen och skall
straffas enl. lag. Kastväsendet i en närmare
angiven omfattning skall dock under en period av 10
år bibehållas och därefter regleras genom ny lag.
De stater, som svara mot hittillsvarande
gover-nors’ provinces, ha var sin guvernör, som ant.
utses genom folkval el. utnämnes av presidenten, i
båda fallen för 5 år. Statslegislaturerna bestå av
guvernören jämte ant. en kammare, assembly, el.
i några stater två kamrar, assembly och council.
Den förra fungerar i 5 år, såvida den icke
dessförinnan upplöses. Den senare förnyas med Vs
vart 3:e år och kan icke upplösas.
Guvernörens exekutivmakt omfattar alla de områden,
inom vilka provinslegislaturen stiftar lag. Han
biträdes av ett ministerråd. Av kammaren el.
kamrarna antagna lagförslag kan han ant. skänka
el. neka sitt bifall el. också underställa
generalguvernören. När representationen ej är samlad,
kan han utfärda de förordningar situationen
kräver. Också i flera av de indiska furstestaterna
hade sedan längre el. kortare tid tillbaka funnits
icke blott exekutiva råd utan också
folkrepresentationer på en el. två kamrar, över huvud
kommer i det följande staternas styrelsesätt att i det
väsentligaste anpassas efter unionens.
Förbunds-myndigheterna ha vittgående befogenhet att
genomdriva en sådan integrering.
I början av 1940-talet funnos 764
stadskommu-ner, municipalities, med funktionärer till ett antal
av över 12,000, av vilka nästan alla voro lekmän.
De bestämma om vägars underhåll och
belysning, vattenförsörjning, hälsovård och
undervisning. De pålägga skatter och utfärda
förordningar under provinsialregeringens överinseende.
Genom Local Self-Government Acts av 1883—84 har
valprincipen införts i större el. mindre
utsträckning över hela I. och sedan ytterligare utvidgats.
I alla större och många mindre städer utses
ma
— 277 —
— 278 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
