Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Undervisningsväsen - Tidningar - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
framför allt, i syfte att framskapa en indisk
infödd ämbetsmannaklass. 1857 tillkommo de första
univ., i Calcutta, Madras och Bombay, ännu de
ledande. I. har nu 24 univ.; av dem äro
hindu-univ. i Benares (1916) och det muhammedanska
i Aligarh (1920) starkt konfessionellt betonade.
Det första univ., som helt meddelade
undervisning på ett inhemskt språk (urdu) i st.f. engelska,
var Osmania Univ. i Hyderabad (1918). De sista
univ. ha tillkommit för landsdelar, som genom
delningen av I. i två stater behövde egna
lär-domscentra; East Punjab Univ. 1947 och Gauhati
Univ. i Assam 1948. — Flera forskningsuniv. och
inst. finnas. Mest känt är Viqvabhärati Univ. i
Santiniketan (v. Bengalen), grundat av R. Tagore
1922. — 1940 undervisades i 189,751 primary schools
11,445,392 lärjungar, i 14,214 secondary schools
2,659,201 lärjungar och i 304 colleges 119,536
lärjungar. Av över 14 mill. studerande på olika
stadier voro 2 mill. kvinnliga. Allmän skolplikt är i
princip beslutad, men dess genomförande stöter
ännu på stora svårigheter. 1931 beräknades antalet
läskunniga till 8 °/o, 1940 till 12,1 °/o. St.W.
Tidningar. Den indiska tidningspressen leder
sitt ursprung från 1780, då den första
engelskspråkiga tidn. började utges i Calcutta. Den indiska
pressen arbetade i början under svåra
förhållanden på gr. av myndigheternas drastiska
över-vakningsåtgärder; först med F. Hastings’
generalguvernörskap inträdde en lättnad, vilket bl.a.
hade till följd grundandet av den första tidn. på
inhemskt språk genom W. Carey* 1818. Den
följdes 1819 av ”Bombay Samachar”, som ännu
fortlever. Den indiska pressens stora utveckling
daterar sig från 1835, då utvidgad pressfrihet
infördes av generalguvernören Lord Bentinck.
F.n. torde antalet i I. utg. tidn. närma sig 1,500;
därjämte märkas c:a 300 tidskr. De viktigaste
tidn. äro ”The Statesman”, ”Amrita Bazar
Patri-ka” med dess inhemskspråkiga pendang ”Ananda
Bazar Patrika” samt den bengaliska ”Jugantar”
(samtliga utg. i Calcutta), vidare ”The Times
of India” (Bombay), ”Indian Express” och ”The
Hindu” (Madras). C.F.
Litteratur. Den indiska litteraturens historia
plägar uppdelas i vediska, episka, klassiska,
medelindiska och nyindiska perioderna; denna
uppdelning motsvarar endast delvis den kronologiska
följden och avser snarare innehållet och den yttre
språkformen. — Den vediska
litteraturen är avfattad på den s.k. vediska
indiskan (se ovan under Språk). Till densamma höra de
fyra vedaerna: ”Rigveda”, ”Samaveda”, ”Yajurveda”
och ”Atharvaveda”, vidare de under
benämningarna brahmana, aranyaka, upanishad
och s u t r a bekanta texterna (se vidare specialart.).
Den vediska litteraturen bildar den äldsta epoken
av indisk litteratur; den bevarades under
århundraden uteslutande på muntlig väg. Först sent
skedde den skriftliga fixeringen i samband med
tillkomsten av pratiqakhyaerna,
grammati-kalisk-fonetiska avh., vari de olika texternas
språkform fixerades. Då genomfördes även den
traditionella klassificeringen av den vediska
litteraturen, varigenom de olika vediska litteraturalstren
bragtes i bestämd relation till de fyra vedaerna.
Ang. tidpunkten för denna skriftliga fixering kan
ingenting med bestämdhet sägas, då
pratiqakhya-erna representera en annan gren av den indiska
grammatiska traditionen än den, som fick sitt
uttryck i fixeringen av det klassiska sanskrit genom
Panini (se nedan). Säkert är, att ”Rigveda” till sin
huvuddel är äldst. Åsikterna om dess tillkomsttid
variera mellan 3:e årtusendet (Jacobi) och o.
700—600 f.Kr. (Hertel, Lévi). Som de senaste
alstren i den vediska litteraturen torde sutraerna
kunna räknas; de tillhöra näml, en litteraturform, som
i något mera utvecklad form begagnats även av
Panini (o. 400 f.Kr.). Genom Panini fixerades
ett litterärt högspråk med stöd av muntlig
bra-mansk språktradition och i anslutning till de
vediska texternas språk. Men detta högspråk blev
först sent, genom Patanjali (o. 100 f.Kr.),
av verklig betydelse för litteraturen. Denna
mellantid utgör i stort sett den episka perioden i I:s
litteratur. Dess huvudverk äro de stora eposen
”M a h a b h a r a t a” och ”Ramayana”, av
vilka det senare uppges vara och trol. också till
stor del är förf, av V a 1 m i k i. Huvudstoffet
härrör säkerligen från tiden för den indoariska
expansionen över det centrala I. och, för
”Ramayana”, erövringen av Ceylon; men stoffet som
helhet har genomgått en kanske tusenårig
utvecklingsprocess, och den undre gränsen för dess
tillkomsttid framgår tydligt av förekomsten av
vissa folknamn, vilka näppeligen före 100-talet
f.Kr. kunna ha haft någon aktualitet i I. Kring
den ursprungliga kärnan har under eposets
utvecklingsgång lagrats en mängd stoff av annat
slag; vid den slutliga redigeringen har detta
olikartade material sammanförts till en ofantlig enhet.
Så behärskas t.ex. eposet i stort sett av det
qivai-tiska religiösa tänkandet; men ett av dess mest
framträdande partier, ”B h a g a vadgit a”, ger
ett fullödigt uttryck åt krishnaitiska tankegångar.
Redigeringen har ägt rum under inflytande av det
grammatiskt fixerade klassiska sanskrit; eposets
urspr. jämförelsevis ålderdomliga språkform, den
vediska indiskan, har vid redigeringen ytligt
sanskritiserats. Redigeringen har alltså ägt rum
under inflytande av den den senare
litteraturutvecklingen dominerande sanskrittraditionen. Om
dennas äldsta litterära utveckling ha vi endast
ytterst svävande föreställningar, då vår
kännedom om den äldsta användningen av det klassiska
sanskrit för litterära ändamål ännu är högst
ofullständig. I inskrifter användes sanskrit först fr.o.m.
100-talet e.Kr.; något tidigare framträdde den förste
nu kände förf, på klassiskt sanskrit,
Aqva-g h o s h a, en av den n. buddismens märkesmän.
Sanskrit blev f.ö. tidigt den n. buddismens språk,
låt vara under mångfaldiga inflytelser från
olikartade dialekter; den tidigare på dialekt skrivna
litteraturen, ”M a h a v a s t u”, ”L a 1 i t a v i s t a ra”
m.m., underkastades en ytlig sanskritisering,
varigenom den egenartade nordbuddistiska s.k.
gatha-dialekten uppstått (se Nordbuddistisk litteratur).
— På det klassiska sanskrit, som sålunda
fr.o.m. o. 100 e.Kr. framträder som det dominerande
språkliga elementet i den indiska
litteraturutvecklingen ända.fram till våra dagar, föreligger
en-litteratur av oerhörd omfattning. Här kunna endast
dess olika grenar och dessas förnämsta företrädare
uppräknas. Det i egentlig mening skönlitterära
— 293 —
— 294 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
