Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Religiösa förhållanden - Undervisningsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
heliga skrifter, tantras, kallas denna åskådning
också tantrismen. Den fick stor utbredning,
trängde även in i buddismen och bidrog till
dennas upplösning. Till följd av inre förfall och
yttre förföljelser förlorade buddismen alltmer i
betydelse inom det egentliga L och försvann
helt fr.o.m. 1000-talet. Den kvarlever endast i
Nepal och på Ceylon. — Högre former av
gi-vaismen finnas i Kashmir och i det dravidiska
Sydindien, där Manikka Vaqagar (900-talet) blev
Qiva-mystikens inspirerade sångare.
Islam trängde in i I. med de turko-mongoliska
erövrarna och gör sig sedan 1400-talet gällande
i den indiska religionsutvecklingen. Den
uppträder i olika former: som sunnism, som schiism
(särsk. i s. L) och i flera sekter, av vilka särsk.
ismailiterna, i I. kallade chojas el. bohras, fingo
stor betydelse. — Hinduismen konsoliderade sin
ställning men uppvisade icke längre någon
nyskapande kraft. Den religiösa litteraturen
utgö-res framför allt av kommentarer till de äldre
skrifterna. Krishna-mystiken fick genom
Caita-nya (från Bengalen) och Vallabha (från
Bena-res), bägge verksamma i början av 1500-talet,
en starkt emotionell och erotisk färg. Under
senare delen av årh. skapade hindidiktaren Tulsi
Das med sin nydiktning av Rama-legenden I:s
kanske populäraste religiösa uppbyggelsebok. I
början av 1600-talet framträdde maratt-diktaren
Tukaram med sin lyriska förkunnelse av en
konfessionslös bhakti. — Trots muhammedansk
intolerans fick den sufiska islam kontakt med
hinduismen; den förenades hos Kabir (1440—
1518) med Rama-mystik, och ur samma
synkre-tistiska miljö framgick sikh-religionen*. Fr.o.m.
Akbar den store intogo vissa mogulkejsare en
tolerant hållning både mot hinduismen och mot
kristendomen, som sedan 1500-talet gör sig
gällande i form av katolsk mission. Men med
Aurangzeb återkom den islamiska intoleransen.
— 1700-talet, kolonialkrigens tid, är i religiöst
avseende en steril epok. Med det brittiska
väldets konsolidering (början av 1800-talet) började
den protestantiska missionen på allvar sätta in.
Under intrycket av nya religiösa och profana
idéer från västerlandet omgestaltades och
förnyades hinduismen.
Den förste reformatorn av hinduismen var
Rammohun Roy, som kämpade mot
kastväsen och änkebränning och var starkt influerad av
kristna idéer. Samfundet Brahma Samaj,
grundat 1828, blev plattformen för hans och hans
anhängares reformsträvanden; bland dessa
framträder särsk. Devendra Nath Tagore. Hos Keshab
Chandra Sen ledde reformismen till opposition
mot den traditionella hinduismen och försök att
stifta en synkretistisk religion. Det långtgående
beroendet av västerländska och kristna
tankegångar i intellektuella kretsar framkallade till
slut en våldsam reaktion. Bramanen Dayanand
Sarasvati, stiftaren av Arya Samaj 1875, ville
återföra hinduismen till den rena vediska läran,
bekämpade användningen av gudabilder men var
också fientligt inställd mot islam och kristendom.
Denna typ av stridbar hinduism sammansmälte
med den indiska nationalismen hos
maratt-bra-manen Tilak, hos Gandhi o.a. företrädare för den
indiska frihetsrörelsen (se sp. 272 ff.). Vid sidan
av denna politiserande hinduism löper den
mystiska linje, som företräddes av Ramakrishna
(1834—86) och hans lärjunge Vivekananda (1862
—1902). Dessa ville bevara hinduismen i dess
traditionella form men erkände samtidigt andra
religioners egenart och berättigande. Här
fortsätter linjen från Kabir och Tukaram.
I det moderna I. har en viss sekularisering
inträtt bland de bildade, europeiskt uppfostrade
klasserna. För denna inställning är Jawaharlal
Nehru en typisk representant. Men religionen är
icke desto mindre en bestämmande makt i I.,
där även islam synes vara mera aktiv än i andra
muhammedanska länder. Uppdelningen i staterna
Indiska unionen och Pakistan efter religiösa
gränslinjer är ett av de många tecknen härpå. — Jfr
Bramanism. St.lV.
Undervisningsväsen. I det forntida och medeltida
I. var det högre vetandet förbehållet
braman-kasten. Det meddelades oftast under långvarig
personlig kontakt mellan mästare {guru) och
lärjunge, men det fanns även lärda skolor {ägrama.
matha); i viss mån ha dessa undervisningsformer
fortlevat in i våra dagar och utgjort förebilder
för vissa nationellt-hinduiska institutioner. I de
övriga kasterna fanns en viss läs- och
skrivkunnighet, förmedlad av elementära skolor. — Den
muhammedanska erövringen införde islams mera
demokratiska men starkt religiöst bundna
undervisningssystem, och islamiska lärdomscentra
upp-stodo. — Det inhemska kulturlivet led svårt under
kolonialkrigen på 1700-talet. Den anglo-indiska
regimen understödde till att börja med de
traditionella infödda skolformerna, vartill kommo ett
antal av missionärer inrättade skolor av
västerländsk typ. 1835 lade generalguvernören Lord
W. Bentinck radikalt om undervisningen efter
västerländsk modell och med engelska som enda
språk i alla högre skolor. Närmare utstakades
linjerna för den högre och lägre undervisningen
av Sir Ch. Wood 1854. Genom skolreformen 1859
inrättades tre slags skolor: primary schools,
s-econ-dary schools och colleges, de senare stundom knutna
till univ.; de meddelade den undergraduate study,
som ledde till de egentliga universitetens
postgra-duate study. Den högre undervisningen gynnades
Lärarinna undervisar barn i räkning med hjälp av
en kulram.
— 291 —
— 292 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
