Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
man sig i hög grad med konstruktioner och
hypoteser. Gränsen mellan de tre dramatiska
formerna (drama, pantomim och dans) är svävande,
så att man eg. blott kan tala om en enda
konstform. Vissa markerade skillnader finnas dock
mellan taldrama och dans.
Den dramatiska traditionen i I. är uråldrig
och var urspr. rent religiös till form och
innehåll. Den kanske mest dyrkade guden bland
Vishnu-inkarnationerna, näml. Krishna, har haft
stor betydelse för den folkliga teatern. Även i
Buddhadyrkan spelade teatern en icke obetydlig
roll. En del av de indiska dramerna ha
bevarats till eftervärlden. De voro ett slags
melodramer, d.v.s. avsedda att deklameras med
fördelade roller och till
instrumentalackompanjemang. Förf, nöjde sig emellertid oftast icke med
en huvudhandling, utan dramerna växla ofta in
på sidospår. Karakteristiskt för dem är, att de
alltid ha ett lyckligt slut. Tragedier i antik
mening förekommo sålunda icke. Ämnet var,
bortsett från rent religiösa motiv, ant. heroiskt el.
erotiskt. Bland de äldsta och finaste ex. på det
klassiska sanskritdramat märkes ”Sakuntala” av
Kalidasa (400-talet e.Kr.), även i fri bearbetning
och övers, uppfört i Europa (Stockholm 1905).
Det äldsta kända dramat är ”Den lilla lervagnen”
av Qudraka (o. 250 e.Kr.) (Stockholm 1894). En
annan framstående dramatiker var Bhavabhuti
(700-talet e.Kr.). Icke sällan äro förf.-namnen
pseud. för historiska och mytologiska
personligheter Det indiska dramat innehåller ett flertal
ständigt återkommande typer.
I avseende på uppförande och spelteknik har
den indiska teatern alltid präglats av stort
konstnärligt djup och vackert allvar trots en viss
pri-mitivitet, som f.ö. bibehållits ända in i senaste
tid. Föreställningarna beledsagades, i likhet med
de grekiska, ofta av musik. Gammalindiska
skrifter innehålla utförliga instruktioner i konsten
att regissera och spela teater. Nedan omnämnas
i fråga om dansen de invecklade reglerna för
olika rörelser. Dessa föreskrifter, utökade med
sådana för diktionen, gälla även för spelet i
taldramat. Trol. har man emellertid på gr. av
mångfalden och den tillkrånglade uppställningen icke
kunnat ta alltför allvarligt på dessa pedantiska
instruktioner, utan förmodligen ha de något
mjukats upp med utvecklingen från pantomim
till taldrama. — Något stort register synas
skådespelarna icke ha haft, utan av allt att döma
specialiserade man sig efter hand på ett visst
rollfack. Skådespelarnas sociala anseende var
från början ganska ringa, men småningom synes
en påtaglig förbättring härutinnan ha inträtt.
Man drog från plats till plats, och stående
teatrar funnos icke.
Den indiska teaterns utveckling i modern tid
kännetecknas också av den flykt från verkligheten,
som i alla tider varit ett dominerande drag i I:s
kultur. Ännu mot slutet av 1800-talet drömde
man sig nästan uteslutande kvar i den
mytologiska teatertraditionen. Först i och med att
själv-ständighetskampen satte in på allvar i början av
1900-talet, kunde man spåra ansatser till en
nationell förnyelse inom litteratur och teater. Det
deklamatoriska och teatraliska i spelet höll
fort
farande tillbaka utvecklingen, men det
allvarligaste hindret var bristen på god dramatik.
Klumpiga imitationer av europeiska skådespel
uppfördes, men någon dramatik, som stod i samklang
med I:s politiska och sociala problem, fanns icke.
Den nationella frihetskampen krävde emellertid
ett nytt innehåll och en ny ton i teaterkonsten.
De bildade indierna, särsk. de, som fått sin
utbildning i Europa och USA, började småningom
inse den fara för det politiska, sociala och
ekonomiska framåtskridandet, som det alltför starka
beroendet av den dogmatiska traditionen innebar.
Främst bland dem, som verkade för en försiktig
men dock målmedveten kulturell revolution, var
Rabindra Nath Tagore, som utövat ett avgörande
inflytande på den moderna teatern. Han har därvid
haft bistånd av den världsberömde
dansreforma-torn Uday Shankar, som även varit verksam
inom teater och film, samt av dramatikern
Harin-dra Nath Chattopadhyayas experimentella
problemskådespel. Ett starkt realistiskt skådespel,
”Nay-Anna” (Den nya skördetiden), framfört av ett
inhemskt teatersällskap, The Indian People’s
Theatre, skildrade misären och glorifierade
massornas heroiska hållning under en stor
hungersnöd. Detta skådespel lade en ny grund för
realismen inom den indiska teatern. Andra mindre
sällskap ha slagit in på samma linje och sökt
förnya teaterkonsten genom en nationell
problemdramatik och en modernare scenteknik. Teatern
är emellertid ännu i dag jämförelsevis outvecklad,
delvis beroende på avsaknaden av ett gemensamt
indiskt språk. Någon nationalteater enl.
västerländskt begrepp, d.v.s. fasta huvudscener,
existerar icke, ej heller en regelbunden säsong el. en
högre dramatisk skolning. De provinser, där
teatern framför allt blomstrar, äro Bengalen, vars
huvudstad Calcutta har sex större teatrar, och
Maharashtra med Bombay. Andra större
teaterstäder äro Delhi, Madras och Karachi.
Teatersällskap, bestående av infödda aktörer och
regissörer, spela icke blott i storstäderna utan turnera
även på landsbygden. Indiska sällskap ha även
försökt spela europeiska och amerikanska pjäser,
men dessa försök ha i allm. slagit mindre väl
ut, beroende på de stora olikheterna i utseende,
spelsätt, temperament och tänkesätt mellan
indiska och västerländska skådespelare. Spelet är
ganska stereotypt och stiliserat. I mindre
samhällen och byar lever fortfarande den gamla
teatertraditionen mycket stark. Liksom överallt
annorstädes har teatern stora svårigheter att
kämpa mot, framför allt konkurrensen från
filmen.
Indisk dans leder trol. sitt ursprung från
den urgamla vedareligionen och har sålunda varit
ett rituellt inslag i de primitiva indiska folkslagens
religionsutövning. Namnet natya, som är
gemensam benämning på dans och drama i I., ger vid
handen, att man här kan tala om en enda
konstart. Kunskapen om indisk dansteknik är en hel
vetenskap, baserad på två lagböcker,
”Natyaqast-ra” (trol. från 400-talet e.Kr.; traditionen går
dock betydligt längre tillbaka) och ”Abhinaya
Darpana”.
Dansen är oerhört komplicerad i utförandet och
fordrar icke blott en ingående kännedom om dess
— 297 —
— 298 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
