Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Teater - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
historia och teknik utan ställer även stora krav
på koncentration, pantomimisk förmåga och
balans, kort sagt ett fullkomligt herravälde över
kroppen. Speciella kännetecken äro
bålvridning-ar, huvudvrickningar, rörelser med ansiktets olika
delar, icke minst med ögonen, starkt utåtvridna
knän, ett invecklat åtbördsspråk m.m. Hopp och
piruetter äro relativt sällsynta. Kostymerna äro
mycket praktfulla och dyrbara och rikedomen på
smycken påfallande. Danserna utföras i regel med
nakna fötter, gärna med bjällror runt fotlederna.
Liksom i all orientalisk dans är kroppens övre
del viktigare än dess undre, överkroppens teknik
innefattar bestämda regler för rörelser, som skola
utföras av midja, skuldror, nacke, huvud, ögon,
ögonbryn, näsa, kinder, mun och haka.
Ätbörds-språket, hasta-mudras, d.v.s. händernas och
fingrarnas rörelser, är mycket rikt och invecklat.
Skillnaden i stil är emellertid stor i de s. och
n. delarna av I. I s ö d r a L, där dansen är
mera stiliserad än i n., existera många olika
”skolor” el. stilarter, främst bland dessa de s.k.
bharata natyam och kathakali. De förra äro
måhända de äldsta; de utövades av tempeldansare
(devadasis) i och kring Madras. Bharatadanserna
indelas återigen i två huvudformer, en abstrakt
dansform, som har till syfte att framhäva den
plastiska skönheten i rörelserna (dock med
pan-tomimiska inslag), och en rent pantomimisk, som
förklarar innehållet i en sång el. en dikt. Ett
fullständigt bharata natyam-program räcker ung. 3
tim. utan uppehåll. Dansare och musiker få under
tiden icke lämna estraden, som belyses mycket
primitivt och icke är försedd med förhängen. —
Rent dramatiska till sin natur äro kathakali, ett
slags dansdramer el. passionsspel från förra
hälften av 1500-talet. Traditionella danser kunna ingå
häri. Dessa urgamla spel från Malabarkusten äro
pantomimiska versioner av indiska dramer. De
dansas ofta i dyrbara, bländande vackra, ofta
kri-nolinliknande kostymer och enorma, tunga
huvudprydnader. Ansiktena äro ofta groteskt
färgsmin-kade. Åtbördsspråket spelar här en integrerande
roll. Berättelsen framföres i sånger till ett
energiskt ackompanjemang av trummor. Ett
kathakali-drama i sin helhet börjar på kvällen och får icke
upphöra, förrän solen går upp. Det försiggår
alltid utomhus, och belysningen sker från skålar
med brinnande olja. Orkestern sitter på ett led
längst bak på scenen, stundom bakom ett förhänge.
— I norra I. skiljer man på tre huvudformer,
kathak, marwari och mani pur i. Kathakdansen
utfördes urspr. av en grupp bramaner, kathaks, vilka
illustrerade sina berättelser ur religionen med
pantomimer och danser. De olika variationerna
brukade ofta improviseras fram. Kathakdansen
i sin senare utveckling är emellertid en blandning
av hinduisk och muhammedansk kultur.
Därigenom gick också det spontana förlorat, och en
viss förkonstling inträdde, så mycket mera som
dansen från att ha varit utpräglat religiös nu
blev nästan helt profan och brukade utföras vid
de mongoliska kejsarhoven i I. under
1400—1500-talen. Den senare kathakdansen utmärkes
framför allt av snabba fotrörelser, en starkt markerad
rytm och en mindre stiliserad mimik än den rena
hindudansen. Dräkterna äro mycket påverkade
av muhammedansk kultur. — Marwardansen är
eg. mera en folkdans än en viss ”skola”. Den
utföres av infödingskvinnor i Marwar, och såväl
själva dansen som kostymerna ha blivit mycket
efterbildade, både av inhemska och i viss mån
även av utomindiska dansartister. —
Manipurdan-sen, som har sitt namn efter Manipur i Assam
i n.ö. I., är en folkdans, som nästan uteslutande
dansas av damer ur högre kaster. Den
kännetecknas framför allt av en osedvanlig grace och
en förnäm hållning.
Den urgamla indiska dansen har med tilltagande
civilisation och frångående av gamla sedvänjor
och bruk mer och mer varit i fara att dö ut.
På senare tid har den blivit föremål för ett
ingående studium av inhemska dansartister, vilka
sökt göra dansen mera lämpad för sceniskt bruk
utan att därför frångå kraven på kulturhistorisk
tradition och etnografisk riktighet. Rabindra Nath
Tagore var en av de framstående
kulturpersonligheter i I., som inspirerade härtill. — Flera
förnämliga dansartister och -trupper ha såväl före
som efter 2:a världskriget gjort framgångsrika
europeiska och amerikanska turnéer. Även
Sverige har vid flera tillfällen haft besök av dessa,
t.ex. av Uday Shankar, Nimura och framför allt
av Ram Gopals och Mrinalini Sarabhais
utomordentliga trupper. De två senare gästade Sverige
1948 och 1949. Medan Ram Gopal, som åtnjuter
statsunderstöd, mera vetenskapligt bearbetat de
urgamla danserna och bemödat sig om att
framföra dem i traditionell form, har Mrinalini
Sa-rabhai med bibehållande av gammal dansteknik
och hävdvunna former sökt förnya den ”klassiska”
indiska dansen genom egna kompositioner och
idéer. — Den indiska dansen som man lärt känna
den genom de artister, som gästat Västerlandet,
är rätt svårförståelig för västerlänningar. De
utsökt vackra gesterna och rörelserna verka, trots
den stora rikedomen på variationer, måhända
något monotona för våra på liv och rörelse i
dansen inställda ögon. De ställa stora krav icke
endast på de dansande utan även på åskådarna.
De senare måste något känna till symboliken för
att kunna förstå deras betydelse, ty det är
omöjligt att fatta den med sinnena. Upplevd i sitt
konstnärliga sammanhang, d.v.s. med dekor,
kostymer och musik, är den indiska dansen en
levande och gripande konst. B.Hgn.
Film. Av Orientens filmproducerande länder
kommer I. närmast efter Japan både i kvalitativt
och kvantitativt hänseende. Redan 1913 inspelades
den första inhemska filmen, ”Harischandra”, en
folklig legend ur den indiska mytologien. Fram
till 1920, under vilken tid man arbetade under de
mest primitiva förhållanden, hämtade man
uteslutande motiv ur den indiska religionshistorien,
något som otvivelaktigt bidragit till filmens breda
förankring i I. och till den uppskattning av
filmen som konstart, som sedan dess alltid visats
t.o.m. från konservativt håll. 1920 började man
producera filmer med motiv ur den indiska
historien. 1925 inspelades ”Asiens ljus”, en film om
Gotama Buddhas liv, som även blev en
internationell succé. Denna liksom även en annan film,
”En mogulfurstes kärlekssaga”, inspelades i
samarbete med ett tyskt bolag, och den tekniska kva-
— 299 —
— 300 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
