Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
överbyggnad med en lanterninformig utbyggnad
på taket; omkring det hela finnes en balustrad med
ofta praktfullt ornerade portaler (jfr Pagod). Till de
mera betydande minnesmärkena kunna även räknas
de elegant utförda, oftast med praktfulla kapitäl
och skulpturer försedda inskriftspelarna (stambha
el. lät). — Med Aqoka (o. 269—227 f.Kr.)
in-ledes den äldsta perioden av indisk konst, till
vilken höra de pelare, som bära Aqokas*
inskrifter, samt av byggnader stupan i Bharhut (s. om
Bhagalpur), caityaerna i Bodh Gaya (vid Gaya)
och Karli (s.ö. om Bombay) samt stupan i Sanchi
(n.n.ö. om Bhopal i Centralindien), de tre förstn.
härrörande från 2:a årh. f.Kr., den senare
påbörjad under Ac;oka men med element från
flera följande årh. och sålunda förmedlande
övergången till den senare indiska
konstutvecklingen. En analys av denna äldsta konst visar,
vad skulpturen beträffar, en konstuppfattning,
som söker sitt uttryck i det svällande,
robusta, kolossala och står i skarp motsats till den
klassiska indiska konsten; skulpturen i Sanchi
bildar i detta avseende en övergång. — Rörande
denna äldsta konsts förhistoria är tydligt, att den
förutsätter en lång utveckling, som endast styckvis
är oss bekant, då de tidigare väl huvudsaki. i trä
utförda minnesmärkena icke bevarats. Endast i
de allmännaste linjerna är det oss möjligt att följa
den indiska konstens förhistoria. Sålunda synes
det vara ett välgrundat antagande, att stupan
återgår på den vediska tidens gravbyggnad. Påtagligt
är också inflytandet från främre-asiatisk konst;
de berömda lejonen på inskriftspelaren vid
Sar-nath (nära Benares) visa sålunda med säkerhet
den assyriska typen i den utformning den fått i
akemenidertidens konst. Inflytelser från klassisk
konst synas också vara märkbara, men de låta
sig ej närmare bestämmas. — Skulpturen i Sanchi
med sin mildare form visar en gradvis övergång
till den senare, klassiska indiska konsten. En
annan sida av denna övergångstid visas av
skulpturen i Amaravati (vid Kistna s.ö. om
Bezwa-da), som till den mildare indiska
framställningen lägger en utpräglat grekisk-romersk
formgivning, en följd av de livliga förbindelserna
mellan romarriket och Andhra-väldet under årh.
e.Kr. Det stora minnesmärket från
övergångsperioden utgör emellertid freskerna i Ajanta*, som
härröra från en period, som sträcker sig över 500
år (o. 100—650 e.Kr.); de visa en oändlig
mångfald variationer av konsttyperna, som det knappast
är möjligt att karakterisera i en enda formel, och
äro sålunda typiska för en övergångsperiod.
Under denna period tillkommer ett helt nytt
element i den indiska konstutvecklingen, näml, den
hellenistiskt betonade, efter Gandhara* uppkallade
G a n d h a r a-konsten i n.v. I. Rörande dess
betydelse i indisk konsts historia äro meningarna
delade. I ett avseende har den i varje fall varit
epokgörande: där har näml, buddhabilden nått den
utgestaltning, som varit bestämmande för
framtiden. Gandhara-konstens blomstring infaller under
årh. närmast f. och e.Kr.; den slutar med bl.a.
skolan i Mathura (Muttra), vars konst visar en
urvattnad hellenism och en dålig indisk
formgivning men som dock varit bestämmande för
konst
utvecklingen i de områden av Centralasien, där
buddismen härskat.
Den klassiska indiska konsten el. g u p t
a-kons-ten visar en utveckling av linjen
Sanchi—Amaravati—Ajanta under undanröjande av det
grekiskromerska inslaget. Dess människoframställning
utmynnar i ett slags förandligad människotyp, där
det kroppsliga förtunnats och endast avser att
vara uttrycksmedel för människans andliga sidor.
Gupta-konsten når sin fulla utbildning under 400
—500-talen e.Kr. Från den har all följande
indisk konst utgått. En annan förändring i den
indiska konstutvecklingen sammanhänger med
buddismens tillbakagång i I. alltifrån o. 700 e.Kr.
Först nu uppträder en verkligt hinduistiskt betonad
konst. Gupta-konsten delar sig snart i ett flertal
riktningar. Minnesmärkena av verkligt ren
gupta-karaktär äro täml. fåtaliga; däremot föreligga från
den senare gupta-konsten, som förmedlar
övergången till den senare utvecklingen, de stora
klipptemplen i Ellora* och på Elefanta*, qivaitiska
helgedomar, som härröra från Calukya-dynastien
(o. 800-talet e.Kr.). Till denna period höra också
de berömda ratha, monolitiskt utförda tempel i
Mavalipuram i s. L, alster av pallavadynastiens
konst från o. 700-talet.
Från gupta-konsten ha omedelbart utgått de
följande konstriktningarna, som pläga betecknas med
namnen nordindisk, jaina-, hoysala- och dravidisk
konst. Den nordindiska el. O ris s
a-konsten är företrädd främst genom templen i
Bhuva-neqvar och Konarka (s. om Cuttack i Orissa) samt
i Khajuraho i Centralindien, härrörande från o.
900—1200. Denna stil karakteriseras av de
pompösa, närmast ellipsformiga, i robust barockform
utförda tornen {gikhara). En avläggare av denna
stil, men med från andra håll hämtade,
självständiga inslag är j a i n a-stilen, vars förnämsta
minnesmärken äro jainaklostren på Kathiawar
(Pali-tana, Girnar) och i Rajputana (Mount Abu),
härrörande från 1000—1200-talen. H o y s a 1 a-stilen
är karakteristisk för Mysore (det tidigare av
hoy-sala-dynastien styrda Dvarasamudra); bland dess
monument märkas Hoysale<;vara- och
Kedareq-vara-templen i Halebid (1200-talet). Denna stil
vilar på sengupta-stilen från Ellora och Elefanta
men har därjämte upptagit betydande element från
den nordindiska stilen. Den mest betydande och
egenartade avläggaren av gupta-stilen är emellertid
den dravidiska el. sydindiska stilen. Den
har närmast uppstått ur sengupta-stilen i
Mavalipuram; bland dess monument märkes främst
det stora templet i Madura (1600-talet). De
sydindiska templen bestå av trenne delar: de
tornprydda portarna {göpura), portiken (mandapd),
som leder in till helgedomen (vimäna), över
vilken höjer sig en byggnad i ett flertal våningar,
som närmast har formen av en stympad pyramid.
Hela stenytan är översållad med skulpturer; ej
utan skäl har man kallat denna stil ”I:s barock”.
Det indiska måleriets utveckling är endast
delvis känd. Såvitt hittills är bekant, har det sitt
ursprung i Gandhara-konsten; denna har verkat
bestämmande på målarkonstens utveckling i
Centralasien och i någon mån även i Kina, men
därjämte spåras där betydande inslag av den
sasani-diska målarkonsten. Gandhara-måleriet spåras även
— 303 —
— 304 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
