Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Film - Musik - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIEN
liteten var hög. Även Tagores dramatik utgjorde
ett tacksamt och populärt stoff. Den första
ljudfilmen hette ”Alam Ara”, och den följdes av en
rad välgjorda musikfilmer. Talfilmen medförde
visserligen betydande svårigheter på gr. av det
stora antalet olika språk i landet, vilket medför,
att en film ant. måste begränsa visningen till
ett enda språkområde el. också dubbas till olika
språk. Men samtidigt moderniserades den
tekniska utrustningen och skärptes kraven på
skådespelarprestationerna. Den 1929 inspelade
”Tukha-ram”, behandlande ett mytologiskt ämne,
prisbe-löntes på en av biennalerna i Venedig. Av andra
prov på artistisk filmkonst kunna nämnas
”Karma” och ”Achhut Kanya”. Danskonstnären Uday
Shankar har gjort flera konstnärligt betydande
filmer, bl.a. ”Kalpana”. — Under 2:a världskriget
fick filmen ett enormt uppsving. I Bombay och
Karachi uppfördes stora filmateljéer efter
amerikanskt mönster, den tekniska utrustningen
moderniserades, och filmen blev en storindustri. Ämnena
voro som tidigare religiösa och historiska legender
samt dramer i amerikansk stil. Trots den tekniska
utrustningens höga kvalitet och en stor
kapitalinvestering var filmernas kvalitet dock mestadels
täml. dålig. En bidragande omständighet var det
alltför starka beroendet av teatertraditionen.
Jämförelsen med de importerade filmerna, vilka
dominerade repertoaren i storstäderna, utföll därför
icke till den indiska filmens fördel, och denna
förde därför en alltmer tynande tillvaro vid sidan
av den importerade. En tid gick emellertid allt
väl, och 1944 räknade man med över 4 mill.
biografbesökare pr dag. Men ett par år senare
kom en krasch, som nästan helt lamslog
filmindustrien. Antalet besökare sjönk till 1 mill. pr
dag. De flesta ateljéerna måste stänga, och
förlusterna voro enorma. Orsaken till denna katastrof
måste främst sökas i den inrikespolitiska oron.
Ett omfattande statligt stöd åt filmproduktionen
planeras, och sannolikt kommer även utländskt
kapital att investeras. — I förh. till folkmängden
är antalet biografer ganska ringa, o. 1,700 fasta
och o. 300 ambulerande. 1946 producerades 198
inhemska filmer, av vilka 154 på hindustani, 14
på bengaliska och 17 på marwarispråket. Antalet
importerade filmer utgjorde s.å. 293, av vilka 247
amerikanska, 39 engelska, 6 ryska och 1
schweizisk. Det finns o. 25 större produktionsbolag i
I., och biograferna äro till stor del organiserade
i biografkedjor efter europeiskt mönster.
Censuren är dels statlig, dels provinsiell. I stort sett
följa dock provinscensurerna varandras beslut.
Ett flertal filmtidn. ge en god bild av
filmintresset i I. av i dag. B.Hgn.
Musik. Den indiska musiken har till följd av I:s
läge mellan Främre och Bortre Orienten
genomgått en egendomlig utveckling, vars blomstringstid
dock tillhör det förgångna. Redan tidigt möter man
här en konstfull dramatisk musik, om vilken I:s
äldsta musikteoretiska verk (Bharata) från
400-talet ger upplysningar. Ännu äldre än denna är
den religiösa musiken, säman-sången. Jämte denna
recitativiskt utförda musik spelar den världsliga,
av instrument (trummor, sträng- och
biåsinstrument) ledsagade konstmusiken den viktigaste
rollen. Som all orientalisk musik är den enstämmig,
och harmonier i västerländsk mening äro okända.
Dock leder utförandet av en och samma melodi
på olika instrument till en sorts primitiv
fler-stämmighet (variantheterofoni), som likväl ej
kan värderas som harmonisk. Karakteristisk för
den indiska musiken är dess rikedom på
former, som får sin naturliga förklaring i den
indiska befolkningens komplicerade etniska och
sociala sammansättning. Särsk. stor är
skillnaden mellan konstmusiken i n. och s. Denna
betingas av det starka inflytande den
persisk-arabiska kulturen utövat på den nordindiska
tonkonsten, i sht från 1200-talet. Detta inflytande innebar
framför allt utbildandet av ett komplicerat system
av s.k. melodityper (räga). Varje räga
sammanfat-fattar en rad tonala och tematiska egendomligheter,
vilka noga iakttagas under exekverandet.
Instrumentala inledningar till efterföljande sånger (el.
instrumentalstycken) innehålla s.a.s. i rått tillstånd
typens huvudsakliga egenheter och inställa
åhöraren på den typ, som skall användas. Högt utbildad
är rytmen, vilken erbjuder raffinerat invecklade
kombinationer med oavbrutet växlande taktarter,
synkopiska sammandragningar, överhoppande av
taktmarkeringen o.d. Också på detta område kan
det föreliggande materialet reduceras till vissa ofta
förekommande kombinationer (rytmtyper, täla).
Tonsystemet omfattar 3 oktaver med vardera 7
huvudtoner (svard) i diatonisk följd (urspr. blott
5 huvudtoner; pentatonik); genom kromatiska el.
enharmoniska ändringar, genom överhoppandet av
vissa toner samt genom utsirningar och sångmaner
uppkommer dock ett mycket mera komplicerat
tonsystem, som delar oktaven i 22 delar (sruti).
Även det från Europa importerade harmoniet, som
spelar en viktig roll som ackompanjerande
instrument vid de populära teaterföreställningarna, har
delvis måst anpassa sig efter detta tonsystem. E.E.
Konst. Indisk konst föreligger för oss i
minnesmärken från först relativt sena perioder; de
äldsta datera sig knappast längre än från
200-talet f.Kr. Den av allt att döma långvariga
och djupgående konstutveckling, som ligger före
denna period, låter sig endast gissningsvis
fastställas med ledning av slutsatser, som kunna
dragas ur de äldsta minnesmärkenas karaktär.
— Redan den förhistoriska kultur, som bragts
i dagen genom grävningarna i Punjab och
Sindh under 1920-talet, visar en konst, som särsk.
vad djurframställningarna beträffar bär en
egenartad indisk särprägel, vid sidan av de
omisskännliga relationerna till konsten västerut (Babylonien)
och österut (det förhistoriska Kina). Om denna
förhistoriska konsts eventuella sammanhang med
den senare indiska konstutvecklingen låter sig ännu
ingenting närmare sägas (se Induskulturen). —
De äldsta bevarade minnesmärkena av indisk
konst tillhöra samtliga buddismen. Bland de
buddistiska konstminnesmärkena intages
främsta rummet av de under namnen caitya och
stüpa bekanta byggnadsverken. En caitya består i
sin vanliga form av ett avlångt, ofta under
jordytan utfört, av en el. flera kolonnader inneslutet
rum, som utmynnar i en absid, i vilken en stupa
(i detta fall kallad dägaba) är uppställd. En stupa
är en halvklotformig byggnad, som höjer sig på
en sockel och ovanpå vilken finnes en kubformig
— 301 —
— 302 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
