Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indisk skrift - Indiskt gult - Indiskt rött - Indiskt växtdun - Indisponerad - Indispositiv - Indium, In - Indium-alun, -hydroxid, -oxid, -sulfat - Individ - Individualbegrepp - Individualisera - Individualisering - Individualism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDISKT GULT
alfabeten. Brahmi-alfabetet sönderföll tidigt i ett
antal lokala avarter, vilka emellertid under
gupta-väldet uppgingo i det s.k. g u p t a-alfabetet, från
vilket i dess olika avarter samtliga nuv. nordindiska
alfabet utgått. Gupta-alfabetet utvecklade sig
under 700-talet till n a g a r i-alfabetet (se
Devana-gari), som numera är förhärskande i Indien; från
detta ha utgått b e n g a 1 i- och N e p a 1-alfabeten
samt sikhernas g u r m u k h i-alfabet. Från västliga
varianter av gupta-alfabetet ha utgått s i n d h
i-och q a r a d a-alfabeten, från detta senare antagl.
balt i-alfabetet. En västlig variant av nagari
med stark sydindisk påverkan utgör g u j a r a t
i-alfabetet. — Brahmi- och gupta-alfabeten ha spelat
en stor historisk roll, det förra under buddismens
tid i Centralasien. Från relativt tidig brahmi har
utgått den singalesiska skriften, från
sen-gupta den tibetanska skriften och m o
n-skriften med de därav beroende burmanska
och siamesiska skriftsystemen, vidare i
självständig utveckling k a v i- och k h m e r-alfabeten.
— Den sydliga avarten av brahmi utvecklade sig
under stark påverkan från de nordliga
skriftsystemen till de nuv. sydindiska alfabeten: t e 1 u g u-,
kanara-, m a 1 a y a 1 a m och g r a n t h
a-alfa-beten, det senare en allmän sydindisk braminskrift.
— En särställning intar det tidigt grammatiskt
reglerade t a m u 1 i s k a alfabetet; det har
omisskännlig nordindisk prägel och har kanske
utvecklats ur den tidiga singalesiska skriften. — Litt :
G. Bühler, ”Indische Paläographie” (i ”Grundriss
der indoarischen Philologie und Altertumskunde”,
1, 1896). C.F.
Indiskt gult, 1) se Koboltfärger; 2) se
Euxantin-syra.
Indiskt rött, en av de många järnoxidfärger,
som i olika nyanser av rött förekomma i
handeln under en mängd olika namn. Jfr Caput
mortuum.
Indiskt växtdun, se Bombax.
Indispone’rad (till lat. in-, icke, och disponerad,
se Disponera), icke upplagd, ohågad; tillfälligt
oförmögen till en viss uppgift. — Subst.: i n
dispo s i t i o’n. — I n d i s p o n i’b e 1, icke
tillgänglig, icke till förfogande.
Indispositi’v (till lat. in-, icke, och dispo’nere,
anordna, besluta), om tvistemål, vari part icke
själv fritt äger bestämma, disponera över
tvistens föremål, t.ex. ang. äkta börd, äktenskaps
bestånd o.d.
In’dium, In, kemiskt grundämne, atomvikt 114,8,
ordnings-nr 49, spec. v. 7,24, smältpunkt 1540,
upptäcktes i ett zinkblände från Freiberg
spektrogra-fiskt 1863 av Reich och Richter tack vare i:s
indi-goblå spektrallinje, vilken även givit upphov till
namnet. I., som lätt kan framställas genom
upphettning av oxiden i vätgasström el. genom
elektro-lys i sur lösning, är en silvervit, starkt glänsande
och mycket mjuk metall, som lätt löses av
oxiderande syror, av saltsyra däremot långsamt under
vätgasutveckling. I. är i sina föreningar huvudsaki.
trevärd. Oxiden In2O3 erhålles som ett ljusgult
pulver vid glödgning av hydroxiden el. karbonatet.
Indiumhydroxid In(OH)3 fälles ur lösningar av
indiumsalter av ammoniak och alkalihydrat samt
löses i överskott av alkali. Sulfatet In2(SO4)3 ger
med ammoniumsulfat dubbelsaltet indiumammoni-
umsulfat H4NIn(SO4)2,i2H2O, indiumalun, en
alun-art, isomorf med vanligt alun. Lj.
Indium-alun, -hydroxid, -oxid, -sulfat, kem., se
Indium.
Indivi’d (av lat. individ’uum, något odelbart), en
enhet, som ej kan delas utan att förlora sin
egenart; fil., log., det som, i något visst förhållande,
betraktas som enhet. Den enskilda människan är i.
i förh. till släktet (det allmänna), i förh. till staten,
mänskligheten (det hela). Atomen är i. dels som
underordnad atombegreppet, dels som del av
molekylen; stenen likaledes som underordnad begreppet
och som del av huset. I. i strängare mening kallas
dock endast de levande väsendena. —
Individualitet, (individens) säregenhet. —
Individualisera, framhäva, utforma det individuella. H.L.
Individua’lbegrepp. I mots. till planet, som är
allmänbegrepp, kan planeten Mars kallas i.,
liksom t.ex. Napoleon. Det enskilda kan visserligen
ej definieras, då dess kännetecken äro oräkneliga
(outsägliga: individ’uum ineffa^ile), och har
därför ej brukat anses som begrepp* i egentlig
mening: men det kan i vissa drag mer och mer
be-greppsmässigt bestämmas, t.ex. Stockholm med
angivande av longitud och latitud.
Individualisera, se Individ; pedag., se
Individua-lisering.
Individualisering, pedag., tillrättaläggande av
lärostoffet efter varje särskild individs
förutsättningar att förstå och lära. L kan motiveras ur
både social och individuell synpunkt. Samhället
och den gemensamma trevnaden gynnas av att
varje individ får sina särdrag utvecklade (t.ex.
musikaliska, konstnärliga o.a. anlag), och
individen själv kan få möjlighet att därigenom leva
ett andligt el. materiellt rikare liv. I skolan kan
individualiserad undervisning med fördel användas
för att ge handikappade barn möjlighet att
kompensera brister och svagheter på andra områden.
I. måste också nästan alltid tillgripas för att
hjälpa svagt begåvade barn och kan främja de
överbegåvades ofta vacklande intresse för
skolarbetet. I modern pedagogik strävar man efter
i. inom grupp- el. klassarbetets ram, så att
individens sociala anpassning övas, samtidigt med
att hans särbegåvning el. särintressen tillgodoses.
Faran med i. är, att vissa icke önskvärda drag
hos individen kunna uppammas, t.ex.
aggressivitet, lynnighet och brist på hänsyn till andra
människor, el. att andra för den sociala anpassningen
nödvändiga egenskaper icke utvecklas. Dessa
risker framträda särsk. tydligt, om individen har
något speciellt anlag och föraktfullt kommer att
se ned på medelmåttorna. E.Bng.
Individualism’, fil., åsikt el. strävande, som
betonar individen gentemot släktet el. det hela. Hos
Platon är (metafysiskt sett) släktet det reala, medan
individerna äro förgängliga avbilder, hos
nomi-nalisterna aktas individerna som reala och släktet
endast som ett namn. Hos Hegel träder (i
samhällslivet) individen mera tillbaka för staten, hos
Spencer tvärtom; båda söka dock den rätta
balansen mellan den enskilde och det allmänna, mellan
i. och universalism. Hos andra göres i. mera
ensidigt gällande, så hos Nietzsche, men ännu mera
hos anarkister sådana som Max Stirner. — I. kan
också sättas i mots. till mera stel lagbundenhet;
— 319 —
—- 320 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
