Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Individualism - Individualitet - Individualpedagogik - Individualprevention - Individualpsykologi - Individualtest - Individuation - Individuell - Individuell försäkring - Indivisus - Indoaniliner - Indoariska språk - Indochine française - Indoeuropéer (arier, indogermaner)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDOEUROPÉER
så har Schleiermacher, i reaktion mot Kant, gjort
gällande, att man ej kan handla efter allmänna
regler, utan att sedelagen måste individualiseras
efter läget i olika ögonblick. — Jfr Egoism. H.L.
Individualite’t, se Individ.
Individua’lpedagogi’k, den riktning inom
pedagogiken, som syftar till individens rikast möjliga
utveckling utan större hänsyn till hans sociala
inpassning i samhället. Inom i. strävar man bl.a.
efter att upprätta elit- el. begåvningsklasser samt
en individualisering* av lärostoffet. I. står
merendels i bestämt motsatsförhållande till
socialpedagogik.
Individua’Ipreventio’n, straffr., se
Preventions-teori.
Individua’lpsykologi’, term med olika
huvudbetydelser. Den kan sålunda beteckna: i) forskning
rörande den enskilda individens själsliga
egenskaper, i motsättning till folkpsykologi; 2) forskning
behandlande med matematisk statistisk metod
sådana psykiska olikheter människor emellan, som
betingas av ålder, kön, ras, sociala förhållanden
(inkl, kriminalitet); i. i denna bemärkelse har
också av W. Stern m.fl. betecknats som d i f f e r e
n-t i e 11 p s y k o 1 o g i*; jfr som populär översikt R.
S. Ellis, ”The psychology of individual differences”
(1928); 3) ingående studier av enskilda individers
personliga egenart med hjälp av specifikt
psykologiska metoder; oftast utförda av psykiatriker,
t.ex. É. Toulouse, ”Émile Zola” (1896); 4)
beteckning för den österrikiske psykologen Alfred Adlers*
urspr. psykoanalytiska forskningsriktning, numera
en riktning inom personlighetsforskningen. Adler
utgick från studiet av de kroppsliga lytenas
inverkan på själslivet och utvecklade i sammanhang
därmed mindrevärdeskänslornas psykologi. Steg
för steg fördes han därunder att uppfatta
neurosen som en personlighetsskada, betingad av
miljöföreteelser och konflikter i den tidigaste
barndomen. Denna uppfattning har framför allt genom
Adlers glänsande läkarblick skapat en ny,
lättfattlig och framgångsrik teori och praktik för
behandling av personlighetsskador och
karaktärsrubbning-ar i barndomen samt därjämte med anslutning till
James’ och Royces teori för
personlighetsutveck-lingen på ett lyckligt sätt utbildat en starkt
anglosaxiskt påverkad social uppfostringsmetod. — Litt.:
A. Adler, ”Über den nervösen Charakter” (4 Aufl.
1928), ”Praxis und Theorie der
Individualpsycho-logie” (4 Aufl. 1930), ”Die Technik der
Individual-psychologie” (2 bd, 1928—30),
”Menschenkennt-niss” (5 Aufl. 1947); tidskr. ”Internationale
Zeit-schrift für Individualpsychologie” (1922 ff.); vidare
E. Wexberg m.fl., ”Handbuch der
Individualpsychologie” (2 bd, 1926); E. Wexberg,
”Individual-psykologie” (2 Aufl. 1931); A. Nyman, ”Nya vägar
inom psykologien” (3 uppl. 1946). G.A.J.
Individua’ltest’, psykol., se Intelligensmätning.
Individuatio’n, fil. Begreppet i. är spec.
förbundet med diskussionen om princip’ium
individuatio’-nis, principen för det enskildas uppkomst och
fortbestånd. Det har gjorts gällande, att det
enskilda blott är ett sken, betingat av vår
subjektiva uppfattning, så t.ex. i indisk
vedantaspeku-lation. I västerländsk filosofi ha t.ex. Parmenides
och Schopenhauer uttalat sig för en sådan åsikt.
Enl. Spinoza är det enskilda endast negationen
SU 14. — -J2I —
ii — Red. avsl. 16/n 49.
el. inskränkningen av den allomfattande
”substansen”. Nominalismens anhängare förklara, att det
allmänna som sådant är overkligt och varje
verkligt föremål individuellt. — Under skolastiken var
diskussionen om individualitetsprincipen särsk.
betydelsefull, då frågan om människans individuella
odödlighet var intimt förknippad därmed. Man
utgick från de aristoteliska begreppen form och
materia och menade sig finna den sökta
principen ant. i materien el. i formen el. i ett
samspel av båda. •— I modern filosofi betraktas ett
individuellt föremål i allm. som en relativt
avgränsad enhet, som kan följas kontinuerligt i tid
och rum. H.Rll.
Individuell’, utmärkande för en individ el. den
enskilde, egenartad, särpräglad, personlig.
Motsats: generell.
Individuell försäkring. Man skiljer mellan i.
och kollektiv försäkring*, resp, gruppförsäkring*.
Vid i., där individuellt urval kan vara för handen
och där omkostnaden pr försäkring är större, blir
premien högre än vid kollektiv försäkring.
Indivi’sus, -a, -um (till lat. in-, icke, och
di-vid’ere, dela), artnamn på växter med hela blad.
Indoaniliner, se Kinoniminfärgämnen.
Indoariska språk, benämning på de språk i
Indien, som äro av indoeuropeiskt ursprung.
I. inkommo med de ariska invandrarna i 2:a
årtusendet f.Kr. och talas nu av den
överväldigande delen av Indiens befolkning. — Litt.: J.
Bloch, ”L’indo-aryen du Véda aux temps
mödernes” (1934).
Indochine frangaise [ändåjinn’ frausä’z] (fra.),
se Franska Indokina.
Indoeuropéer, i engelskt och franskt språkbruk
ofta a r i e r, i tyskt och holländskt oftast i n d
o-germaner, användes i huvudsaki. två
betydelser: dels som sammanfattande namn på alla
folk, som tala el. talat indoeuropeiska språk*,
dels detsamma som ur-indoeuropéer, det
hypotetiska urfolk, som de historiskt kända i. anses
härstamma från. Studiet av forntidens i. visar,
att dessa icke från början bott i de trakter de i
historisk tid inneha. Inderna (indoarierna) ha
invandrat från n.v., det klassiska Greklands och
Italiens invånare från n., armenierna ha trol.
kommit till Armenien från Balkanhalvön över
Mindre Asien, kelterna ha dragit åt v., sedan de
först innehaft vidsträckta delar av mell. Europa.
Allt detta tyder på att i. före de stora
folkvandringarna i 2.-a årtusendet f.Kr. befunnit sig
inom ett område, som sträckte sig från
Tyskland till östturkestan. Om urhemmet närmare
kan bestämmas, beror på om man bör
förutsätta ett litet och ganska enhetligt ”urfolk” som
utgångspunkt för den stora expansionen el. om
begreppet i. i förhistorisk tid omfattat löst
sammanhängande grupper av nomadfolk inom det
nämnda området. Antagandet av ett enhetligt
och ursprungligt urfolk har lett till mycket
olika åsikter om urhemmets belägenhet; i sht
tyska forskare hålla bestämt på ett nordligt
urhem, omfattande ung. n. Tyskland, Danmark och
s. Sverige; andra placera det i s.ö. Europa, på
s. Rysslands stäpper, åt Ural till el. i
östturkestan. Men i. kunde också ha bildat en sekundär
enhet, uppkommen genom sammanslagning av
— 322 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
