Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Induktion - Induktionsaccelerator - Induktionsapparat, induktorium, gnistinduktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUKTIONSAPPARAT
räta vinklar med varandra, så anger långfingret
strömmens riktning, om pekfingret är riktat i
fältets riktning och tummen i rörelsens.
Tillämpas Biot-Savarts lag på en ledares
rörelse i ett magnetiskt fält, kan man lätt visa,
att den inducerade EMK E är proportionell
derivatan av den magnetiska fluxen <p med
avseende på tiden t: E =—k’ — (Faradays
dt
induktionslag). Proportionalitetsfaktorn kan
genom lämpligt val av enheter göras = i. Så
är t.ex. fallet, om de ingående storheterna
mätas i elektromagnetiska enheter. Mätes <p i
elektromagnetiskt mått (maxwell) men E i volt, blir
proportionalitetsfaktorn k = io~8. Lagen
beskriver kvantitativt alla i.-fenomen, ej blott de
hittills behandlade förhållandena, då en ledarekrets
befinner sig i rörelse i ett magnetfält el. en
magnet rör sig i förh. till ledaren, utan även
varje annat fall, då magnetfältet invid ledaren
förändras. Det senare kan ske genom variation
av strömstyrkan genom en annan ledarekrets.
Det i.-fenomen, som uppträder vid två
ledarekretsar, kallas ömsesidig i. Den genom
variation av strömstyrkan i i den ena kretsen
(primärkretsen) i den andra kretsen
(sekundärkretsen) inducerade EMK E är
pro-di di
portionell mot d.v.s. E = —Lv, • —-, där L10 är
dt ~ dt
en konstant, den ömsesidiga i n d u k t i o n
s-koefficienten, som beror av kretsarnas
gestalt och ömsesidiga läge, alltså av de rent
geometriska betingelserna, samt av
permeabilite-ten för det omgivande mediet. Förändras
strömstyrkan i i en ledarekrets, så verkar dess
föränderliga magnetfält inducerande på kretsen
själv. Den inducerande EMK E kan skrivas:
di
E — — L • —, där L är en för kretsen
karakte-dt
ristisk konstant,
självinduktionskoeffi-c i e n t e n, som beror av ledarens geometriska
gestaltning och av permeabiliteten för det
omgivande mediet. Är den inducerade EMK i
elektromagnetisk spänningsenhet, då
strömstyrkan varierar med i elektromagnetisk
strömstyr-keenhet pr sek, så är kretsens
självinduktions-koefficient = i elektromagnetisk enhet (i cm).
Den praktiska enheten för
självinduktionskoeffi-cient är i H. En ledare har denna
självinduk-tionskoefficient, om en variation av
strömstyrkan med i A pr sek ger en inducerad spänning
av i V. i H = io9 cm. Analoga förhållanden
gälla för den ömsesidiga i. Re.
3) Log., det förfaringssätt, varigenom man inom
vetenskaperna ur enskilda satser vinner mera
allmänna el. generella. Man utgår därvid från
iakttagelsen av en rad enstaka fall. Om t.ex.
individerna a, b, c, ... f, g, h av en viss grupp ha
egenskapen K, sluter man att också alla övriga
individer av denna grupp ha samma egenskap (i
n-duktionsslut el. summeringsslut).
Sådana induktivt vunna slutsatser äga aldrig
sträng logisk giltighet, endast en större el. mindre
sannolikhet, vilken i allm. får anses växa med
antalet iakttagna fall. Emellertid beror
visshets-graden därvid icke uteslutande och icke heller i
första hand på detta antal. Ifall ett visst
sakför
hållande näml, har kunnat uppfattas som betingelse
el. orsak för vissa andra, då kan t.o.m. ett enda
fall skänka samma visshet som tusen el. hundra
tusen. Likväl gör förekomsten av en enda
mot-instans hela induktionsbevisets giltighet om intet.
I. vilar därjämte alltid på den förutsättningen, att
under identiska omständigheter lika skall förhålla
sig lika, liksom att orsakslagen gäller allmänt. —
De genom i. vunna generella el. allmänna satserna,
resp, lagarna, prövas sedan vanl. därigenom, att
man ur dem medelst deduktion härleder nya
följdsatser, vilka så i sin ordning kunna befinnas
stämma el. icke stämma med erfarenheten. På
detta sätt samverka i. och deduktion merendels
inom forskningen; detta förfaringssätt anbefalldes
redan av Roger Bacon. — Som metod odlades i.
redan under antiken och bedrevs under säregen
form av Sokrates (s.k. sokratisk i.).
Aristote-les kände en i. på grundval av enkel uppräkning
av fall (inductio per enumeratwnem sim’plicem),
senare kritiserad av Francis Bacon i reglerna för de
3 ”tavlorna” {tab’ula presen’tiae, absen’tiae och
gra-d’uum): man borde sålunda ej blott teckna sig till
minnes de fall, då ett fenomen inträdde, utan även
de, då det, ehuru väntat, icke inträdde, liksom i
varje särskilt fall den gradstyrka, varmed det
presenterade sig. Stora förtjänster om de induktiva
forskningsmetodernas logik har J. St. Mill inlagt
och därvid särskilt 4 induktiva metoder:
överensstämmelsemetoden, differensmetoden, restmetoden
och de varandra beledsagande förändringarnas
metod. — Jfr Deduktion. — Litt.: W. Whewell,
”Phi-losophy of the inductive Sciences, founded upon
their history” (1840, omarb. uppl. 1847); K.
Gneis-se, ”Deduction und Induction” (1899); A.
Van-nérus, ”Logik och vetenskapslära” (1918); J.
Lachelier, ”Du fondement de 1’induction” (8 éd.
1924); E. Kaila, ”Den mänskliga kunskapen”
(1939). N.
Induktionsaccelerator, instrument för
accelere-ring av elektriskt laddade partiklar (elektroner,
joner), grundad på principen, att partiklarna i ett
magnetiskt fält påverkas av en accelererande
elektrisk fältstyrka i en riktning, vinkelrät mot
den magnetiska fältstyrkan, om den senare
undergår förändring. På denna princip äro betatronen*
och synkrotronen* grundade.
Induktionsapparat, induktorium,
gnist-i n d u k t o r, apparat, avsedd för framställning av
högspända induktionsströmmar. Fig. å sp. 335
visar konstruktionen. Kring en rak järnkärna,
sammansatt av isolerade järntrådar (för
undvikande av virvelströmmar), har man lindat en
primärledning, isolerad från järnkärnan,
bestående av relativt få varv (upp till 500) grov tråd,
som matas med avbruten likström
(primärspole n). Avbrotten ske automatiskt; vid mindre
i. genom en hammaravbrytare, vid större i. genom
en wehneltavbrytare el. en turbinavbrytare.
Parallellt med avbrottsstället har man kopplat en
kondensator. Därigenom minskas
gnistbild-ningen, och strömavbrottet blir mera
momentant. Kondensatorn har stor betydelse även
i andra avseenden, och dess kapacitet måste noga
avvägas, för att i. skall uppnå sin högsta
prestationsförmåga. Då en wehneltavbrytare
användes, blir kondensatorn överflödig. Sekundär-
— 333 —
— 334 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
