Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indrebö, Adolf - Indrebö, Gustav - Indre-et-Loire - Indreko, Richard - Indre Mission - Indri, Indris - Indrivning, Indrivningsavgift - In dubio - Inducera - Inducerad elektricitet - Inducerad reaktion - Induktans - Induktansspole - Induktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDREBÖ
Indrebö, Adolf, norsk kommunalman och
politiker (1884—1942), anställd i Oslo stads tjänst
1909, generaldir. för dess belysningsväsen 1930—
40, stadsfullmäktiges ordf, (socialdemokrat) 1929
—31, finansminister i Nygaardsvolds regering
1935—36.
Indrebö, Gustav Ludvig, norsk språkforskare
(1889—1942), prof, i norsk dialektologi i Bergen
1930, utvecklade stor produktivitet som textfilolog
(bl.a. ”Sverris saga”, 1920) och ortnamnsforskare
(bl.a. ”Norske innsjönamn”, 2 bd, 1924—1933), men
gjorde sig ännu mer känd som en stridbar och
ensidig förkämpe för landsmålet (”nynorsk”). I. var en
energisk motståndare till närmandet mellan
landsmål och riksmål, vilket bl.a. tog sig uttryck i den
senaste norska rättskrivningsstriden 1935—37. Bland
skrifter av språkpolitisk innebörd märkas
essä-saml. ”Nynorsk og bokmål” (1932) och inlägg i
namnbytesfrågor. . E.No.
Indre-et-Loire [ät)’dr-e-lQa’r], departement i mell.
Frankrike; 6,158 km2; 349,685 inv. (1946; 57 inv. pr
km2). Huvudstad är Tours. I. består av tre
naturliga delar: Loires fruktbara och välodlade
dalgång samt två c:a 100 m högre belägna slätter,
i s. Saint Maure och i n. Gåtine. över hälften av
arealen utgöres av åker; mest odlas vete, havre
och sockerbetor. Boskapsskötseln är obetydlig.
Viktig är vin- och framför allt fruktodlingen
(plommon, äpple, nötter). Industrien är föga
betydande. O.S.
In’dreko, R i c h a r d, estnisk arkeolog (f. 1900),
fil. dr 1941; sedan 1944 bosatt i Sverige. De
av I. 1933—37 ledda utgrävningarna vid
Lam-masmägi nära Kunda äro grundläggande för
kännedomen om de östbaltiska ländernas
meso-litiska kultur. En sammanfattande framställning
av Estlands mesoliticum ger det i Sverige utg.
arbetet ”Die mittlere Steinzeit in Estland” (i
”Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad:s
handl.”, 66, 1948). Bland I:s övriga arbeten
märkes ”Asva linnusasula” (i ”Muiste eesti linnused”,
utg. av H. Moora, 1939), som behandlar den tidiga
gorodistjekulturen i Estland. M.Pn.
Indre Mission [in’re misjo’n], se Danmark, sp.
1103.
Indri, Indris, se Halvapor.
Indrivning, Indrivningsavgift, se Uppbörd.
In dub’io (lat.), i tvivelsmål. — In dubio (el.
dub’iis) non est agen’dum, i tvivelaktiga fall bör
man ej handla.
Induce’ra (av lat. indu’cere, leda in), införa,
inleda; genom påverkan framkalla en effekt; det
vetenskapliga förfaringssättet att från iakttagelsen
av enskilda fall leda sig fram till allmänna lagar.
Jfr Induktion.
Inducerad elektricitet, se Induktion, sp. 332.
Inducerad reaktion, kem., se Acceptor.
Induktans’, se Elektriskt motstånd, sp. 404.
Induktansspole, elektrotekn., drosselspole,
se Drossel.
Induktio’n (lat. induc’tio, införande). 1) Bot.,
se Retningsfysiologi.
2) Fys. a) Magnetisk i. Inbringas en
kropp i ett magnetiskt fält, får kroppen i allm.
själv magnetiska egenskaper, den blir själv en
magnet. Den magnetiska fältstyrkan H i en
punkt i det inre av kroppen kan beräknas
genom vektoriell sammansättning av den fältstyrka,
som skulle förefinnas i punkten vid frånvaro av
kroppen, och fältstyrkan, som härrör från alla
i kroppen framkomna, inducerade
magnetism-mängder, varvid dock ej hänsyn tas till
kraftverkan från de småmagneter, som befinna sig i
punktens omedelbara närhet. Denna fältstyrka
är ofta ej tillgänglig för direkt mätning. Därför
har man infört en annan storhet, den
magnetiska i., B, och definierar denna som
resul-tanten till H och fältstyrkan, härrörande från
småmagneterna i punktens närhet. Tänker man
sig kring punkten lagd en spalt, som står
vin-kelrät mot magnetiseringsriktningen, d.v.s.
riktningen för elementarmagneternas förskjutning, så
kan spalten i magnetiskt hänseende betraktas
som ett magnetiskt dubbelskikt med
magnetism-mängden jämnt fördelad över spaltens sidor. Är
magnetiseringsintensiteten I, så är fältstyrkan
inuti dubbelskiktet, härrörande från
magnetism-mängderna på spaltsidorna, ^nl. Denna fältstyrka
och fältstyrkan H ha i allm. ej samma riktning.
Då så är fallet, är B = den algebraiska summan
av H och ^nl, d.v.s. B = H + qnl.
Magnetiseringsintensiteten I beror av fältstyrkan H. Man
brukar vanl. sätta I = x * H, där h benämnes den
magnetiska susceptibiliteten. Då är
således B = H (1 + 4^). Storheten 1 +
brukar betecknas med p, den magnetiska
per-m eabili t e t e n, och mellan B och H råder
således sambandet R = ^ • H. För de para- och
diamagnetiska ämnena (se Magnetism) äro n
och verkliga konstanter, karakteristiska för
ämnena i fråga. För de ferromagnetiska
kropparna bero h och p. av fältstyrkan och äro ej
ens entydiga funktioner av denna utan avhängiga
av det sätt, på vilket H förändras. Jfr Hysteresis.
b) Elektrostatisk i., äldre beteckning
för elektrisk influens (se Elektriskt fält).
c) Elektromagnetisk i. Om man
närmar en magnet till el. fjärmar den från en
ledarekrets el. om man rör en ledarekrets i ett
magnetfält, kan det i kretsen uppkomma en
elektromotorisk kraft. Fenomenet, som kallas
elektromagnetisk i., upptäcktes av
Fa-raday 1831. Är ledarekretsen sluten, ger den
elektromotoriska kraften upphov till en elektrisk
ström i denna. Den utbildade elektromotoriska
kraften (EMK) kallas inducerad sådan. Den
i slutna ledarekretsar uppkommande strömmen
kallas inducerad ström el. i n d u k t i o n
s-ström. För angivande av riktningen av den
inducerade EMK el. av strömmen finnas
minnesregler. Har man en sluten ledarekrets och
till denna närmar nordpolen av en magnet, så
uppkommer en ström i kretsen, som från
mag-neten sett synes kretsa motsols. Fjärmas åter
polen, uppkommer en ström i motsatt riktning
(Maxwells regel). För en sydpol äro
förhållandena motsatta. Enl. L e n z’ regel har
i.-strömmen en sådan riktning, att den
motverkar de förändringar, som framkalla den. H
ö-gerhandsregeln utsäger, att, om i höger
hand tummen, pekfingret och långfingret bilda
— 331 —
— 332 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
