Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Införsel - Införselavgift - Införselförbud - Införselmonopol - Ing. - Inga (kvinnonamn) - Inga (växter) - Ingarö - Ingatorp - -inge - Inge (mansnamn) - 1. Inge d. ä. (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGE
2) Nationalek., se Import, Handelsbalans och
Utrikeshandel.
Införselavgift på en vara är tekniskt sett dets.
som en tull*. Namnet i. brukar användas i fall,
där avkastningen ej skall ingå i statskassan utan
användas till prisreglering e.d. (jfr
Jordbruksreg-lering).
Införselförbud, se Importförbud.
Införselmonopol infördes redan under
merkan-tilismen som ett medel att reglera importen av
en vara. Då liberalismens genombrott medförde
övergång till fri handel, avskaffades i. helt utom
i fall, där staten i syfte att beskatta en vara
monopoliserat försäljningen av denna (jfr
Finansmonopol). Åtstramningen av handelspolitiken
under 1930-talet medförde, att i. ånyo infördes i en
rad länder. I Sverige skedde detta för vissa
livsmedels del (jfr Jordbruksreglering). Motiveringen
för att monopolisera importen av en vara i
statens el. ett av staten övervakat företags hand
kan ant. vara, att det genom stora inköp blir
möjligt att erhålla lägre pris el. att man vill
smidigt kunna reglera importens storlek och
sammansättning. C.Wr.
Ing., förk. för ingenjörtrupp; i förening med
kårnummer beteckning (Ing) på viss ingenjörkår,
se Arméns regementen och kårer.
Inga, kvinnonamn, se Inge.
Inga, släkte av fam. mimosaväxter med över 200
arter, träd el. buskar, i Amerikas tropiska och n.
subtropiska områden samt Västindien. Den
metallhårda, tunga veden av I. vera, kallad kokus- el.
kubagrenadillträ, användes som finare gagnträ.
Frukterna av många arter, ss. I. FeuilTei och I.
edu’lis, äro ätliga; barken av andra arter nyttjas
vid garvning och färgning.
Ingarö, socken i Värmdö skeppslag i Uppland,
Stockholms län, och församling i Gustavsbergs
och Ingarö pastorat i Värmdö kontrakt av
Stockholms stift, ö. om Saltsjöbaden; 74,38 km2, därav
72,71 land; 632 inv. (1949; 9 inv. pr km2).
Socknen omfattar Ingarölandet och s. delen av
Farsta-landet jämte mindre öar, ss. Lagnö och
Skäls-maraön. I. har skärgårdsnatur och är starkt
kuperat; i ö. intränger den smala Säbyviken. Åkern
utgör io°/o av landarealen, skogsmarken 43%
Egendomar: Beatelund*, Lemshaga, Askarvik,
Fågelvik, Björnö, Bergvik, Ängsvik och Säby.
Talrika sommarvillor. Järnåldersgravfält finnas
med högar och stensättningar samt vid Återvall
en vidsträckt, intressant stenåldersboplats från o.
2400—2200 f.Kr. (se ”Värmdö skeppslags
forn-minnesfören:s årsb.”, 1938). Kyrkan av trä är
från 1792; klockstapel. — ön utgjorde förr en
fjärding i Värmdö sn, och namnet skrevs 1527
inga fiærdinge på værendö, 1626 Ingan, först 1633
Ingaröö. Härledningen är oviss; formen på -ö
beror på omtydning (se Hj. Lindroth i
”Forn-vännen”, 1914, sid. 167). P.;Er.
Ingatorp, socken i S. Vedbo hd i Småland,
Jönköpings län, och församling i Ingatorps och Bellö
pastorat i Ydre och S. Vedbo kontrakt av
Linköpings stift, vid gränsen mot Östergötlands och
Kalmar län; 147,74 km2, därav 143,34 land; 2,346
inv. (1949). Största delen av I. är höglänta,
kuperade skogstrakter (i n.v. intill 316 m ö.h.),
genomflutna av Brusan (till Emån). Åkern utgör
10 °/o av landarealen, skogsmarken 75 %. Vid
Brusan och statsbanan Nässjö—Hultsfred ligga
stationssamhällena Bruzaholm*, Ingatorp (480
inv.) och Hjältevad (369 inv.) med
träindustri, varav de största företagen tillhöra
Hjältevads nya träförädlings-ab. och Hjältevads
in-dustri-ab. (aktiekapital 125,000, resp. 120,000 kr).
Egendomar: Prästgården, Rysseby och Nygård.
Inom I. ligger österåsens kronopark. Ett par
järnåldersgravfält finnas. Kyrkan från 1834
eldhärjades 1911 men har återställts. —
Namnet, som tidigare tillkom kyrkbyn, skrevs 1337
ingathorp. Det innehåller gen. av mansnamnet
Inge och fsv. thorp, torp, nybygge. P.;Er.
-inge (i nordiska ortnamn), växlande med -unge,
-unga, har i nysvenskan flerfaldigt ursprung.
Huvudgruppen utgöres enl. E. Hellquist av ortnamn,
som innehålla gen. plur. av
personbeteckningar på -ing (o.s.v.). Dessa utgå i sin tur
från personnamn, t.ex. Svärtinge (av äldre
Svärtinga) till ett Svärting, till ett personnamn
Svart, alltså eg.: avkomling av en Svart el. medl.
av hans familj; el. från ett geografiskt
grundord, t.ex. Uttringe (äldre -ung-), till ett Uttrung,
d.v.s. en som bor vid sjön Uttran; sålunda resp.
Svärtingarnas, Uttrungarnas (by o.s.v.; jfr
Hälsingborg). I vissa fall är avledningsändelsen nu
fördunklad, t.ex. i häradsnamnet Konga, eg.:
Korungarnas (härad). Från många håll har emellertid
gjorts gällande, att namnen i långt större
utsträckning böra förklaras ur appellativa grundord; särsk.
synes så ha varit fallet i Danmark och s. Sverige,
t.ex. Köpinge, el. till ett geografiskt grundord utan
personbeteckning som mellanled, varvid
grundbetydelsen kanske snarast är ”vid (på, i) ngt”, t.ex.
Risinge till ris, småskog. Ortnamnen ha icke sällan
etymologiska motsvarigheter i Tyskland och
England (t.ex. ty. Göttingen). De flesta härstamma
an-tagl. från äldre järnåldern och folkvandringstiden.
— Vissa s.k. oäkta inge-namn ha i äldre tid
innehållit helt andra senare led, tex. Harplinge (till sv.
ljung), Näsinge (till -vin, betesmark), Yttringe (till
äng). — Litt.: E. Hellquist, ”Om de svenska
ortnamnen på -inge-, -unge och -unga” (1904); J.
Palmér, ”Skånska ortnamn av typen Kävlinge och
Värpinge” (i ”Arkiv för nordisk filologi”, 1936);
G. Knudsen i ”Nordisk kultur”, 5 (1939); C. I.
Ståhle, ”Studier över de svenska ortnamnen på
-inge” (1946); I. Lundahl i ”Namn och bygd”, 1946,
sid. 51 ff. E.H.;L.
Inge, mansnamn, liksom kvinnonamnet Inga
kortform till namn på Inge-, t.ex. Ingemar,
Ingeborg.
Inge, furstar.
Sverige. 1) Inge d.ä., son till Stenkil, var
konung 1080, då påven Gregorius VII riktade ett
brev till honom. I ett annat påvebrev nämnes I.
västgötarnas (visigoternas) kung och säges vara
samregent med en viss ”A.”, sannolikt Håkan
Röde. Uppgiften att I. varit samregent med
brodern Halsten, synes ha föga fog för sig; dennes
regering inföll enl. den äldsta källan omedelbart
efter 1066, under det att I. ännu 1074 ej var känd
som svensk konung. Isländska och svenska
källor omtala, att I. på gr. av sin kristna iver för en
tid fördrevs från tronen, varvid hans svåger
Blot-sven blev konung. Hur härmed förhåller sig, är
SU 14.
13 — Red. avsl. 18/ii 49.
- 385 -
— 386 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
