Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Inge d. ä. (konung av Sverige) - 2. Inge d. y. (konung av Sverige) - 1. Inge Haraldsson, Krokrygg (kung av Norge) - 2. Inge (kung av Norge) - 3. Inge Bårdsson (kung av Norge) - Inge, Ralph - Ingeborg (kvinnonamn) - 1. Ingeborg (svensk furstinna) - 2. Ingeborg (svensk furstinna) - 3. Ingeborg (svensk furstinna) - 4. Ingeborg (svensk furstinna)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGE
ovisst. Sannolikt låg I. o. noo i strid med den
norske kungen Magnus Barfot; vid ett möte
mellan dem slöts fred, och Magnus äktade I:s dotter
Margareta Fredkulla, senare g.m. den danske
konungen Nils. Andra barn till I. voro sonen
Ragnvald och dottern Kristina, g.m. en polsk konung.
Senare svenska tronpretendenter, Magnus Nilsson
och Magnus Henriksson, samt konungarna av den
erikska ätten stödde sina anspråk på Sveriges
tron på härstamning från I:s barn. B.
2) Inge d.y., son till Halsten, blev sannolikt
konung efter brodern Filips död 1118 och var nog
ej -— som oftast uppgives — dennes samregent.
Enl. en svensk tradition från 1200-talet avdagatogs
I. med gift i Östergötland. Hans död måste ha
infallit senast o. 1130.
Norge. 1) Inge Haraldsson, kallad
Krokrygg (d. 1161), son till Harald Gille
och Ingrid, valdes 1136 till kung; hans rike
utgjordes av s.ö. Norge, Viken och landet kring
Oslofjorden, under det att hans bröder östen
och Sigurd erhöllo andra delar av landet.
Försök av Magnus den blinde att åter vinna makten
misslyckades, likaså föll ”kung” Sigurd Slembe
i striden mot stormännen, som stödde de
minderåriga bröderna. Sedan de vuxit upp, sökte
östen och Sigurd att störta I., men de
besegrades av bondeadeln, som I. stödde sig på. Hans
makt var ringa; mera betydde hövdingarna
Gregorius Dagsson* och Erling Skakke*. I. dukade
slutl. under i striden med sin brorson Håkon
Härdabred. B.
2) Inge (d. 1202), utgavs för att vara son
till Magnus Erlingsson, hyllades av Sverres
motståndare baglerna* som kung 1197, besegrades av
Sverre men omkom först efter dennes död.
3) Inge Bårdsson (d. 1217), son till
stormannen Bård Guthormsson, systerson till kung
Sverre, valdes 1204 av birkebeinarna* till kung,
ingick 1208 förlikning med baglernas kung Filip,
spelade en föga framträdande roll och gick i
ledband av halvbröderna, jarlarna Håkon Galen
och Skule Bårdsson.
Inge [io’], William R a 1 p h, engelsk teolog (f.
1860), prof, i Cambridge 1907, dean vid S:t
Pauls katedral i London 1911—34. I. har gjort
sig känd som nutidens måhända främste
representant för en syntes mellan platonism och
kristendom. Med ett starkt intellektualistiskt drag
förenar I. en hög uppskattning av den kristna
mystiken, som han skildrat i ”Christian
mysticism” (1899). Genom sina Gifford lectures* om
”The philosophy of
Plotinus” (2 bd, 1918)
har han gjort sig känd
som en grundlig
kännare av nyplatonismen.
Av hans uppbyggliga
skrifter, utmärkta för
tankens djup och en
förnäm stilkonst, ha
några utkommit på sv.
(t.ex. ”Speculum
ani-mae”, 1911; sv. övers.
1922). Hans
”Outspo-ken essays” (2 bd,
1919—22; urval i sv.
övers., ”Frispråkiga essayer”, 1923), i vilka
såväl politiska som kulturella spörsmål behandlas,
ha förskaffat honom anseende som en av
Englands främsta essäister i nutiden. Hans uddiga
bidrag till dagspressen ha livligt uppskattats
men i någon mån fört honom bort från den
teologiska gärningen. Genom sin fördomsfria
behandling av aktuella spörsmål och sin
teologiska liberalism har han kommit att framstå
som ledaren för den frisinnade riktningen inom
Englands kyrka. I. besökte Sverige 1922 och
höll då föreläsningar i Uppsala, Stockholm och
Göteborg. — Självbiogr. ”Vale” (1934; sv. övers.
”Mitt livs facit”, 1935). Y.B.
Ingeborg, kvinnonamn. Förra leden oviss,
senare leden besläktad med bärga.
Ingeborg, furstinnor.
Sverige. 1) Ingeborg, dotter till konung Erik
Knutsson, 1241 g.m. Birger Jarl, moder till
kungarna Valdemar Birgersson och Magnus Ladulås,
vilkas arvsanspråk grundades på kungl. härstamning
genom I.
2) Ingeborg (d. 1319), se nedan Danmark 4).
3) Ingeborg (1297—före 1357), dotter till den
norske konung Erik Magnusson (Prästhatare), 1312
g.m. hertig Valdemar, Magnus Ladulås’ yngste son.
Med honom hade hon en son, Erik, som synes ha
dött ung; hon spelade ej någon framträdande roll
och avled trol. på 1350-talet.
4) Ingeborg (1301—o. 1360), dotter och
arv-tagerska till den norske konung Håkon
Magnusson. Redan som
barn utsågs hon av
fadern till gemål åt
den svenske
hertig Erik
Magnusson, men bröllopet
ägde först efter
flera förvecklingar och
brytningar rum 1312.
I äktenskapet med
Erik hade I. en son,
Magnus, den
blivande svensk-norske
unionskonungen, och
dottern Eufemia,
sedan g.m. Albrekt d.ä.
av Mecklenburg.
Efter sin gemåls död
1318 kom I. som kungamoder och medl. av
sonens förmyndarstyrelse att ställas i händelsernas
centrum under 1320-talets förra del. Ledd av den
halländske riddaren Knut Porse, samlade hon omkr.
sig ett parti, som sökte frånrycka Danmark Skåne;
hennes och Porses planer stäcktes dock genom den
svenska förmyndarregeringens motstånd. Genom
en uppgörelse i Skara 1326 berövades I. allt
inflytande i Sverige. Hon ingick därpå 1327
äktenskap med Porse, som blivit hertig av s. Halland,
och hade med honom sönerna Håkon och Knut
(döda 1350). Efter Porses död 1330 synes I. ha
närmat sig Magnus Eriksson och spelade en
säkerligen ej obetydlig roll vid Skånes övergång till
svenskt välde 1332, varigenom hennes och
Porses gamla plan från 1321 förverkligades. Man
känner endast föga om hennes senare liv; hon
Hertiginnan Ingeborgs sigill.
— 387 —
— 388 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
