Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingenjör - Ingenjördepartement - Ingenjörinspektionen - Ingenjörkår - Ingenjörofficiersskolan - Ingenjörpark - Ingenjörsföreningen - Ingenjörskonst - Ingenjörsvetenskap, teknisk vetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGENJÖRDEPARTEMENT
niska utveckling, som ledde till och åtföljde den
”första industriella revolutionen” vid slutet av
1700-talet. I samband härmed kom man flerstädes
i världen till insikt om att den nya maskintekniken
fordrade tillgång ej blott på praktiskt utan även
på teoretiskt utbildade personer samt att univ.
ej voro helt lämpade att fylla detta behov. Den
första högre tekniska läroanstalten var École
po-lytechnique i Paris (1794), följd av liknande inst.
i Prag (1806), Wien (1815), Berlin (1820),
Karls-ruhe (1825), Stockholm (1846), Zürich (1855) o.s.v.
I regel ha dessa utbildningsanstalter utvecklats ur
”slöjdskolor” och liknande inrättningar för
väsentligen praktisk utbildning. — Något skydd för
i.-titeln existerar ej i Sverige. I Norge har (1949)
ett förslag att skydda i.-titeln avvisats;
civil-ingenjörstiteln är dock skyddad. Frågan är f.ö.
ingalunda lättlöst, särsk. med tanke på dem,
som redan under längre tid och med hänsyn
till arten av sitt arbete ha använt titeln i.
Huruvida personer, vilka genomgått t.ex. en
verkstads- el. yrkesskola, ev. i förening med tekniska
aftonkurser, korrespondenskurser e.d., men dock
utan egentlig i.-examen, skola tituleras i. el. ej,
torde i främsta rummet bero på den inriktning
deras praktiska verksamhet härefter erhåller. —
Ordet i. användes f.ö. i en mängd sms., som mera
anknyta till verksamhetens art än till utbildningen,
t.ex. verkstads- och offertingenjör; dessutom som
tjänstetitel, t.ex. byrå-, ban- och hamningenjör.
Rena utbildningstitlar äro civilingenjör*,
bergsingenjör*, diplomingenjör*, doktoringenjör (se
Teknologie doktor). — Jfr Tekniska läroanstalter.
Vid försvaret finnas i. inom samtliga tre
försvarsgrenar. Se Arméns ingenjörpersonal,
Flygingenjör och Mariningenjörkåren. A.Lg.
Ingenjördepartement, sjökrigsv., äldre benämning
på avd. inom örlogsvarv.
Ingenjörinspektionen, militär myndighet under
ingenjörinspektören, organiserad enl.
1936 års försvarsordning. Jämlikt 1942 års
försvarsbeslut omorganiserades I. till en
ingenjör-avd., ingående i Arméinspektionen. Denna avd.
ingår sedan 1948 i Arméstaben.
Ingenjörinspektören ansvarar närmast för ingenjörtruppernas
organisation, utrustning, personal och utbildning.
Ingenjörkår, militär officerskår med uppgift att
bidraga till utvecklingen av det militära
ingenjörväsendet, att såväl i fred som krig uppgöra
förslag till och verkställa utförandet av befästningar
samt för militära ändamål erforderliga väg- och
broarbeten, ävensom att i fält ingå som tekniska
rådgivare i högre kvarter och staber. Dessutom
tillkommer ofta uppförandet och underhållet av
militära byggnader samt att lämna befäl till de
trupper, ingenjörtrupper, som i fält ha att utföra
ovan nämnda tekniska arbeten. — Sverige erhöll
redan 1635 en fast organiserad i. (se
Fortifikationskåren). Frankrike hade redan tidigt
framstående militäringenjörer, som dock först 1699
fingo fast organisation. Österrike uppsatte i.
under 1640-talet, Danmark 1648, Preussen,
Sach-sen och Ryssland i början av 1700-talet. — I.
som benämning för truppförband, se
Ingenjörtrupper. A.W.G.
Ingenjörofficersskolan, se
Truppslagsofficers-skolor.
Ingenjörpark, krigsv., förråd av maskiner,
verktyg och materiel för befästnings-, bro-, väg- och
förstöringsarbeten.
Ingenjörsföreningen, en i Stockholm 1865 av
överstelöjtnant W. Leijonancker, major R.
Cron-stedt och prof. K. A. Ångström grundad teknisk
förening, vilken 1891 uppgick i Svenska
teknolog-föreningen. I. utgav med 6 nr pr år tidskr.
”Ingenjörsföreningens förhandlingar”. Föreningen
instiftade 1876 Polhemsmedaljen. — Jfr Svenska
teknologf öreningen.
Ingenjörskonst, se Ingenjörsvetenskap.
Ingenjörsvetenskap, teknisk vetenskap,
kollektivbegrepp för avancerad, teoretiskt betonad
teknologi. I:s syfte är att vidga den praktiska
och teoretiska bas, som utgör underlaget för all
modern industriverksamhet. — De olika
discipliner, på vilka i. kan uppdelas, sammanfalla i stort
sett med ämnesområdena för de större tekniska
högsk :s fackavd., d.v.s. byggnadsteknik
(inkl, husbyggnad, väg- och vattenbyggnad,
materialprovning), maskinteknik (inkl, ång-och
kylteknik, turbinteknik samt läran om
förbränningsmotorer), elektroteknik (inkl,
elektro-maskinlära, elektrisk anläggningsteknik,
teleteknik), skeppsbyggeri (inkl, flygteknik),
bergsvetenskap (inkl, bergskemi, metallurgi
och metallbearbetning) och kemi. Sistn. område,
som synes expandera i snabbare takt än någon
av de övriga, innefattar bl.a. synteskemi och
cellulosateknik. — Samtliga grupper stödja sig i
stigande utsträckning på grundvetenskaperna
matematik, teoretisk mekanik, fysik och kemi. — I
Sverige är ordet i. av täml. ungt datum; det
lanserades under 1 :a världskriget, väsentligen för att
hävda en plats åt den dittills undanskymda
forskning, som industrien hade att i stigande
utsträckning lita till för att säkerställa sin beredskap,
konkurrenskraft och sunda utveckling. Ordet i.
väckte dock på sina håll en viss opposition på
gr. av att det, i likhet med ”forskning”, ansågs
vara alltför anspråksfullt med hänsyn till de
många triviala uppgifter, som det sannolikt skulle
komma att hägna. Man ville m.a.o. skydda
begreppen vetenskap och forskning mot den
inflation, som numera i själva verket är en realitet.
En bättre täckning för det sålunda vidgade
be-greppsinnehållet skulle uppnås med ordet
ingenjörskonst, en uppfattning, som alltjämt
omfattas av bl.a. många omdömesgilla tekniker. —
I ursprunglig och reell mening har i. långt äldre
anor, än förut nämnda tidsangivelse vill låta
förmoda, då den kan spåras till och återföras på
”den första industriella revolutionen” i slutet av
1700-talet, varvid James Watt kan räknas som en
av pionjärerna. Den tekniska expansionen under
nämnda epok skapade efterfrågan ej endast på
”praktiskt” folk utan även på sådana personer,
som på matematikens, fysikens och kemiens
grundval samt med stöd av empiriska data kunde på
papper och ritbräde i någon mån förutberäkna
egenskaperna hos projekterade konstruktioner och
anläggningar. Det krävdes dock ytterligare ett
100-tal år, innan de tekniska vetenskaperna, och
med dem den industriella tekniken, nådde något
slags mogadsstadium; tekniken arbetade under
större delen av 1800-talet i huvudsak empiriskt.
— 395 —
— 396 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
