Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingeström, Bengt - Ingesunds folkhögskola - Ingevoner - Inghelbrecht, Émile Désiré - Ingholt, Harald - Ingjald Illråde - Ingjut - Inglefield Land - Inglesby (Kimberley), Mona - Inglinge hög - Ingman, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGESUNDS FOLKHÖGSKOLA
uppfinningar, bl.a. Platen-Munters’ kylapparat
(1923) och imoskruven (1931); han var även en av
initiativtagarna till ab. Vaporackumulator (1916).
Dessutom var I. 1918—27 dir. för Bultfabriks-ab.,
Hallstahammar, därefter till 1938 v. ordf, och 1939
—48 ordf, i dess styrelse. Han startade 1931 ab.
IMO-industri, var verkst. dir. 1931—43 och är
sedan 1931 styrelsens ordf. L blev medl. av
styrelsen för ab. Separator 1930 och var 1937—48
ordf. Han var även styrelseordf. bl.a. i ab.
Kan-thal 1931—48, i Eskilstuna fabriksbolag 1933—48
samt är ordf, i ab. Bröderne Ameln sedan 1906.
I. var även en av stiftarna av Svenska
ackumulator ab. Jungner 1910, därefter medl. av styrelsen
och dess ordf, sedan 1948. I. var fullmäktig i
Stockholms handelskammare 1926—42, dess v.
ordf. 1939—42, medl. av styrelsen för Tekniska
museet 1933, dess v. ordf. 1940—48, medl. av
Sveriges tekniskt-industriella skiljedomsinst. 1914—44,
dess v. ordf. 1937—44. — I. donerade 1948 till
Svenska teknologföreningen en fond, ”B. I:s
stipendiefond”, till stöd för studier rörande
ång-och pumpteknik samt hydraulik. A.Lg.
Ingesunds folkhögskola, vid Arvika, grundades
1905 i Säffle av Valdemar Dahlgren, flyttade 1909
till herrgården Agneteberg och 1926 till Ingesund.
Till 1909 benämndes läroanstalten Säffle
folk-högsk., för att till 1932, då det nuv. namnet
antogs, benämnas V. Värmlands folkhögsk. Inom
ramen för I. framväxte Folkliga musikskolan*,
vilken 1923 fick självständiga kurser, dock
parallella med I:s. Dahlgren fungerade till 1946 som
rektor för båda skolorna men kvarstår efter
sin pensionering som rektor för Folkliga
musikskolan, vilken numera fått egna lokaler. E.Bng.
Ingevoner [-å’-], se Ingveoner.
Inghelbrecht [äDgalbräkt’], Émile Désiré,
fransk tonsättare och dirigent (f. 1880), studerade
vid konservatoriet i Paris och mottog ett
påtagligt inflytande av
De-bussys impressionistiska konst. Som tolk
av Debussys verk
vann I. senare
betydande framgångar. Han
var före 2:a
världskriget chef för operan i
Alger, 1 :e
kapellmästare vid Opéra
comi-que (vars
konstnärlige chef han var 1925
—29) samt dirigent
vid den franska
radioorkestern. Först efter
en del svårigheter
lyc
kades han efter kriget återfå den sistn.
befattningen (1948). Från svensk synpunkt intressant
blev hans gästspel med Svenska baletten i Paris
och London, varvid bl.a. uppfördes hans eget
verk ”El Greco”, inspirerat av stämningar och
motiv ur denne berömde målares produktion. Bl.a.
kompositioner kunna nämnas ”Cantique des
créa-tures de S:t Franqois” för kör och orkester, sonat
för flöjt och harpa, orkester- och
kammarmusik, pianostycken, ss. ”Nursery” och ”Liten
rysk svit”. P.L.
Ingholt, Harald, dansk filolog och arkeolog
(f. 1896), cand. theol. 1922, dr phil. 1928 (”Studier
over palmyrensk Skulptur”). I. var fellow vid
amerikanska arkeologiska skolan i Jerusalem 1924
—25 och deltog härunder samt 1928 i utgrävningar
i Palmyra. Han var underinspektör vid Ny
Carls-berg Glyptotek 1925—30, lecturer vid amerikanska
univ. i Beirut och samtidigt ledare för
Carlsberg-fondens utgrävningar i Hama, Syrien, 1931-—38,
doc. i hebreiska vid Aarhus univ. 1939—41 och
anställdes vid Yale Univ. 1942. I. är utg. av den
arkeologiska tidskr. ”Berytus”. K.H.
Ingjald Illråde, konung av Ynglingaätten, lät
enl. Ynglingatal själv bränna sig inne på Räning.
Snorre omtalar, att han var son till Bröt-Anund,
g.m. götakungen Algautes dotter Gauthild, far till
Olof Trätälja och Åsa. Till sin fars gravöl inbjöd
I. sex svenska småkungar och avlade där det
löftet att öka sitt rikes omfång med det dubbla i
varje riktning. Han lät därefter om natten
inne-bränna de sex småkungarna, bl.a. sin svärfar, och
bemäktigade sig deras riken. Senare kämpade I.
olyckligt med Granmar av Södermanland, slöt fred
med honom men överföll och innebrände även
honom. I:s dotter Åsa förmäldes med kung
Gud-röd i Skåne; hon gick i sin faders fotspår,
anstiftade mord på sin svåger Halvdan och på sin
gemål; hon återvände därefter till I. Nu drog
Halvdans son Ivar Vidfamne till Sverige. I. kunde
ej försvara sig och lät på inrådan av sin dotter
Åsa innebränna sig med alla sina män. Det låter
sig ej bevisas, att I. är en historisk person;
Snorres skildring av honom torde vara ren dikt;
uppfattningen av I. som den svenska riksenhetens
grundläggare är icke vetenskapligt hållbar. B.
Ingjut, se Gjutning, sp. 738.
Inglefield Land [ij)’glfild länd’], högt, isfritt
område på Nordgrönland, längs sydsidan av
Kane-bassängen; flera eskimåboplatser, bl.a. Etah.
Inglesby [irj’glzbi] (eg. Kimberley), M
o-n a, engelsk dansös och koreograf (f. 1918), har
fått sin utbildning i bl.a. Ballet Rambert. 1940
grundade hon International Ballet. Hon har
dansat huvudrollerna i de flesta klassiska baletter
(”Coppelia”, ”Svansjön” m.fl.) och även gjort
sig känd som framstående koreograf med verk
som ”Endymion”, ”Everyman”, ”Masque of
Co-mus”, ”Amoras” och ”Planetomania”. — Litt.:
G. Handley-Taylor, ”M. L, ballerina and
cho-reographer” (1947). B.Hgn.
Inglinge hög, gravhög av betydande
dimensioner (diam. 36, höjd 6 m) vid Ingelstad, ö. Torsås
sn Småland. L, som torde härröra från
folkvand-ringstiden (ej undersökt), har tjänstgjort som
tingshög och plats för konungahyllningar. På dess
krön finnes ett säte, bestående av en rest sten
och ett vid dennas fot liggande ornerat stenklot.
Orneringen torde vara det förnämsta provet i
Sverige på senromersk ornamentik (lesbiskt
kyma-tion, ”löpande hund” m.m.). Kring högen
befinner sig ett gravfält med stensättningar och smärre
högar. Området äges av Svenska
fornminnesföreningen. — Litt.: S. Lindqvist i ”Rig”, 1925; E.
Floderus, ”1.” (1932). P.E.O.;E.W.
Ingman, Carl Johan, litteratör och politisk
äventyrare (1747—1813), studerade i Åbo och
Uppsala, kom till Stockholm, där han blev medl.
av Utile dulci, skrev vers och politiska broschyrer
— 403 —
— 404 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
