Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingram, Rex - Ingrediens - Ingrer - Ingres, Jean August Dominique - Ingress - Ingression - Ingrid (kvinnonamn) - Ingrid (helgon) - Ingrid (drottning av Danmark) - Ingrid (drottning av Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGREDIENS
J. A. D. Ingres:
Självporträtt, 1858. Louvren, Paris.
ländsk-amerikansk filmregissör och
-manuskriptförfattare (f. 1892), var urspr. bildhuggare men
övergick sedan till filmen. I. nådde världsrykte
1921 med krigsmelodramen ”De fyra ryttarna”,
en starkt antitysk film, som väckte uppseende
för sin realism. I:s specialområde har annars
varit filmer med exotiska motiv. Bland hans
övriga filmer märkas ”Två människor”, ”Fången
på Zenda” och ”Scaramouche”. Sina fyra sista
filmer, ”Mare nostrum”, ”Under afrikansk
himmel”, ”Häxmästaren” och ”De tre lidelserna”,
regisserade I. i Frankrike. I. var sedan under
några år medproducent i Metro-Goldwyn-Mayer.
— G.m. filmskådespelerskan Alice Terry. B.Hgn.
Ingrediens’ (av lat. in’gredi, ingå), beståndsdel.
Ingrer, se Ingriska.
Ingres [äTgr], Jean Auguste D o m i n
i-q u e, fransk målare (1780—1867), var elev av
David, vistades i Rom 1806—20, i Florens 1820—24,
i Paris 1824—34 och
var åter i Rom 1834
—41. De sista åren
levde han i Paris. I.
fortsätter den
klassiska linjen i fransk
konst, oberörd av det
romantiska
genombrottet. Liksom David
lägger han den största
vikt vid precision i
teckningen och
flytande rytm i linjerna. På
gr. av sin egen mera
realistiska läggning
levandegör han
emellertid den torra
akademiska stilen genom
ett kärleksfullt
natur
studium. Även färgen spelade för honom en
betydligt större roll än för föregångarna, ehuru hans
kolorit i jämförelse med de samtida romantikernas
verkar sval. Som porträttör är I. en av de
kunnigaste och mest sobra franska konstnärerna, och i
sht hans tecknade porträtt, ytterst omsorgsfullt
utförda med tunna, känsliga linjer, äro ofta
utomordentligt karakteriserande. Sina ämnen
hämtade I. ur antik och fransk historia. Han kändes
och uppskattades länge endast av ett ringa fåtal,
tills han plötsligen på sin ålders dagar slog
igenom som den samlande gestalten i franskt
konstliv, den som i sig förenade akademisk tradition
och frisk, direkt efter naturen studerad realism.
I:s betydelse för sina många elever kan knappast
överskattas. Han förebådade i enstaka verk
mycket av det, som dessa längre fram skulle skapa
som uttryck för en ny tids idéer och konstideal.
Huvudarbeten: Två porträtt av Mme och Mlle
Rivière (1805, Louvre), ”Badande kvinna”
(”Gran-de baigneuse”, 1808, Louvre), ”Oidipus och sfinxen”
(1808, Louvre), ”Vilande odalisk” (1813, Louvre),
”Roger befriar Angelica” (1819, Louvre),
”Kardinalförsamling i Sixtinska kapellet” (flera repliker
o. 1814), ”Ludvig XIILs ed” (1824, katedralen i
Montauban), porträtt av Berlin d.ä. (1832, Louvre),
”Den helige Symphorian” (1834), ”Odalisk med
slavinna” (1839), ”Stratonice” (1840, museet i
Chantilly), porträtt av Mme d‘Haussonville (1845,
Chäteau Coppet), ”Källan” (1856, Louvre),
självporträtt (1858, Uffizierna), ”Turkiskt bad” (1859,
Louvre), ”Jesus bland de skriftlärde” (1862,
Ingres-museet i Montauban). I. är representerad i
Nationalmuseum, Stockholm, med en skiss samt på
Ordrupgaard i Danmark. —- Litt.: Monogr. av H.
de Laborde (1870), H. Lapauze (1911), L.
Fröhlich-Bum (1924). G.S.
Ingress’ (jfr Ingrediens; eg. ingång), inledning
av en bok o.d.
Ingressio’n (lat. ingress’io, inträde), geol.,
benämning för en invasion av världshavet i ett
epi-kontinentalt el. geosynklinalt bäcken, varvid i
sedimentföljden ofta en övergång från
kontinentala och limniska till marina sediment kan följas.
Termen i. innebär sålunda en inskränkning av
det vidare begreppet transgression, vilket
omfattar havets allmänna framträngande över
landmassor i samband med en positiv förskjutning
av strandlinjen. Genom i. bildade havsbäcken
benämnas stundom ingressionshav. E.Nn.
Ingrid, kvinnonamn, fsv. Ing(e)ridh. Förra leden
är oviss, senare leden är eg. frid, vacker.
Ingrid, helgon (d. o. 1282), tillhörde en
östgötsk stormannasläkt, Elovssönerna, med
framträdande religiösa intressen och kom vid Petrus de
Dacias vistelse i Skänninge 1271 i beröring med
denne. Trol. på hans initiativ beslöto I. och
hennes bröder att inrätta ett nunnekloster av
domini-kanorden i Skänninge, till vilket de skänkte gods.
Klostret synes ha kommit till stånd 1281 el. 1282;
I. har antagl. vid denna tid el. ej långt efter
avlidit. På konsiliet i Konstanz 1414 anhöll man från
svenskt håll förgäves om hennes kanonisation, men
1499 utverkades Alexander VI:s tillstånd till
hennes skrinläggning, vilken dock ägde rum först 1507.
— Litt.: A. Schück, ”Ur Skänninge
medeltidshäv-der” (i ”Skänninge stads historia”, 1929); ”Sv.
kyrkans historia”, utg. av Hj. Holmquist och H.
Pleijel, 2 (1941). H.Bg.
Ingrid, furstinnor.
Sverige, se nedan Danmark och Norge.
Danmark. Ingrid
Victoria Sofia Louise
Margareta, drottning
(f. 28/s 1910), dotter
till kronprins Gustav
Adolf av Sverige och
hans första gemål,
Margareta av England,
24/ä 1935 g.m.
kronprins Fredrik av
Danmark, sedan 1947
konung Fredrik IX. I
äktenskapet ha fötts
tre döttrar, Margrethe
1940, Benedikte 1944
och Anne-Marie 1946.
Norge. Ingrid, drottning, dotter till Ragnvald
Ingesson, sondotter till Sveriges kung Inge d.ä.,
förmäldes med den danske prinsen Henrik
Ska-delår (d. 1134) och fick med honom sönerna Buris
och Magnus Henriksson, den förre bekant som
upprorsmakare mot Valdemar I av Danmark, den
senare som svensk konung el. tronpretendent. En
3:e son till dem skall ha varit svensk jarl. Efter
Henriks död blev I. g.m. norske kungen Harald
— 407 —
— 408 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
