Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Insekter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INSEKTER
Fig. 4. Olika bentyper.
A. Springben av sandjägare. B. Hoppben av syrsa.
C. Rovben av bönsyrsa. D. Gripfot av skinnbagge. E.
Grävfot av mullvadssyrsa.
c höft, f lär, t lårring, tb skenben, ts fot.
vandling (se de olika insektsordn.). —
Mellan-kroppen är sammansatt av 3 segment:
protho’-rax, mesotho’rax och metatho’rax. Vart av dessa bär
på buksidan ett par ben, meso- och metathorax
därjämte dorsalt oftast ett par vingar. På vart
segment kan urskiljas en ryggplåt (tergit), en bukplåt
(sternit) och en sidoplåt (pleurit) på var sida.
Mellan den sistn. och sterniten befinner sig ledgropen
för benen och mellan densamma och tergiten
ledgropen för vingarna. De enskilda
segmentens form och storlek äro underkastade
betydliga växlingar, närmast beroende av benens och
framför allt vingarnas olika utbildning. — Benen
bestå av följ, rörliga leder: höften (coxa), lårringen
(trochan’ter), låret (fem’ur), skenbenet (ti’bia), som
vid spetsen på insidan bär 1 el. 2 par sporrar,
samt foten (tarsus) med oftast 5 ledstycken, av
vilka det sista el. kloleden vanl. bär 1 par klor
och en mellan dem belägen klodyna (onych^um),
som har betydelse som häftorgan. Benen kunna
vara utbildade som gräv-, sim-, hoppben o.s.v.
(fig. 4). I. i fullbordat stadium äro typiskt
försedda med ett par främre vingar på mesothorax
och ett par bakre på metathorax. Endast de lågt
stående Apterygo’ta ävensom löss, pälsätare och
loppor sakna vingar. Hos tvåvingarna är det
bakre paret förkrympt och ombildat till de s.k.
svängkolvarna
(halte-rer), som bära viktiga
sinnesorgan. V i n
g-e n kan kännetecknas
som en tunn men
stark membran, som
stödes av hårdare
ribbor (fig. 5). Dessa
innehålla ett hålrum,
som är i förbindelse
med kroppshålan,
varigenom blod kan
cirkulera i vingen; även
nerver och trakéer
förlöpa i dem. Hos
primitiva insekter
fästa vingmusklerna
direkt vid vingbasen,
hos högre äro ving-
Fig. 5. Vingarnas ribbnät
hos florslända (överst) och
honungsbi.
musklerna indirekta. De höjande musklerna
fästa hos dem på ryggplåten och pressa vid
kon-traktion denna nedåt, varigenom vingen höjes
(fig. 6). Sänkningen av vingen åstadkommes av
längsgående muskler, vilkas sammandragning
medför ryggplåtens återgång i det förra läget.
Vingslagens frekvens är högst varierande, hos
husflugan o. 330 pr sek., hos en trollslända blott
28. Flyghastigheten är också oerhört varierande,
ligustersvärmaren uppges t.ex. uppnå en
flyghastighet på 15 m/sek. Genom vingrörelserna
uppstår över och framför insektkroppen ett
undertryck, bakom den ett övertryck. Det förra
lyfter den, det senare skjuter den framåt.
Insekten så att säga lyftes och hänger i luften på
grund av lufttrycksminskningen ovan den, medan
framåtrörelsen är sekundär i motsats till
förhållandet hos fåglarna. — Bakkroppen
(ab-domen) visar en enklare och mera primitiv
segmentering än de båda övriga kroppsregionerna.
Utmärkande för densamma är i sht, att segmenten
ha starkt utbildade, tunna
intersegmentalmembra-ner, vilket gör, att bakkroppen kan ändra volym,
alltefter förhållandena vidgas el. minskas, vilket
Fig. 6. Schematiskt tvärsnitt av mellankroppssegment,
visande de indirekta vingmusklernas fäste och
funktion. — A. Genom längsmusklernas (Im)
sammandragning höjes ryggplåten (r), varvid vingen (u) sänkes.
B. Genom sammandragning av rygg-bukmusklerna
(rm) sänkes ryggplåten, vilket pressar vingen uppåt.
är av betydelse för såväl respirationen som för
tarmens och könskörtlarnas funktion. I
bakkroppen ingå urspr. 11 segment, av vilka dock hos
högre stående grupper i allm. endast 9—10 och
hos somliga, t.ex. guldsteklar, icke flera än 3—4
segment äro synliga utvändigt. —
Funktionsdugliga extremiteter på bakkroppen saknas alltid
hos fullbildade i. De sista segmenten bära dock
ofta bihang av mycket växlande form, vilka äro
att uppfatta som omdanade extremiteter, ss.
ägg-läggaren hos rätvingar, halvvingar och steklar.
I:s tarmkanal (fig. 7) utgöres av 3
huvuddelar: framtarmen, mellantarmen och baktarmen;
den företer en mycket olika utbildning, betingad
av i:s olika levnadssätt. På framtarmen kan i
allm. urskiljas: munhåla, i vilken ett el. flera par
spottkörtlar mynna, svalg, matstrupe, kräva och
förmage (proventrikel). Mellantarmen är den
egentliga digererande och absorberande delen och hos
många i. även den längsta. Baktarmen utgöres av
en längre och smalare tunntarm och en tjockare
ändtarm. Analöppningen är belägen terminalt på
sista segmentet. I främsta delen av tunntarmen
mynna i:s exkretionsorgan, de malpighiska kärlen,
4—6 el. talrika, fina, ogrenade rör. — N e r v s y-
— 463 —
— 464 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
