Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Internationella fredsbyrån - Internationella frekvensregistreringskommissionen (IFRB) - Internationella förbundet för fred och frihet - Internationella förbundet för inre mission och diakoni - Internationella förbundet till protestantismens väl och värn (Protestantiska världsförbundet) - Internationella fördrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTERNATIONELLA FREKVENSREGISTRERINGSKOMMISSIONEN
manent kommitté av 3 personer till ett
verkställande utskott. Enl. nu gällande organisationsplan
är I:s beslutande organ en generalförsamling, som
skall sammanträda varje år. I. ledes av ett råd
på högst 60 medl., vari varje ansluten stat får
ha upp till 5 medl. Rådet sammanträder 2 ggr
årl. Verkställande organ är Permanenta
kommittén, som består av generalsekr. jämte 3
schweiziska led. av rådet. Efter hand erhöll I.
statsunderstöd från skilda håll. Under tiden 1901—33
var ett sådant anslag upptaget på den svenska
statsbudgeten. De närmast följ, åren utgick det
från det s.k. fredsanslaget men bortföll helt efter
krigsutbrottet 1939. 1910 erhöll I. Nobels
fredspris som en grundfond för sin verksamhet. Denna
var först förlagd till Bern men är sedan 1924
förlagd till Genève. Före 2:a världskriget voro
freds-organisationer i ett 50-tal länder anslutna till I.,
bland dem från Sverige Svenska freds- och
skiljedomsföreningen och Nordiska fredsförbundet. —
Under det första kvartsseklet utgav I. en periodisk
publikation över sin verksamhet, ”Correspondance
bimensuelle”. H.Ci.
Internationella
frekvensregistreringskommissio-nen (eng. International Frequency Registration
Board, förk. IFRB), ett av Internationella
fjärrförbindelseunionens permanenta organ, vars
uppgift är att kontrollera, att radiostationerna
bibehålla sina anvisade frekvenser, att pröva och
registrera alla inkommande anmälningar från
förvaltningarna betr, tilldelning av frekvenser åt
nya stationer el. ändring av tidigare tilldelningar,
att avregistrera frekvenser, som icke längre
nyttjas, att tillhandagå förvaltningarna med råd vid
val av frekvenser samt att studera de
möjligheter, som kunna finnas att genom ytterligare
rationalisering av våglängdernas användning
bereda plats åt nya stationer. Kommissionen består
av 11 våglängdsexperter från olika delar av
världen, vilka tillsättas för en tid av 5 år åt gången.
Led. få icke fungera som företrädare för sina
egna länders intressen utan som hela
fjärrförbindelseunionens förtroendemän. G.Sm.
Internationella förbundet för fred och frihet
(fra. Ligue Internationale de la paix et de la liberté),
som var den första internationella
fredsorgani-sationen, bildades i Paris hösten 1867 av Camille
Lemonnier, Victor Hugo, Garibaldi, Stuart Mill
m.fl. Den har sedermera blivit en rent fransk
förening, ehuru med bevarande av en del
”internationella medl.”.
Internationella förbundet för inre mission och
diakoni, se Diakoni, sp. 327.
Internationella förbundet till protestantismens
väl och värn (Protestantiska
världsförbundet) bildades 1923 i Berlin av
ombud från bl.a. Sverige, Tyskland och Holland.
Förbundet vill försvara arvet från reformationen
såväl mot den katolska propagandan (bl.a.
genom ekonomisk hjälp åt betryckta evangeliska
kyrkor) som mot den kristendomsfientliga
agitationen. Dess organ var ”Protestantische
Rundschau” (1924—44). 1934 omfattade I. 61 kyrkor
och föreningar i 26 olika länder. Genom 2:a
världskriget splittrades L, och samarbetet mellan
de olika landsgrupperna försvårades. Sedan 1944
har verksamheten till synes helt legat nere, även
om icke minst från holländsk sida försök gjorts
att återuppliva densamma. — I Sverige
representerades förbundet genom det 1923 av
Allmänna svenska prästföreningen tillsatta
Evangeliska utskottet. — Jfr Evangelischer
Bund. —• Litt.: L. Wollmer i ”Svenska kyrkans
årsb.”, 24, 27 (1944, resp. 1947). [A.Mn]K.Gw.
Internationella fördrag, överenskommelser
mellan stater, i regel avseende folkrättsförhållanden.
I. framträda i motsats till den ensidiga
rättshandlingen el. viljeförklaringen, t.ex.
notifikatio-nen, som är ett meddelande om ett visst
förhållande, el. protesten, som är ett medel att
förhindra inträdet av en viss rättsverkan.
Liksom inom den interna rätten vid en
överenskommelse mellan enskilda parter är det centrala i
ett i., att parterna önska förplikta sig och att
denna samstämmighet dem emellan otvetydigt
kan fastslås. De regler, som i allm. gälla för
enskilda kontrahenter, kunna därför i stor
utsträckning vinna tillämpning även på i. Dessa
ha många olika, ofta mer el. mindre tillfälligt
anbragta benämningar: traktat
(Versailles-traktaten 1919), konvention
(Haag-konven-tionerna 1899 och 1907, Stockholmskonventionen
1948 till civilbefolkningens skydd i krig), d
e-k 1 a r a t i o n (Parisdeklarationen 1856), pakt
(Briand-Kellogg-pakten 1928), protokoll
(Ge-nèveprotokollet 1925), akt (generalakten 1928)
o.s.v. Som gemensam beteckning för alla slag
av i. brukar ofta användas termen traktat
(fra. traité, eng. treaty). Namnet har dock
ingenting att betyda för i:s rättsliga innebörd. I.
kallas bilaterala, om de ingåtts mellan två
stater, multilaterala el. kollektiva, om
parterna varit flera. Särsk. de sistn. utgöra en
viktig källa för folkrätten. L, som endast gäller
mellan de kontraherande makterna, kallas s 1
u-tet; är det avsett att biträdas även av andra än
de ursprungliga undertecknarna, de s.k.
signa-tärmakterna, benämnes det öppet.
Någon särskild form kräver folkrätten som
regel icke för i. Den erkänner giltigheten av
såväl skriftliga som muntliga utfästelser och
godtar både uttryckliga och ev. också
underförstådda men genom aktivt el. passivt uppträdande
konkludenta viljeförklaringar. Den sedvanliga
formen för ett i. är, att det börjar med en
inledning (préambule), angivande namnen på de
”höga fördragsslutande parterna” och deras
be-fullmäktigade ombud samt i regel traktatens
föremål och syfte. Därefter följer själva
innehållet, oftast indelat i artiklar. Avslutningen
brukar innehålla bestämmelser om ikraftträdande
och varaktighet, ev. förbehåll o.d. I. avslutas i
princip mellan vederbörande makters
statsöverhuvuden men komma i regel till stånd genom
underhandlingar mellan därtill befullmäktigade
ombud. Allteftersom enighet därunder nås om
en artikel, ”paraferas” denna, vilket betyder, att
ombuden teckna sina initialer på det godkända
utkastet och därigenom preliminärt godtaga
detta. Vid kollektivtraktater brukar endast ett
ori-ginalex. utfärdas. Detta ex., som sedan gammalt
plägat vara avfattat på franska, under de senare
årtiondena ofta även på engelska, förvaras hos
den stat, där underhandlingarna ägt rum.
— 559 —
— 560 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
