Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Internationella fördrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTERNATIONELLA FÖRDRAG
Nästa led i i:s tillkomst är
ratifikationen, d.v.s. statsöverhuvudets skriftliga
godkännande. En sådan är dock icke ovillkorligen
nödvändig. Vid vissa överenskommelser av mindre
vikt anses den överflödig, och i andra fall kan
det uttryckligen ha bestämts, att ratifikation ej
skall äga rum. Ratifikationen sker genom att
traktaten underskrives av statsöverhuvudet med
kontrasignation av utrikesministern. I många
staters författningar finnas bestämmelser om att
ingåendet av traktater i viss utsträckning
kräver medverkan av folkrepresentationen el.
godkännande genom folkomröstning. För Sveriges
del gäller sedan 1921 en uttrycklig föreskrift i
RF § 12, att överenskommelse med främmande
makt skall, för så vitt den gäller fråga, som
kan sägas ligga under riksdagens domvärjo el.
som, utan att göra detta, likväl är av större vikt,
framläggas för riksdagen till godkännande, och
skall, heter det vidare, ”i överenskommelsen
intagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres
beroende av riksdagens bifall”. Någon
folkrättslig betydelse torde dessa o.a. liknande
konstitutionella bestämmelser eg. icke ha. Att, som
tidigare skett, anse dem bindande för vederbörande
stats medkontrahent vore både orimligt och
opraktiskt. Den konstitutionella
kompetensfrågan är helt utan folkrättslig betydelse. Regelns
behöriga iakttagande bör vara en intern sak
mellan folkrepresentationen och regeringen. En stat
är icke förpliktad att ratificera ett avtal, som dess
ombud träffat. Vägrad ratifikation kan icke
anses som en ovänlig handling, eftersom syftet
med ratifikationen just är att ge tillfälle till
ytterligare övervägande.
Det sista ledet i i:s tillkomst är, att
ratifika-tionsdokumenten utväxlas el. deponeras i
utrikesdepartementet i den stat, där avtalet tillkommit,
varefter ett protokoll uppsättes över vad som
förevarit. Med ratifikationsväxlingen el.
ratifika-tionsdepositionen anses traktaten vara för de
avtalsslutande makterna bindande. Först
därigenom är det otvetydigt konstaterat, att
statsöver-huvudena tagit definitiv och överensstämmande
ståndpunkt till det av ombuden slutna avtalet.
Något offentliggörande av i. är icke erforderligt.
Visserligen innehöll Nat. förb:s akt, och
sedermera har även stadgan för FN fått en
bestämmelse, att varje av någon medl. ingånget i. skall
så snart som möjligt registreras hos sekretariatet
och av detta offentliggöras. Enl. det förra
stadgandet skulle intet i. vara bindande, förrän det
registrerats. Detta kunde givetvis icke hindra
avtalsslutande makter att överenskomma, att ett
ingånget fördrag skulle vara bindande utan
registrering. Under sådana förhållanden har också
FN-stadgan begränsat sig till att låta en
uraktlåten registrerings rättsverkan bestå däri, att
fördraget icke må åberopas inför något av FN:s
organ, däri inbegripet Internationella domstolen.
I princip gäller ett i. endast de
fördragsslu-tande staterna. Det skapar i allm. rättigheter
och skyldigheter endast för dem, däremot icke
direkt för deras medborgare el. för andra stater.
Detta gäller obetingat betungande bestämmelser.
Understundom kan dock en tredje stat göra en
rätt gällande enl. en traktat, som den icke själv
anslutit sig till. Så t.ex. enl. den i
handelstrak-tater ofta förekommande ”mest gynnad
nations”-klausulen, vilken innebär, att en stat, som
tillförsäkrats behandling som mest gynnad nation,
automatiskt kommer i åtnjutande av förmån, som
medgivits annan stat, t.ex. betr, tullar el. andra
skatter och avgifter. Dyl. klausul ges emellertid
numera ofta en viss begränsning. Sålunda
plägar stadgas, att förmåner, som ett nordiskt land
beviljar ett annat, icke få i följd av nämnda
klausul åberopas av icke-nordisk stat (den s.k.
nordiska förbehållsklausulen). — Tvister om
tolkningen och tillämpningen av i. lämpa sig väl
för skiljedom, och i många traktater finnas
också särskilda skiljedomsklausuler för
tolkningsfrågor.
Ett i. kan upphöra att gälla av olika skäl. Det
kan ske till följd av dess eget innehåll, t.ex.
traktatens uppfyllelse, inträffandet av stipulerad
sluttermin el. andra upphävande villkor,
uppsä-gelse av traktaten, förutsatt att denna innehåller
bestämmelse därom; eljest förutsättes principiellt
ouppsägbarhet. Vidare kan genom de
fördrags-slutande parternas samstämmiga viljeförklaring
ett bestående avtal upphöra. Om de vid ett i:s
tillkomst rådande förhållandena efter hand ändra
sig, kan läget bli sådant, att traktaten ej längre
anses tillämplig och därför upphör att gälla.
Detta är den s.k. rebus sic stantibus-klausulen.
Det är emellertid tydligt, att denna icke kan
åberopas vid vilken obetydlig förändring som
helst. Ett konsekvent genomförande av principen
skulle kunna tillintetgöra rättssäkerheten i det
mellanfolkliga samlivet. Klausulen kan tillämpas
endast under vissa förutsättningar. Det skall
sålunda vara fråga om förhållanden, som vid
fördragets ingående voro av den betydelse, att
traktaten utan dem ej skulle ha kommit till
stånd. Uppenbart är, att, om i följd av ändrade
omständigheter en stats existens el. livsintressen
hotas av ett ingånget i. el. dettas verkställighet
eljest blivit omöjliggjord, förutsättningarna måste
anses så ändrade, att klausulen blir tillämplig.
Särsk. har denna åberopats i fråga om i., som
en stat tvingats underteckna i ett givet politiskt
läge men vill bli fri från, om och när detta i
väsentliga stycken ändrats. Klausulen har ofta
åberopats i staternas praxis, men det föreligger
intet ex. på att dess berättigande i ett konkret
fall blivit erkänt av allmänna opinionen el. av
något slags domstol. Omvänt finns det flera
fall, där klausulens användning uttryckligen
stämplats som fördragsbrott. Så t.ex. då Nat.
förb:s råd fördömde Tysklands ensidiga
åsidosättande 1935 och 1936 av Versaillestraktatens
bestämmelser om nedrustning och om
Rhenlan-dets demilitarisering. Härvid har emellertid ett
betydelsefullt problem förbisetts, näml, det i
och för sig icke oberättigade kravet på revision
av betungande förpliktelser och av den
bestående maktfördelningen i övrigt. Att detta var ett
spörsmål, som man ej kan komma förbi, hade
f.ö. erkänts i Nat. förb:s akt, art. 19, som gav
ett principiellt förord för en tid efter annan
företagen revision av sådana bestående
mellanfolkliga förhållanden, som kommit att te sig
otillämpliga el. som en ev. fara för freden. —
— 561 —
— 562 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
