Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Internationell finanskontroll - Internationell handel - Internationell kreditgivning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTERNATIONELL HANDEL
i :a världskriget genomfördes i flera av de
besegrade länderna internationella kontrollåtgärder,
dels för att säkra skadestånden enl.
fredsfördragen, dels för att skapa garantier för lån, som
upptagits för finansiell rekonstruktion inför
hotande statsbankrutt. Genom Versaillesfreden
organiserades sålunda i samtliga centralmakter
”reparationskommissioner”, som övervakade
ska-deståndsbetalningarna. I Tyskland genomfördes
genom Dawesplanen 1924 en vittgående
internationell kontroll, som dock inskränkts efter
Young-planens antagande. Efter 2:a världskriget har
Sovjetunionen tillsatt kommissioner i Finland,
Rumänien och Ungern med uppgift att kontrollera
skadeståndsbetalningarna. över Tyskland utöva
ockupationsmakterna en ingående i. [N.GtlC.Wr.
Internationell handel, se Utrikeshandel.
Internationell kreditgivning. Man kan skilja
mellan enskild och offentlig kreditgivning
länderna emellan. Enskild kreditgivning
kan automatiskt följa av ett exportöverskott, som
medför, att exportlandets banker hålla
tillgodohavanden i importlandets. För att erhålla bättre
förräntning kunna dessa utbytas mot obligationer.
Kredit kan också erhållas genom att ett land
direkt emitterar obligationer i ett annat. Vidare
kan kreditgivning förekomma direkt mellan
företag i två länder, utan att bankerna anlitas som
förmedlare. Särsk. ligger detta nära till hands,
när det rör sig om moder- och dotterbolag e.d.
Staten kan uppmuntra sådan enskild kreditgivning,
tex. genom att bevilja kreditgaranti el. ge dispens
från eljest bestående förbud mot emission av
utländska obligationer. — Så sönderslagen som
den internationella kapitalmarknaden varit under
och efter i:a världskrigets år, ha staterna själva
dock i stor utsträckning måst överta i.,
offentlig kreditgivning. Det kan t.ex. vara
överenskommet i ett clearingavtal, att det ena
landet skall ställa kredit till förfogande för
utjämnandet av ett clearingunderskott, el. det kan,
som i det svensk-engelska betalningsavtalet av
1949, vara överenskommet, att centralbanken i
viss omfattning skall köpa motpartens valuta och
därigenom ställa köpkraft till hans förfogande.
Det ena landet kan också få tillstånd att uppta
ett lån i det andras centralbank, som ställer ett
konto till dess förfogande, varifrån betalning sker
för de varor, som det medgivits att köpa på
kredit. Ett sådant lån kan ges som ett medel
att främja exporten, men syftet kan även vara
att politiskt och ekonomiskt stödja det låntagande
landet (jfr Marshallplanen). Avsikten kan även
vara att ge ett land ett valutastabiliseringslån i
syfte att hjälpa det att försvara sin valuta (jfr
Bretton Woods-avtalet). — Man kan vidare skilja
mellan att ett land erhåller en kredit i ett annat,
som det blott själv får använda till inköp i detta
— en sådan kredit är jämförlig med en
handelskredit, som ett företag beviljar ett annat —, och
att ett land ställer fri valuta till ett annats
förfogande, vilken det senare kan disponera som det
önskar. — Man kan slutl. skilja mellan lång och
kort kreditgivning. Lång kredit lämnar ett
land genom att köpa obligationer, utfärdade i
ett annat land. Kort kredit lämnar det
genom att t.ex. hålla tillgodohavanden i det andra
landets banker. Kunna dessa tillgodohavanden ej
överlåtas på andra länder el. användas till inköp
av valuta i gäldenärslandet, kunna de blott
utnyttjas till import från detta. En formellt
kortfristig kredit kan på så sätt bli reellt långfristig.
— Ett lån kan överföras från det långivande till
det låntagande landet blott i form av realvärden,
ss. varor el. transporttjänster av fartyg. Upptar
ett land ett lån i ett annat, får det först ett
tillgodohavande i detta som ett motvärde mot sin
skuld. Detta tas hem, allteftersom det användes
till inköp i det långivande landet, som alltså reellt
sett tillhandahåller lånet i form av ett
exportöverskott (jfr Betalningsbalans). Förutsättningen
för att ett land skall kunna lämna kredit till ett
annat är därför främst, att det använder mindre
nyttigheter till konsumtionen och
realkapitalbild-ning än det producerar och att det alltså kan ha
ett exportöverskott. Detta betyder dock ej, att
en minskad konsumtion el. realkapitalbildning
behöver leda till ökad kreditgivning till utlandet,
då det ej är säkert, att det handelspolitiska läget
är sådant, att det därför erforderliga
exportöverskottet uppkommer. Ej heller är det nödvändigt,
att en långivning till utlandet kräver en minskning
av den inhemska konsumtionen el.
realkapitalbild-ningen, då det erforderliga exportöverskottet kan
uppkomma genom ökad produktion.
Man skiljer mellan att ett land är
kredit-givande, d.v.s. ökar sina utländska
tillgodohavanden, och att det är ett k r e d i t o r 1 a n d,
vars tillgodohavanden i utlandet överstiga dess
skulder. Ett långivande land är på väg att bli
kreditorland, om det ännu ej är det, medan ett
låntagande land ant. är el. är på väg att bli ett
debitorland, vars skulder överstiga dess
tillgångar. I allm. är ett kreditorland även
kredit-givande genom att det ej tar hem hela
avkastningen av sina utländska tillgodohavanden utan
placerar en del av dessa i utlandet, medan ett
debitorland kan sätta sig ytterligare i skuld
genom att det ej förmår fullgöra sina
räntebetalningar.
Då ett i utlandet upptaget lån kan tas hem
blott i form av realvärden, måste det för att
utnyttjas medföra en negativ handelsbalans, såvida
en sådan ej redan föreligger. Är den negativa
handelsbalansen den primära faktorn, som leder
till utländsk upplåning, erbjuder dennas
transferering inga teoretiska problem. Detsamma
är fallet, om lånet direkt upptas i syfte att
företa inköp i utlandet. Om däremot ett lån upptas
i utlandet, enbart emedan räntefoten där är lägre,
utan att man ämnar inköpa några varor i
utlandet, erfordras för att lånet likväl skall
transfereras, att det låntagande landet ökar importen
el. minskar exporten. Detta kan ske ant. genom
att den ökade tillgången på utländsk valuta
leder till en förbättring av bankernas likviditet,
som framkallar en räntesänkning, vilken i sin
tur leder till ett konjunkturuppsving, el. genom
att det ökade utbudet av utländsk valuta
pressar kursen på denna och därigenom hämmar
exporten samt ökar importen. När räntorna
sedan skola betalas, skall betalningsströmmen gå
i motsatt riktning. Enklast sker detta, om det
lånande landet använt lånet till att bygga ut sin
— 583 —
— 584 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
