Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irisk - Iriska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRISK
Irisk, som har avseende på Irland och irerna;
vanl. i fråga om forntida och medeltida
förhållanden. Jfr Irländsk.
Iriska litteraturen. Redan före Irlands
kristnande på 400-talet fanns en rik diktning på
iriska, vilken dock blott fortplantades
muntligen av landets lärda och privilegierade skrå,
druider* och skalder (fili). Först med
kristendomen infördes skrivkonsten för bokligt bruk
(jfr Ogham). Den kristna hierarkien ersatte helt
druiderna, men skalderna, som senare smälte
samman med barderna (se Bard), förblevo en
högt privilegierad klass. Särsk. vid klostren
upp-stodo stora högsk. för teologi, klassisk litteratur,
lagfarenhet och skaldekonst. I dessa var ej
latinet det härskande språket som i det övriga
Europa utan iriskan. Den gamla dikttraditionen
nedskrevs nu och omdiktades på olika sätt. De
äldsta litterära texterna på iriska äro ej äldre än
noo-talet, men innehållet är till stor del
betydligt äldre. Denna litteratur kommer sålunda till
tiden närmast den grekiska och latinska men är
ålderdomligare och fullt självständig. Av
särskilt intresse är den iriska saga-litteraturen.
Sagorna innehålla berättelser dels om Irlands
besittningstagande av olika invandrarskaror, dels
om gudavärlden, euhemeristiskt framställd. Av
halvmytisk karaktär äro de s.k. imrama, sagor
om sjöfärder till de lycksaligas öar o.a.
underland. Besläktade äro de kristna visionerna om
himmel och helvete, t.ex. Furseus’ (600-talet),
Adamnans (700-talet), Oenus och Tundals (o.
1150). Särsk. den sistn. fick under medeltiden
ett väldigt inflytande, tydligt märkbart i t.ex. den
isländska ”Solsången” (”Sölarljöö”), det norska
”Draumekvæde” och Dantes ”Divina commedia”.
Bland hjältesagorna märkas särsk. Ulster-cykeln*
och Finn-cykeln*. Ulster-cykeln, som dateras till
tiden omkr. Kr.f., är utpräglat aristokratisk och
litterär och har lämnat endast obetydliga spår i
folktraditionen. Den mera folkliga Finn-cykeln
om Finn Mac-Cumhail och hans män, de s.k.
fianna, hade ej samma litterära anseende och
förlägges av diktningen själv till en senare tid.
Hithörande sagor och sägner omnämnas dock
redan i den äldsta bevarade i., och cykeln intar
alltjämt en framskjuten plats i irländsk och
skotsk folktradition i form av sägner, ballader
och fantastiska sagor, s.k. fianniachta. Denna
ställning har den haft redan före vikingatiden,
som framgår av dess inflytande på Beowulf*,
Volsungasaga, flera fornaldarsagor och
eddamyter, t.ex. Tors färd till Utgård. Den är liksom
Ulster-cykeln även viktig för förståelsen av den
besläktade Artur-sagan*. Swifts ”Gullivers
resor” bygger också på fianniachta om Finns färd
till jättarnas land, om dvärgkonungen lubhdan
och hans folk samt imrama. Finnballaderna
gå-vo Macpherson* idén till hans ”Ossians sånger”.
— Diktning i bunden form har även bevarats
från gammal tid, dels konstfull och välljudande
lyrik, särsk. naturlyrik, dels minnesramsor av
olika slag utan poetiskt värde men viktiga som
historiska dokument. — Delvis versifierade äro
också de forniriska brehonlagarna (av breitheamh,
domare, gen. breitheamhan [breho’n]), som
bevarats i ”Leabhar na gceart” (rättsboken, Irlands
statsrätt), ”Senchus mor” (den stora
fornkun-skapen, civilrätt) och ”Book of Aicill”
(kriminalrätt m.m.). De förkristna rättsprinciperna anses
ha kodifierats på S:t Patriks initiativ, varvid
blott det mot kristendomen stridande ändrades.
Brehonlagarna utgöra Europas ålderdomligaste
lagsaml., som trots upprepad omarbetning är
helt fri från främmande påverkan. — Mycket av
den religiösa litteraturen är på latin, men
åtskilliga helgonbiografier föreligga på iriska, och
redan S:t Patrik har diktat en irisk hymn. —
Av den rika och värdefulla krönikelitteraturen har
åtskilligt bevarats. Den äldsta bevarade iriska
krönikan är förf, av Tighernach O’Braoin
(d. 1088); den har efter hans död fortsatts av
andra förf, till 1407. Viktig för kännedomen om
vikingatiden är M a c L i a i g s ”Krigen mellan
gaeler och främlingar” från början av looo-talet.
Den sista stora krönikan är ”De fyra mästarnas
krönika”, förf, på 1630-talet i Donegal. — Den
gammaliriska litteraturen har bevarats i
pergamentböcker, i vilka skrivare sammanfört, vad
de el. deras arbetsgivare funnit värdefullast. De
viktigaste av dessa böcker äro ”Book of Armagh”
från 807, ett praktverk av medeltida skriv- och
miniatyrkonst men skriven på latin med blott
inströdda iriska meningar, ”Leabhar na h-Uidhre”
(”den bruna kons bok”), innehållande flera
viktiga sagor och skriven före 1106 i Clonmacnoise,
samt den ett halvsekel yngre ”Leabhar Laighean”
el. ”Book of Leinster”, även innehållande några
av de viktigaste hjältesagorna, historia, sägner
och dikter.
Den gammaliriska litteraturen slutar med den
definitiva engelska erövringen på 1600-talet. Den
nyiriska börjar med Geoffrey Keating
(Seathrün Céitinn, d. o. 1650), en katolsk
andlig av normandisk släkt, som författade dels
dikter och andaktsböcker, dels en Irlands
historia till 1200, ”Foras feasa ar Éirinn”, fullbordad
1634 och spridd i en mängd avskrifter. ”Foras
feasa” är från historisk synpunkt okritisk men
livligt och fängslande skriven. Fast den ej blev
tryckt i fullständigt skick förrän 1902, har den
varit flitigt läst och är alltjämt den nyiriska
litteraturens förnämsta verk. Då den gaeliska
litteraturen hänsynslöst undertrycktes, hade
prosadiktning f.ö. ingen möjlighet att göra sig
gällande under 1600-talet. Poesien hade däremot
alltjämt, särsk. i Munster, framstående utövare,
då dess alster dels kunde leva i muntlig
tradition, dels kunde spridas i föga skrymmande
avskrifter. Det mesta av denna diktning är ännu
otryckt och ligger gömt i delvis privata
hand-skriftsaml. — Genom den av hungersnöden på
1840-talet framkallade kolossala emigrationen
angliserades hastigt stora delar av landet,
varigenom den gaeliska diktningen förlorade fästet
hos folket. Först Gaelic League*, grundad
1893, hejdade angliseringen och återväckte
folkets nationalkänsla. Därigenom kunde en ny
litteratur av helt annat kynne än den äldre växa
fram. Främst bör här nämnas Gaelic Leagues
stiftare Douglas Hyde (1860—1949) med en
mångsidig litterär produktion. Som lyriker
förtjäna nämnas de båda keltologerna O s b o r n
B e r g i n (pseud. Cradh Croidhe Éigeas)
— 647 —
— 648 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
