Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iriska litteraturen - Iriska språket - Irisk konst - Irisk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRISK MUSIK
och T a d g h O’D onnchadha (pseud.
Torna). Bland prosaförf. är fader Peter O’L e a r y
(Peadar Ua Laoghaire, 1839—1920) den
mest betydande. Hans originella, levande
folk-livsskildring ”Séadna” (sv. övers. ”Schiane”) har
blivit ett verkligt nationalverk. Ledaren för
påskupproret 1916, Pådraic Pearse (1879—
1916), har förf, känsliga noveller och skådespel.
Ytterligare förtjäna nämnas novellförf.
Pådraic O’C o n n a i r e och den humoristiske
folk-livsskildraren Pådraic O’S i o c h f h r a d h a
(pseud. An Seabhac). I samband med den
anglo-iriska Abbey Theatre i Dublin har en
gaelisk dramatik vuxit fram och t.o.m. visat
sig ekonomiskt bärkraftig. Den nya gaeliska
litteraturens svaghet ligger i läsekretsens ringa
omfattning, varigenom den mest måst söka stöd
i skolorna, som behövt läseböcker. Något
bättre ha förhållandena blivit, sedan gaeliskan
blivit obligatorisk i alla fristatens skolor och
erkänd som officiellt språk jämte engelskan. —
Om den anglo-iriska litteraturen se Engelska
litteraturen. — Litt.: E. Windisch & W. Stokes,
”Irische Texte” (1880—1909); Eleanor Hull, ”A
text-book of Irish literature” (2 bd, 1907—08);
K. Meyer, ”Selections from ancient Irish poetry
translated” (2 ed. 1913, uppl. i 12:0 1928); D. Hyde,
”A literary history of Ireland” (7 ed. 1920); R.
Flower, ”Ireland and medieval Europé” (i
”Pro-ceedings of the British Acad.”, 13, 1927); M.
Dillon, "Early Irish literature” (1948). v.Sw.
Iriska språket (ir. gaedhealg, -ilg, -ilge etc.), som
en gång var utbrett över hela Irland, talas numera
endast i de västligaste, nordligaste och sydligaste
delarna av ön. Enl. 1936 års statistik talas i. av o.
666,000 (24 %) i Eire samt av o. 75,000 (28 °/o) i
Ulster. De flesta personer, som ha iriska till sitt
modersmål, tala även engelska. — Det äldsta
språkstadiet representeras av de s.k. o g h a
m-inskrifterna (se Ogham), vilka motsvara de nordiska
runinskrifterna. De med oghamtecken ristade
stenarna äro i allm. något äldre än svenska
runstenar, men då de nästan endast innehålla
personnamn, lära de oss mycket litet om själva språket.
Genitivändelsen -i (jfr lat.) kvarstod ännu, t.ex.
maqqi = forniriska maicc, meicc, gen. av macc, son.
Den egentliga forniriskan räknas fr.o.m. de
äldsta handskrivna språkproven, av vilka några
äro från början av 700-talet. De viktigaste äro de
i latinska skrifter från 700- och 800-talen inströdda
iriska glosorna. Forniriska skrevs med ett alfabet,
liknande det fornengelska och bestående av 18
bokstäver: a, b, c, d, e, f, g, h, i, l, m, n, o, p, r, s,
t, u, vilket ännu i dag användes i Irland.
Aspirations-tecknet F (senare en punkt) över el. ett h efter en
konsonant anger ett spirantiskt uttal;
vokallängd betecknas med accent. Forniriska
språket hade 4 kasus, 3 numerus och 3 genus av subst.,
adj. och räkneorden 1—4; ändelserna skilja sig ofta
från de germanska, t.ex. irisk dat. plur. på -b (<
in-doeur. *-bhis) mot germ. -m (< indoeur. ’-mis).
Pronominalböjningen är fattig i i. och dessutom
helt olik de germanska språkens. Ä andra sidan
är iriskans verbalböjning rikare än germanskans:
i. hade både imperfekt och aorist, dessutom med
ändelser bildat futurum och konditionalis. Inf.
är i i. ett verbalnomen. — Då de flesta forniriska
— 649 —
texter bevarats genom avskrifter från senare tid,
visar det ursprungliga forniriska språket i dessa
ofta medeliriska drag. — Medeliriskan, som
småningom utvecklas ur forniriskan, räknas
tidigast från 900-talet. Under den medeliriska
perioden börjar man skriva bh, dh, gh för spirantiskt
b, d, g, vilka i forniriska voro obetecknade,
samtidigt skrives ea för öppet e. — Under 1400- och
1500-talen övergår medeliriskan till n y i r i s k a.
Skillnaden mellan forniriska språket och nyiriska
språket är något större än mellan fornsvenska och
nysvenska. Den medeliriska ortografien står
huvudsaki. kvar men blir i nyiriska språket mera
konsekvent: efter vissa regler skrives både i och io för
i, och ei för (slutet) e, ao för ett visst öppet e-ljud,
aoi för ett visst i-ljud o.s.v. Redan i medeliriska
språket uttalades både dh och gh som spirantiskt
g (spa. g i Diego) — i nyiriska språket är det mest
stumt, utom i början av ett ord — samt th som h;
i nyiriskan uttalas ea allmänt som svenskt kort a.
— De nyiriska dial. skilja sig betydligt beträffande
uttal och accent. Viktigast är Munster-dial., som
också har gått längst i utveckling. I Munster
uttalas éa som ir. ia d.v.s. ia, ui som i, oi som e el.
i. Vidare uppkomma ofta diftonger: ir. binn,
melodisk, uttalas bairi och blri, coll, hassel, uttalas kaul.
Accenten ligger i allm. på sista stavelsen, när denna
är lång, t.ex. arån, bröd, uttalas (a)rän.
Karakteristisk för i. är den initiala konsonantväxlingen (se
Keltiska språk) samt andra sandhi-fenomen,
påminnande om fransk bindning, t.ex. ir. amhrån,
sång, men an t-amhrdn, sången. Syntaxen är i
många avseenden egendomlig. Jfr Gaeliska språk
och Keltiska språk. — Litt.: R. Thurneysen,
”Handbuch des Altirischen” (2 bd, 1909); G.
Dottin, ”Manuel d’irlandais moyen” (2 bd, 1913);
”Graiméar na Gaedhilge” (6 ed. 1919); P. S.
Din-neen, ”Irish-English dictionary” (1927); T. F.
O’Rahilly, ”Irish dialects, past and present”
(1932). N.Hr.
Irisk konst brukar beteckna den äldre konsten
på Irland t.o.m. den romerska stilperioden; under
de första kristna årh. florerade särsk. den iriska
miniatyrkonsten, Se Irland, sp. 665.
Irisk musik. Det finns talrika vittnesbörd om
den stora roll, som musiken redan i äldsta tider
spelat i den iriska kulturen, och om irländares
kärlek till och skicklighet i musik. Forntidens
yrkesmusiker, de som diktare, sångare och
instru-mentalister verkande barderna, tillhörde det lärda
och högt uppsatta druidståndet och togo ofta en
betydande del i samhällslivet, även politiskt. De
sjöngo sina dikter, hyllningssånger, episka dikter,
smädevisor o.s.v., till spel på ett instrument, som
i de äldsta källorna kallas cruit (jfr Crwth), att
döma av reliefer från 700- och 800-talen ett
lyra-el. harpliknande stränginstrument. Det blev sedan
harpan, som blev Irlands nationalinstrument
framför alla andra. Bardväsendet dog icke helt ut i och
med kristendomens införande utan höll sig vid liv
ända in på 1500- och 1600-talen. Iriska
harpspe-lare och sångare stodo under medeltiden i högt
anseende även på kontinenten. Det tidigt
kristnade Irland blev ett viktigt centrum för odlingen
av den katolska kyrkomusiken i enlighet med den
romerska koraltraditionen, den gregorianska
sången. Iriska missionärer gjorde mycket för att
— 650 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
