Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Folkkultur - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRLAND
stallutfodring utan av två särskilda herdesystem,
ett avseende kreaturen, ett annat fåren. I äldre
tid har ett slags fäbodväsen tillåtit utnyttjandet
av avlägsna betesmarker. De bostäder av sten
och torv, som uppförts i samband härmed,
uppvisa ytterligt ålderdomliga drag (rund el. oval
grundplan, cyklopiskt valv etc.). Även den
ordinära bebyggelsen har under 1800-talet präglats
av ett primitivt västeuropeiskt byggnadsskick med
öppen eldstad invid gavelvägg, av sten byggda
nischer för bädden samt ibland avsaknad av
fönster och skorsten. Konstruktioner i trä äro
få och föga utvecklade. Vid havsfisket, som ofta
varit kombinerat med lantbruket, ha kanoter,
urspr. av skinn, s.k. curraghs, kommit till
användning. A.C.
Förhistoria. I:s förhistoriska kulturutveckling
har, sett från kontinentaleuropeisk synpunkt, ett
ganska märkligt förlopp, framför allt därigenom,
att den har haft så överraskande liten kontakt
med England och med de geografiskt mest
närbelägna delarna av kontinenten. I :s stenålder och
bronsålder ha utformats framför allt genom
direkta förbindelser med Pyreneiska halvön. —
Ännu saknas helt spår av de paleolitiska
kulturerna på I. De äldsta fynden representera en
primitiv nordpyreneisk kulturform, asturien, som,
efter vad stratigrafiska, nordspanska fynd antyda,
närmast får räknas som mesolitisk.
Asturienfyn-den, som synas vara ganska sparsamma,
föreligga endast från kustområdet, varför man får
antaga, att det inre av den då helt skogklädda
ön varit obebott. Detsamma synes ha varit
fallet under den följ, bebyggelsefasen, då den
senmesolitiska campignien-kulturen, en
västeuropeisk yngre samtida till den nordiska
ertebölle-kulturen, tog kustlandet i besittning. Den
neo-litiska kulturen på I. har helt och hållet utgått
ur Pyreneiska halvöns, vilket kan spåras bl.a. i
den framträdande roll, som kopparn spelar
alltifrån den neolitiska tidens början, i likartat
gravskick (enkla dolmens), likartade hällristningar
(Clonfinlochstenen) etc. Klockbägarkulturens
expansion på kontinenten, som spelar en så viktig
roll även i Englands neoliticum, synes endast
obetydligt ha berört I. Ett särdrag i I:s
neoliticum är guldrikedomen. Föremål av guld,
framför allt små runda, geometriskt dekorerade
skivor (sun-disc) och halvmånformiga halskragar
(lunula), exporterades från I. under nordisk
mel-lan-neolitisk tid (2200—1800 f.Kr.) över hela
Västeuropa från nuv. Danmark i n. till Portugal
i s., och samtidigt gick en ström av
kopnarföre-mål, framför allt i form av ”dolkyxblad” (halberd,
stabdolch), till Mellan- och Nordvästeuropa.
övergången mellan sten- och bronsålder på I.
är nästan omärklig. Det behov av tenn, som
inställde sig vid övergången från koppar- till
bronsindustri, torde I. ha tillgodosett genom att
starta gruvdrift i Cornwall. Den irländska
bronsåldern är emellertid, i jämförelse med den
mellan-europeiska och nordiska, påfallande formfattig.
Om fortsatta förbindelser med Pyreneiska halvön
vittna stenbyggda monumentalgravar (t.ex. New
Grange*) och hällristningar. Vid bronsålderns
mitt synes I. ha förlorat de cornwallska
tenngruvorna, vilket medfört en stark kulturell
till
bakagång. Enstaka importföremål från
hallstatt-området antyda dock fortsatta, vidsträckta
handelsförbindelser, men den yngre bronsåldern (el.
äldre järnåldern) är dock på I., liksom i England,
påfallande fattig.
En ny kulturell blomstring upplevde I. först
o. 300 f.Kr., då ön invaderades av den kraftigt
expanderande keltiska La Tène-kulturen. Denna
uppstod o. 500 f.Kr. bland keltiska stammar vid
övre Rhen, vilka med hjälp av nya militära
hjälpmedel —■ stridsvagnar och slagsvärd —
underkuvade folken närmast n. om Alperna från Atlanten
till Svarta havet och påtvingade dem sitt språk,
sin religion och sitt konsthantverk. Den keltiska
kulturen, som på kontinenten gick under vid
tiden för Kr.f., krossad mellan romare och
germaner, fortlevde ostörd på I. och fick där nya,
berikande orientaliska impulser genom
kristendomens införande i slutet av 300-talet e.Kr. Det
keltisk-kristna konsthantverk, som därvid
blomstrade upp, isolerades åter genom den germanska
(angelsaxiska) invasionen i England på 400-talet,
och L blev ett kulturreservat i folkvandringarnas
oroliga Europa. Genom den keltiska kyrkans
vidsträckta missionsverksamhet i England och på
kontinenten spreds kännedomen om iriskt
konsthantverk — numera bäst känt genom de bevarade,
rikt illustrerade evangeliehandskrifterna ”Book of
Durrow” (600-talet), ”Book of Kells” och ”Book of
Lindisfarne” (700-talet) — vida omkring och blev
av grundläggande betydelse för stilutvecklingen,
icke minst i Norden (se Djurornamentik). Under
vikingatiden (800—1000 e.Kr.) led I. svårt under
nordbornas härjningar men behöll dock sin
särpräglade kultur, tog aktiv del i kolonisationen på
Island och genomförde kristnandet av de norska
islänningarna. — I:s självständiga, på keltiska
traditioner vilande kultur gick under först genom
den anglo-normandiska invasionen 1172 och
förtonade då i den säregna iriska gotiken. C.A.A.
Historia. Om I:s äldsta förkeltiska befolkning,
som antages ha varit av medelhavsras och ofta
betecknas som iberisk, sakna vi alla säkra
underrättelser; de in i historisk tid kvarlevande
pikter-na* tros stundom vara en relikt därav. Den
keltiska invandringen synes ha börjat o. 400 f.Kr. och
därefter ha fortskridit i etapper; småningom
gå-vo kelterna el. gaelerna sitt språk och sin
organisation åt hela ön. Jorden tillhörde stammen el.
klanen*, ej den enskilde. Klanerna sammanhöllos
i större riken, styrda av konungar, som lydde
under en gemensam överkonung. Antalet av dessa
riken växlade. En tid var det 5, varför I:s 4
provinser ännu kallas cüige (”femtedel”), men på
400-talet e.Kr. var antalet 7, vilken indelning trots
växlingar kan sägas ha bestått till o. 1600.
Kristendomen segrade på 400-talet och medförde en
stark kulturell blomstring med talrika skolor och
allmän fred. En på många sätt egenartad kyrka
uppstod, klosterväsendet florerade, och från I.
bedrevs en kraftig missionsverksamhet, som direkt
hade stor betydelse för angelsaxarnas kristnande
och indirekt påverkade utvecklingen i hela den
västerländska kristenheten. Från o. 800 bröts
denna blomstring av de anfall, som norska och danska
vikingar, fionnghaill och dubhghaill, riktade mot I.
Kusterna erövrades, och med centra i militära
— 657 —
— 658 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
