Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRLAND
stödjepunkter och handelsorter som Dublin, Cork
och Limerick grundade nordborna olika smärre
riken i I. Mot härjningarna kunde irerna blott
småningom göra verksamt motstånd. Först med
Brian Böramha, som usurperat den eljest
ärftliga konungavärdigheten, bröts definitivt
vikingarnas makt i Brianslaget vid Clontarf 1014.
Nordmännen behöllo sina städer men utgjorde ej
mer någon fara. Däremot följde en ödesdiger
period av upplösning och inbördes strid, sedan Brian
ej längre höll det hela samman; detta gav
engelsmännen tillfälle att fatta fast fot i I. Den 1166
från sitt rike fördrivne konung D i a r m u i d
Mac M u r r o c h av Leinster sökte hjälp hos
Henrik II av England, som hänvisade honom till
sina normanniska vasaller i Wales. En del
äventyrslystna och utarmade män, främst Richard de
Clare, kallad Strongbo w, Robert
Fitz-Ste-phen, Maurice Fitz Gerald m.fl. lovade hjälp mot
löfte om förläningar. Den sistnämnde erövrade
1170 det av nordbor innehavda Wexford och
behöll det som län. Strongbow erövrade
Water-ford, gifte sig med Diarmuids dotter och vände
sig därpå mot Dublin. Dess konung Asculph Mac
Torkill fick hjälp av överkonungen men
besegrades och måste lämna landet, varefter
överkonungens här skingrades. Efter Diarmuids död 1171
antog Strongbow titeln konung av Leinster, vilket
framkallade angrepp från alla sidor. Han
återkallades av Henrik II, måste till honom avstå
städer och borgar samt erkänna honom som sin
länsherre. S.å. landsteg Henrik med 10,000 man
på I. och hyllades av dess hövdingar som
länsherre. 1172 utlyste han en synod i Cashel för att
ordna de kyrkliga förhållandena; först härigenom
infogades I:s kyrka definitivt i den katolska.
Vidare utdelade Henrik stora landområden, även
förut ej erövrade, som län åt sina normanniska
baroner. Blott städerna på östkusten med ett litet
landområde, den s.k. the Pale, lydde direkt under
engelske kungen, medan det övriga I. blott till
namnet tillhörde honom. Inom the Pale rådde
engelsk lag, medan det övriga I. styrdes av egna
furstar efter irisk lag, och där rådde bland
såväl klanhövdingar som baroner ständiga
inbör-desstrider, som det 1295 i Dublin för
invandrarna upprättade parlamentet förgäves sökte hindra.
En stark minskning av normannernas maktområde
vållades av Edward Bruce, som 1315 från det
gaeliska riket i Skottland kom till irernas hjälp,
hyllades som överkonung och lade under sig större
delen av I. men stupade 1318. över huvud ägnade
den engelska kronan under hundraårskriget och
rosornas fejder föga uppmärksamhet åt L, ägde
där blott ringa myndighet och delegerade den
mot medeltidens slut till de infödda stormännen,
främst earlerna av Kildare av ätten Fitzgerald.
Normannerna gaeliserades, medan deras
stamfrän-der i England angliserades; samtidigt
feodalisera-des klanväsendet. The Pale trängdes alltmer
tillbaka, och dess inv. måste betala skatt till de
angränsande gaeliska hövdingarna för att slippa
plundring. Till försvar mot den tilltagande
gaeli-seringen genomdrevs på ett parlament i Kilkenny
förbud mot giftermål mellan engelsmän och gaeler,
mot att inom the Pale använda gaeliskt språk,
till-lämpa brehonlagarna, mottaga barder, idka handel
med gaeler o.s.v. Ingen gael fick heller besöka
engelska kyrkor el. kloster. Kilkennystatuterna
sökte genomföra permanent fiendskap mellan de
två nationerna men hade för tillfället föga annan
verkan, än att de skärpte gaelernas motstånd.
Sedan huset Tudor bestigit tronen, blev Englands
irländska politik åter fastare. För att minska
earlens av Kildare makt genomdrev Henrik VH:s
ståthållare, Edward Poynings, 1495 den s.k.
Poy-nings’ Law, enl. vilken I:s parlament ej fick
sammankallas utan konungens tillstånd och ej
behandla något förslag, som ej först gillats av
konungen och hans engelska råd. Henrik VIII, som
antog titeln konung av I., inskred med ytterligare
skärpa mot earlen av Kildare, vars makt
krossades, sökte eljest även med lämpor vinna
stormännen och genomförde utan större svårighet sina
kyrkopolitiska principer i I. Däremot väckte
kyrkans reformation under Edvard VI och Elisabet
starkt motstånd, och endast den engelska kyrkan
i the Pale vanns för protestantismen, gaelerna
förblevo katoliker. Den nationella motsättningen i I.
sammanvävdes sålunda med och stärktes genom
konfessionella motsättningar. Under ledning av
gaeliska stormän utbröto svåra uppror i L, som
understöddes från Spanien. Hela Munster ödelädes
därvid fullständigt och koloniserades delvis med
engelsmän, som dock måste taga gaeler till
brukare av jorden, vilket först förbjudits. Svårare
att kuva var O’Neills och O’Donnells uppror i n.
I. Elisabets gunstling Essex misslyckades helt,
och först sedan upproret varat i 9 år, blev det
kuvat av Mountjoy 1603. Därmed var L definitivt
erövrat. Brehonlagarna upphävdes och ersattes
överallt med engelsk lag. En beskyllning mot
gaeliska stormän för upprorsplaner ledde till
deras flykt ur landet och Ulsters kolonisering med
skottar 1608. 1633—40 styrdes I. kraftfullt och
klokt av Stafford; efter hans fall återtogo de från
Ulster fördrivna gaelerna sina hem, och
tusentals kolonister dödades el. fördrevos. En
riksförsamling hölls i Kilkenny 1642 och inledde
underhandlingar med Karl I, som behövde hjälp i
sin strid mot Englands parlament. Genom
irländarnas oenighet och Karls opålitlighet gick det
hela dock om intet. 1649 blev Cromwell ståthållare
och gick över med en här. I. kuvades med
fruktansvärd grymhet. Massor av irländare fördes
till Västindien, andra måste gå i utländsk
krigstjänst. Ulsters katoliker tvungos att utvandra till
Connaught, och det så tömda landet koloniserades
med skotsk-engelska puritaner, för att de ej skulle
kunna smälta samman med den katolska
befolkningen. Planen lyckades ej helt efter beräkning,
men den lade grunden till den för I:s politik så
ödesdigra Ulsterfrågan. Under Karl II var
Ormonde ståthållare och gjorde mycket för
välståndets höjande. Under den katolske Jakob II blev
earlen av Tirconnel ståthållare, avväpnade
protestanter och bildade en katolsk här. Detta var en
av anledningarna till att den allmänna opinionen i
England snabbt vände sig bort från Jakob och
i Vilhelm av Oranien, som 1688 landsteg i
England, hälsade räddaren och befriaren. Jakob
flydde men landsteg med en fransk hjälphär på I.
1689 och stöddes av en katolsk resning. Vilhelms
seger vid Boyne Mi 1690 gjorde dock slut på
— 659 —
— 660 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
