Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irokeser - Iron - Iron, Ralph - Iron and Steel Institute - Ironi - Ironiker, Ironisera, Ironisk - Ironside, William Edmund, of Archangel and of - Iro-skotska kyrkan (keltiska kyrkan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRO-SKOTSKA KYRKAN
huronerna kring Erie- och Ontariosjöarna samt
utefter S:t Lawrence-floden. Dit hörde också
tuskarora* och cherokeser* längre söderut. L ha
säkerligen söderifrån invandrat till sjöområdet. —
I. voro ett krigiskt folk, som bodde i
palissadom-givna byar och använde ett slags pansarbeklädnad.
Skalpering, marterande av fångar och rituell
kannibalism tillhörde krigsbruken. Genom
sammanslutning av 5 stammar bildades det beryktade och
mäktiga irokesförbundet (enl. sägnen grundat av
Hiawatha 1570), vari 1726 tuskarora också
inträdde. Irokesförbundet, en av de märkligaste
politiska organisationer, som någonsin skapats av ett
naturfolk, besegrade huronerna, lade hela
sjöområdet under sin makt och hotade ständigt
fransmännens välde i Canada. I. kämpade mot detta
under fransk-engelska kriget, men på olika fronter
under frihetskriget. De leva nu i reservationer och
räknade 1904 c:a 16,000. I voro jordbrukare.
Klädedräkten var skört, bälte, le g gin gs och mockasiner.
De hade rektangulära hus med sadeltak. — I:s
sociala och religiösa förhållanden äro av intresse.
Hos dem fanns en skarpt utpräglad
klanförfattning med giftermålsklasser och moderrätt, som här
åtföljdes av betydande maktställning för
kvinnorna. Systemet var förbundet med typisk totemism.
Denna hade social, ej religiös, betydelse och
måste skiljas från den gängse tron på personliga
skyddsandar (ofta djur). En i hela naturen utbredd
opersonlig magisk kraft, orenda, troddes också
särsk. framträda hos vissa djur. I:s mytologi är
mycket rik. [G.Br]G.Lm.
Iron [-å’n], kem., violluktande olja, som
förekommer i roten av Iris florenti’na.
Iron [ai’an], R a 1 p h, pseud. för författarinnan
Olive Schreiner.
Iron and Steel Institute [äi’an ann sti’l in’stitjot].
1) I., London, en 1869 grundad sammanslutning
med stort internationellt anseende av fackmän på
järn- och ståltillverkningens område med syfte
att genom sammankomster och gemensamt
forskningsarbete befordra järnhanteringens tekniska
utveckling. Organ: ”Journal of the Iron and Steel
Institute”. Främsta utmärkelsetecken:
Bessemer-medaljen i guld. I. hade 1948 o. 4,500 medl., varav
över 1,000 utländska.
2) American I., New York,
sammanslutning, i vilken företagen inom den amerikanska
järnindustrien och vissa vid dem anställda
personer äro medl. Bland punkterna på det
omfattande programmet kunna nämnas teknisk
forskning och insamlande av statistik.
Ironi’ (av grek. eironei’a, förställning), att tadla
el. förlöjliga personer el. saker under skenet av
erkännande och beröm. I. innebär alltid en stark
spänning mellan uttrycket och innebörden, mellan
formen och avsikten, och den utlöses vanl. av den
mer el. mindre harmfyllda insikten om
motsättningen mellan ”synas” och ”vara”, mellan värde
och verklighet. Dess historiskt mest kända form
är måhända den sokratiska i., som yttrar sig
däri, att den talande ställer sig som den
okunnige och underlägsne inför motparten, vars
föregivna vetande därpå avslöjas. I dialogerna låter
Platon sin Sokrates bete sig så inför de skrävlande
och uppblåsta sofisterna. En senare form är den
romantiska i., i vilken den fria, genialiska
personligheten leker med sina värden, även de
högsta, och finner sitt nöje i att trasa sönder sina
egna illusioner i samma ögonblick som han hänger
sig åt dem. Inom skönlitteraturen uppträder i.
under en mångfald andra, rikt nyanserade former,
från en mjuk och relativt välvillig i. till en
föraktfull och skärande, vilken, vid växande bitterhet,
kan stegras till sarkasm. Som estetiskt
begrepp uppmärksammades i. särsk. av Jean Paul
och Sören Kierkegaard, vilken senare i i. såg en
övergångsform mellan det ”estetiska” och det
”etiska” livsstadiet. Mästare i i:s konst äro bl.a.
Swift, Voltaire, Kierkegaard och Anatole France.
— Jfr Humor och Satir. — Iro’niker, person,
som i tal och skrift med förkärlek tillgriper i:s
vapen. — I r o n i s e’ra, skenbart berömma,
behandla med i. — Adj.: i r o’n i s k. — Litt.: S.
Kierkegaard, ”Om Begrebet I.” (1841); M.
Schas-ler, ”Das Reich der Ironie” (1879); F. Paulhan,
”La morale de 1’ironie” (2 éd. 1914). N.
Iro’niker, Ironise’ra, Iro’nisk, se Ironi.
Ironside [aFansaid], William Edmund,
Baron of Archangel and of I. (1941),
engelsk militär (f. 1880), officer vid art. 1899, major
1914, brigadgeneral 1918, fältmarskalk 1940. Under
i:a världskriget tjänstgjorde I. som
generalstabsofficer till i mars 1918, då han blev brigadchef
vid Somme. I nov. s.å. blev han chef för de
allierades stridskrafter i Archangelsk samt var
1920—21 chef för de brittiska trupperna i n.
Persien. I. var militärbefälhavare i Indien 1928—31,
generalkvartermästare där 1933—36, chef för de
brittiska trupperna i Främre Orienten 1936—38,
guvernör i Gibraltar 1938—39 och blev 1939 chef
för Storbritanniens kolonialtrupper. Vid
krigsutbrottet 1939 blev han chef för imperiets
generalstab, från vilken post han avgick i slutet av
maj 1940 med anledning av nederlaget i
Frankrike. Maj—juli 1940 var han chef för det
brittiska hemortsförsvaret. I. har utg.
”Tannen-berg” (1925). [E.BzlS.E.B.
Iro-skotska kyrkan (el. keltiska kyrkan)
på Irland grundades o. 400 genom mission från
England (ang. den Patrik, som traditionen gjort
till Irlands apostel, se denne). Då
folkvandringarna kort därefter nådde England, blev Irland
avskuret från fastlandet, och dess kyrka kunde fritt
utveckla sin egenart. Denna karakteriseras av
kyrkoorganisation i anslutning till
klanindelningen, med klostren som centrum och abboterna, icke
biskopar, som kyrkans ledare (genomförd av
Finnian, d. 548), vetenskaplig bildning (bl.a. kunskap
i grekiska), sträng kyrkotukt med enskild bikt
samt förening av vandringslust och missionsiver.
Dessutom bibehöllos en äldre, i katolska kyrkan
avskaffad påskberäkning och munkarnas tonsu’ra
Johannis (främre delen av hjässan rakad, jfr
Tonsur). — En viktig missionsstation fick i. 563 i ett
av Columba d.ä. grundat kloster på ön lona, vars
munkar gingo som missionärer till Hebriderna,
Shetlands- och Orkneyöarna samt Island. Även
delar av England mottogo därifrån kristendomen
i dess iro-skotska gestalt. En vittomfattande
mission på kontinenten inleddes av Columba d.y., och
Irland blev ett med Rom tävlande centrum för
kristendomens utbredning. Sedan romersk mission
596 vunnit insteg bland angelsaxarna (genom
Au
— 669 —
— 670 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
