Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Isdämda sjöar, issjöar - Isebel - Isefjord - Iseka - Isenbrant, Adriaen - Isenergetisk - Isenheimaltaret - Isentalp - Isentalpisk - Isentropisk - Iseosjön - Iser - Iser, Matthias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISEBEL
Schematisk teckning, som åskådliggör, hur issjöarna av inlandsisen dämdes upp
mot skandinaviska fjällkedjan, över vars pasströsklar deras vattenmassor sökte
sig utlopp mot Atlanten.
Ur STF:s årssk. 1934.
sjöar, på en el. flera sidor begränsade av glaciäris,
t.ex. en landis el. dess istungor; de avtappas därför
el. övergå till vanliga sjöar, i och med att den
dämmande ismassan försvinner. Under den
kvartära nedisningen och särsk. dess
avsmältningsske-den voro i. allmänna bl.a. i Nord- och Sydamerika
och Skandinavien. Bekanta äro Agassizsjön samt
de vitt utbredda i. kring Stora sjöarna, som då
tvingades att avrinna mot Mississippi. Talrika
skandinaviska och särsk. svenska i. bildades successivt
vid israndens återgång norrut under
avsmältnings-tiden, där dalgångarna ovan högsta
strandgränsen (högsta marina gränsen) lutade emot
isranden och alltså spärrades av landisens rand. I
Skåne bildades invecklade issjösystem kring
landskapets stora bergåsar, i s. Östersjön
uppdämdes en väldig i., den Baltiska issjön, c: a
40 m över den dåtida havsytan. Bl.a. äro
att märka Vätter-issjön i Vättersänkan samt de
otaliga i. i övre delarna av de norrländska
älvdalarna (tillsammans benämnda det norrländska
issjölandet). Den största av dessa var den
cen-traljämtska issjön. De ägde avlopp västerut över
passen mot Norge och Atlanten men
avtappades slutl., mestadels under tidig postglacial tid,
mot s.ö. över den sista landisresten. Märken
efter dem iakttagas allmänt på dalsidorna i form
av gamla strandlinjer och i dalbottnarna i form av
mo-, mjäla- och leravlagringar, s.k. i s s j ö s e d
i-m e n t (”issjölera” o.d.), den bästa odlingsjorden
i många fjälltrakter (se karta vid Högsta marina
gränsen). Nutida i. finnas bl.a. vid
Hardanger-jökeln (Dämmevand), i Alperna framför
Aletsch-gletschern samt vid den grönländska landisens
rand. — Litt.: B. E. Halden, ”De isdämda
sjöarna i Sverige” (i "Ymer”, 1925). G.Fn.
Iseb’el, drottning i Israel, g.m. Ahab*, som för
hennes skull införde tyrisk kult i Samaria, mördad
vid den jahvistiska reaktionen.
Isefjord, en starkt förgrenad inskärning från
Kattegatt på n. Själland. Inloppet är 4 km brett
och högst 3,7 m djupt. S. därom vidgar sig I. till
den 15 km långa, breda Yderbredning, varifrån mot
ö. och s. inskjuter den 38 km långa, smala och
grunda Roskildefjord. Åt s. fortsätter
Inderbred-ning med flera förgreningar. Lammefjord, en
förgrening åt v., är i sin inre del numera torrlagd.
Iseka, se Isbåt.
I’senbrant, A d r i a e n, nederländsk målare (d.
1551), slöt sig till Gerard Davids konst, var verk-
sam i Brygge men har
också arbetat utomlands,
både i Spanien och i
Lübeck.
Isenerge’tisk, av
samma energi.
Isenheimaltaret [-[i’zan-hålm-],-] {+[i’zan-
hålm-],+} se Grünewald, M.
Isentalp’, fys., linje,
som i ett diagram
sammanbinder punkter av
samma entalpi (se
Termodynamik).
IsentaFpisk, av samma
entalpi (se
Termodynamik).
Isentropisk f-trå’-], fys., om tillståndsförändring,
som äger rum under konstant entropi (se d.o. och
T ermodynamik).
Ise’osjön, ital. Lago dflseo, antikens Lac’us
Sebi’-nus, sjö i n. Italien vid foten av Alperna,
genom-flytes av floden Oglio; 62 km2, längd 25 km,
största bredd 4,7 km; 185 m ö.h., 251 m djup.
Sjön är känd för sina vackra omgivningar.
Iser [i’zor], tjeck. Jizera, högerbiflod till Elbe i
Böhmen, upprinner på Isergebirge och mynnar
efter 122 km långt lopp i Elbe n.ö. om Prag.
Iser, M a 11 h i a s, biskop (1645—1725),
hovpredikant 1676, kyrkoherde i Maria förs., Stockholm,
1678, kyrkoherde i Storkyrko-förs. och tillika
preses i Stockholms stads konsistorium 1681,
biskop i Västerås 1711; teol. dr vid
jubelpromo-tionen i Uppsala 1693. I. var led. av
kommissionen för granskning av förmyndarregeringens
förvaltning. I sin verksamhet framträdde han som
representant för ortodoxien, ingrep 1702 mot
pie-tisterna i Stockholm och ställde sig vid riksdagen
1720 på ärkebiskop Matthias Steuchius’ sida i
dennes försvar mot prästerskapets flertal av
kyrkolagens bestämmelser om konungens fria rätt
att utnämna biskopar. K.Gw.
A. Isenbrant: De sju smärtornas madonna.
Vrouwen-kerk, Brygge.
— 695 —
— 696 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
